Att mäta och jämföra förekomsten av våldtäkt i olika länder kan ge kunskap som kan bidra till att bekämpa sådana brott. Men det förutsätter då att tillgänglig statistik ger jämförbara uppgifter från de olika länderna. Enligt EU:s statistik har Sverige länge haft högst antal våldtäktsanmälningar per invånare. Andelen uppklarade våldtäkter i Sverige ligger enligt statistiken också lågt. I denna studie visar Brå att det finns skillnader både i hur våldtäktslagstiftningen är utformad och hur statistiken förs, vilket gör att ländernas siffror inte är jämförbara.
Även sättet att föra statistik över andelen anmälningar som klaras upp skiljer sig mellan länderna i Europa. Till exempel varierar det vad som avses med ett uppklarat brott. I vissa länder räknas en anmäld våldtäkt som uppklarad om någon har åtalats för brottet, medan det i andra länder räcker med att någon har blivit misstänkt.
Brå gör också vissa omräkningar för att illustrera hur andra faktorer, utöver faktisk våldtäktsbrottslighet och rättsväsendets effektivitet, påverkar statistiken över anmälda respektive uppklarade våldtäkter. Skillnaderna mellan Sverige och andra länder minskar då markant.
Det är Brås förhoppning att rapporten kan bidra till en mer nyanserad och faktagrundad diskussion om omfattningen av polisanmälda våldtäkter i olika länder, samt rättsväsendets hantering av dem. Rapporten vänder sig till både en svensk och en utländsk publik. Förhoppningen är att den ska vara till nytta både för rättsväsendet och för andra som är engagerade i frågan.
Våldtäkt är ett brott som framförallt drabbar kvinnor och nästan uteslutande förövas av män. Utsatthet för sexualbrott kan få allvarliga och långvariga psykosociala konsekvenser. Rädslan för att utsättas är utbredd, framförallt bland kvinnor, och kan inverka negativt på deras vardag.
Att mäta och jämföra förekomsten av våldtäkt i olika länder kan ge kunskap som kan bidra till att bekämpa sådana brott. Tillförlitliga studier av våldtäktsnivån är en förutsättning för att forskare ska kunna pröva hypoteser om samhälleliga orsaker till våldtäkt och utgör ett viktigt kunskapsunderlag för kriminalpolitiska beslut. Det finns med andra ord flera skäl till att mäta och jämföra våldtäktsnivåerna i Europa.
Den vanligaste källan vid sådana jämförelser är Eurostats statistik över anmälda brott. Enligt den statistiken har Sverige, tillsammans med England-Wales, flest våldtäktsanmälningar per 100 000 invånare i Europa. Det finns dock flera problem förknippade med att använda denna källa för att jämföra våldtäktsnivåer. Detta då skillnader i framförallt lagstiftning och statistikföring gör att ländernas uppgifter inte är jämförbara.
Brås samlade bedömning av genomgången är att skillnaderna mellan Sverige och övriga europeiska länder när det gäller våldtäktsnivå är mindre än vad Eurostats anmälningsstatistik antyder. Om de rättsliga och statistiska förutsättningarna hade varit desamma som i Tyskland, skulle Sverige hamna ungefär i mitten av skalan över anmälningsstatistiken i Eurostat.
Sverige sticker heller inte ut i FRA:s undersökning när det gäller andelen kvinnor som uppgett att de någon gång utsatts för en våldtäkt. Av totalt 27 länder i undersökningen tillhör vi de 10 där den uppgivna utsattheten ligger mellan 10 och 12 procent. Det finns med andra ord inget stöd för att Sverige skulle avvika markant från andra länder i nordvästra Europa när det gäller våldtäktsnivån.
Enligt både den justerade anmälningsstatistiken och offerundersökningen är det dock fler kvinnor som utsätts för våldtäkt i Sverige än i länder i södra och östra Europa, såsom Spanien, Portugal, Polen och Grekland. Det går inte att utesluta att dessa skillnader beror på att det faktiskt begås fler våldtäkter i Sverige. Dock skulle det som sagt också kunna bero på att våldtagna kvinnor i Sverige är mer benägna att både polisanmäla och att tala om det i en offerstudie (och även mer medvetna om att det som de har utsatts för är ett sexuellt övergrepp och därmed brottsligt).
Det finns alltså inte någon felfri kunskapskälla för att kunna jämföra länder när det gäller förekomsten av våldtäkt. Vid en jämförelse mellan anmälningsstatistik och brottsofferundersökningar är dock Brås bedömning att en välgjord europeisk brottsofferundersökning är en bättre källa till kunskap än Eurostats anmälningsstatistik.
Ja, enligt statistik från Eurostat, EU:s statistikmyndighet, låg Sverige och England & Wales under åren 2013 till 2017 högst i Europa när det gäller antalet polisanmälningar om våldtäkt per 100 000 invånare. Sverige har också, enligt statistiken, en låg andel uppklarade våldtäkter i jämförelse med många andra länder i Europa.
Det är bakgrunden till att Brå gjort den här studien. Syftet har varit att se om de siffror som de olika länderna skickar till Eurostat verkligen är jämförbara med varandra och om bilden blir en annan om man försöker göra siffrorna mer jämförbara.
För att belysa vilka problem som uppstår vid jämförelse av olika länders statistik över anmälda och uppklarade våldtäkter. Men också för att illustrera hur andra faktorer, utöver den faktiska våldtäktsbrottsligheten och rättsväsendets effektivitet, påverkar statistiken.
Såväl Brå som regeringen och UD får ofta frågor om orsakerna till att Sverige sticker ut i våldtäktsstatistiken. Syftet med rapporten är att försöka få fram ett bättre underlag för att svara på de frågorna. Det är också vår förhoppning att rapporten kan bidra till en mer nyanserad och faktagrundad diskussion om omfattningen av polisanmälda våldtäkter i olika länder.
Vi har kunnat se att det finns två faktorer som i hög grad påverkar anmälningsstatistiken i olika länder: dels den legala definitionen av våldtäkt, dels sättet att föra statistik. Sverige skulle hamna någonstans i mitten av den europeiska statistiken över anmälda våldtäkter – om vi hade haft liknande lagstiftning och samma sätt att föra statistik som exempelvis Tyskland. Liknande justeringar när det gäller uppgifter om andelen uppklarade brott i olika länder, tyder också på att skillnaderna i uppklaring mellan länderna är avsevärt mindre än den bild man får av tillgänglig statistik.
Den legala definitionen på våldtäkt har det stor betydelse för antalet anmälda våldtäkter i statistiken. I många europeiska länder krävs till exempel våld för att brottet ska klassas som våldtäkt, medan andra länder även inrymmer handlingar där offret befann sig i en särskilt utsatt situation, till exempel var kraftigt berusad. Runt 40 procent av anmälningarna om fullbordad våldtäkt mot kvinna i Sverige år 2016 inrymde inte våld utan avsåg utnyttjande av särskilt utsatt situation. Sedan 2018 är Sverige ett av de få länder i Europa som har en samtyckeslag. Det torde också komma att påverka hur många händelser som anmäls som våldtäkt i Sverige.
Även sådana skillnader har stor betydelse för hur många anmälningar som redovisas i statistiken. Om polisen, som i många europeiska länder, inte registrerar anmälningar om våldtäkt som de tror inte har hänt eller inte juridiskt når upp till en våldtäkt, då minskar antalet anmälningar. I Sverige, däremot registrerar polisen alla anmälningar där anmälaren säger att en våldtäkt ägt rum. Antalet anmälningar om våldtäkt blir också ovanligt högt i Sverige eftersom upprepade våldtäkter som skett inom ramen för en nära relation räknas som separata brott i statistiken. I många andra länder räknas dessa våldtäkter bara som ett brott.
Alla som blir utsatta för en våldtäkt anmäler det inte till polisen. Det innebär att även skillnader i anmälningsbenägenheten kan spela en roll för hur många anmälningar som polisen får in. Det går inte att säga hur stort mörkertalet av oanmälda brott är i olika länder, eftersom vi inte vet hur stort det reella antalet våldtäkter är i något land. Det finns dock faktorer som talar för att andelen som anmäler vad de varit med om är jämförelsevis hög i Sverige. Detta eftersom Sverige ligger högt när det gäller tre faktorer som samvarierar med en hög anmälningsnivå, nämligen allmänhetens förtroende för rättsväsendet, ett tydligt avståndstagande till ”våldtäktsmyter ” och en hög grad av jämställdhet mellan könen.
En annan källa till kunskap om brott är brottsofferundersökningar. Tyvärr finns det mycket få europeiska brottsofferstudier och de som finns har brister när det gäller både urval och metod. Den senaste sådan studie som finns genomfördes av EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) år 2012. Den avser enbart utsatthet bland kvinnor. Där ställdes frågan om huruvida någon tvingat kvinnan till samlag efter att de fyllde 15 år. Andelen varierade mellan 3 procent av de svarande i Kroatien och 14 procent i Nederländerna. Generellt sett var andelen som uppgav att de utsatts lägre i de sydliga länderna jämfört med de nordligare, och då särskilt låg i de sydöstra länderna. I 10 av 27 länder låg andelen mellan 10 och 12 procent, däribland Sverige där andelen som angav att de utsatts var 11 procent.
När det gäller denna fråga avser Brås analys endast fem länder: Sverige, Norge, Danmark, England & Wales samt Tyskland. Enligt ländernas statistik varierade andelen anmälda brott som klarades upp i dessa länder år 2017 från 80 procent i Tyskland, 57 procent i Danmark, en tredjedel i Norge, 11 procent i Sverige och 3 procent i England. Liksom när det gäller anmälningar förklaras skillnaderna till större delen av skillnader i sättet att räkna. För det första varierar det hur man räknar vad som är ett ”uppklarat” brott. I vissa länder räknas ett brott som uppklarat när det finns en misstänkt, i andra, t ex Sverige krävs det att någon lagförts för brottet. Därtill kommer att andelen uppklarade brott med naturlighet blir lägre i länderna med ett extensivt sätt att registrera antalet anmälningar. Med liknande omräkningar som när det gäller anmälda brott sjunker variationen i uppklaring mellan länderna till mellan 7 och 13 procent i genomsnitt under perioden 2013-2017. Sverige och Tyskland hamnar på 7 procent.
Författare: Stina Holmberg och Lars Lewenhagen
© Brottsförebyggande rådet 2024
ISBN 978-91-88599-26-1
urn:nbn:se:bra-888
Rapport 2020:2