Forskning om ålder och brott samt dess betydelse för brottsprevention

Ett mycket väletablerat resultat i den kriminologiska forskningen är att det finns ett tydligt samband mellan ålder och delaktighet i brott. Befolkningsstudier visar att delaktighet i brott vanligtvis börjar under tonåren och ökar relativt snabbt under några år, för att sedan avta kraftigt under övergången till vuxenlivet. Samtidigt visar forskningen om relationen mellan ålder och brott på individnivå att det finns variationer mellan olika individer i deras delaktighet i brott under livsförloppet – det vill säga i deras kriminella karriärer.
Den här rapporten presenterar en översiktlig redovisning av de centrala resultaten från forskningen om ålder och brott samt kriminella karriärer. Rapporten beskriver även betydelsen av dessa forskningsresultat för samhällets arbete med individuell brottsprevention.

Ålder-brottskurvan

Den så kallade ålder-brottskurvan beskriver hur delaktighet i brott fördelar sig inom befolkningen efter ålder. Kurvan beskrevs för första gången under 1830-talet och sedan dess har ett stort antal studier beskrivit ålder-brottskurvan i många olika länder. Studier från västerländska länder visar konsekvent att delaktighet i brott är vanligast i befolkningen under ungdomsåren och en bit in i vuxenlivet. Därefter minskar delaktigheten i brott successivt under återstoden av livet. Vid samtliga åldrar är det färre kvinnor än män som begår brott.

I såväl Sverige som andra västländer har formen för ålder-brottskurvan förändrats över tid. Sedan 1990-talet har andelen ungdomar och unga vuxna i befolkningen som lagförs för brott minskat medan andelen äldre vuxna som lagförs har varit stabil. Ungdomar är fortfarande tydligt överrepresenterade i brottslighet i jämförelse med deras andel i befolkningen, men de svarar för en mindre del av brottsligheten i samhället jämfört med tidigare. Det betyder att det skett en förändring i åldersfördelningen bland de brottsaktiva i samhället, med en förskjutning av tyngdpunkten längre upp i åldrarna.

Kriminella karriärer

En fråga som studerats flitigt inom den kriminologiska forskningen är om ålder-brottskurvan ser ut på samma sätt även på individnivå. I synnerhet sedan 1990-talet har det genomförts ett stort antal studier med syfte att beskriva likheter och skillnader mellan olika individer när det gäller åldern för brottsdebut, under hur lång tid brottsligheten fortsätter, och hur ofta man begår brott under den kriminella karriären. Denna forskning visar att den ålder-brottskurva som framgår av befolkningsstudier döljer stora variationer i kriminella karriärmönster på individnivå.

Flertalet lagöverträdare börjar och slutar begå brott under ungdomsåren

Västerländsk forskning visar att det är få personer som begår sitt första brott som vuxna. Det finns en liten grupp individer, särskilt bland pojkar, som uppvisar tecken på ett antisocialt beteende redan som yngre barn. Men en stor majoritet av de kvinnor och män som någon gång under livet begår brott debuterar i ett brottsligt beteende under tonåren.

Delaktighet i brott är relativt vanlig under ungdomsåren men för merparten av de brottsaktiva ungdomarna avtar brottsligheten snabbt vid 18–20-årsåldern. En majoritet av dem som begår brott under tonåren upphör att begå brott antingen redan som tonåringar eller under övergången till de nya roller och relationer som präglar livet som vuxen. Många av dem som begår brott som ungdomar kommer heller aldrig till rättsväsendets kännedom.

Bland de lagöverträdare som fortsätter att begå brott som vuxna börjar brottsligheten i genomsnitt att avta vid 25–30-årsåldern.

Brottsligheten är skevt fördelad bland dem som begår brott

Brottsfrekvensen är mycket skevt fördelad bland dem som begår brott. En stor andel av de brottsaktiva begår få brott (lågfrekventa lagöverträdare) och en liten andel begår många brott (högfrekventa lagöverträdare). Kvinnor är ännu mer koncentrerade till de lågfrekventa lagöverträdarna än män.

Den skeva fördelning av hög- respektive lågfrekventa lagöverträdare finns både bland dem som enbart begår brott under ungdomsåren och bland dem som fortsätter med brott som vuxna. Brottsfrekvensen är alltså inte kopplad till den kriminella karriärens längd.

Riskfaktorer för brott kopplade till brottsfrekvens snarare än karriärlängd

Studier om riskfaktorer för brottsligt beteende visar att förekomsten av enstaka riskfaktorer har mindre betydelse för brottsrisken än riskansamlingen – det viktigaste är om individer exponeras för flera olika riskfaktorer. Forskningen om kriminella karriärer visar att riskansamlingen under barndomen och ungdomsåren främst har samband med brottsfrekvensen under den kriminella karriären, inte med karriärens längd.

Högfrekventa lagöverträdare har oftast en högre riskansamling än lågfrekventa lagöverträdare, men studier visar att det inte råder en skillnad i riskansamling mellan högfrekventa lagöverträdare som enbart begår brott som ungdomar och högfrekventa lagöverträdare som också begår brott som vuxna.
Forskning visar vidare att den höga brottsfrekvensen gör att högriskindivider löper större risk att bli upptäckta och lagförda. Samtidigt utgör individer som utmärks av såväl låg risk som låg brottsfrekvens en stor majoritet av de individer som kommer i kontakt med rättsväsendet både som ungdomar och vuxna, eftersom de är så många fler.

Upphörandeprocessen är svårare för högriskindivider

Den grupp som svarar för den enskilt största delen av brottsligheten i samhället är de högfrekventa lagöverträdare som fortsätter med sina kriminella karriärer efter övergången till vuxenlivet. Upphörandeprocessen är svårare för den här gruppen än för andra, men forskning visar att även de mest brottsbelastade och persistenta lagöverträdarna har möjlighet att upphöra med brott, om de får rätt förutsättningar.

En viktig faktor i det avseendet är kognitiva förändringar som ger möjligheter till en identitetsförändring hos individen, från en självbild där delaktighet i brott ingår som en viktig del, till en där individen ser sig själv som något annat än kriminell. Också viktigt är möjligheter att utveckla starkare band till det konventionella samhället genom utbildning, arbete och andra former av umgänge med prosociala personer.

Forskningens betydelse för det preventiva arbetet

I kombination med kunskaper om ålder, brott och kriminella karriärer visar forskningen om individuell brottsprevention att de insatser som har störst potential att minska brottsligheten är sådana som reducerar förekomsten av riskfaktorer för brott bland barn och ungdomar innan de kommer i kontakt med rättsväsendet. Många lagöverträdare lagförs aldrig för brott under den mest brottsaktiva perioden av ålder-brottskurvan. Rättsväsendets möjligheter att påverka ungdomsbrottsligheten och risken för framtida brottslighet genom individualpreventiva insatser är därmed begränsad under denna viktiga livsfas.

Studier visar konsekvent på samband mellan risken för delaktighet i brott och dels individens neuropsykologiska förutsättningar, dels faktorer kopplade till störningar av de vanliga socialiseringsprocesser som sker inom familjen och skolan. Det betyder att insatser som stärker förmågan hos föräldrar, förskolor och skolor att säkra en positiv utveckling för i synnerhet sårbara barn har potential att ge betydande preventiva effekter.

Skolan har också möjligheter att ytterligare förstärka det preventiva arbetet genom att inkludera program som förbättrar barns sociala färdigheter, självkontroll och problemlösningsförmåga inom ramen för undervisningen. Både skolan och föreningslivet kan också spela en viktig roll genom att uppmärksamma barn som uppvisar riskbeteenden, och genom samverkan med andra aktörer som har möjlighet att erbjuda insatser inom ramen för sitt ansvarsområde, däribland vården och socialtjänsten.

Rättsväsendets reaktioner kan ha såväl positiva som negativa konsekvenser för återfallsrisken

Insatser inom ramen för straffrättsrättsliga påföljder kan få både positiva och negativa konsekvenser för återfallsrisken. Det gäller för såväl unga som vuxna lagöverträdare. En central faktor är om påföljden och dess innehåll står i proportion till individens risknivå. Insatser behöver anpassas efter individens risknivå för att uppnå den önskade effekten.

För att åstadkomma förändring hos högriskindivider krävs intensiva insatser, medan mindre ingripande reaktioner ger bättre effekt på lågriskindivider. För dem med låg risk kan intensiva åtgärder, till exempel inom ramen för ett fängelsestraff eller en institutionsplacering, leda till en ökad risk för fortsatt brottslighet genom att störa individens anknytning till de sammanhang som bidrar till den låga risken, till exempel familjen, utbildning och arbete. Forskare menar att den här typen av negativa effekter är större för ungdomar än vuxna, eftersom påverkan sker under en tid då hjärnan är mer formbar och stresskänslig. Andelen lågriskindivider som kommer i kontakt med rättsväsendet är också störst bland ungdomar.

Avskräckning, inkapacitering och rehabilitering

Enligt preventionsteorier kan brottspåföljder få en brottsreducerande effekt genom avskräckning, inkapacitering och rehabilitering.

Den samlade forskningen tyder på att straffsystemets avskräckande funktion inte går att lita på som verktyg för att reducera brottslighet. Däremot kan inkapacitering av högfrekventa lagöverträdare ge en betydande effekt på brottsligheten, även om inkapaciteringseffekten minskar med lagöverträdarens ålder. Denna minskning beror på att brottsfrekvensen avtar med åldern även bland högfrekventa vuxna lagöverträdare.

Inkapacitering anses däremot vara en kostnadsineffektiv preventionsmetod när den riktas mot de lågfrekventa lagöverträdare som utgör majoriteten av dem som döms för brott. Effekten av inkapacitering är också mindre för ungdomar, som ofta begår brott i grupp, och för brottstyper där det finns en så kallad ersättningseffekt. Det handlar till exempel om narkotikaförsäljning och andra brottstyper kopplade till den organiserade brottsligheten, där nya personer kan rekryteras eller flyttas till de uppgifter som tidigare utfördes av de individer som blir frihetsberövade.

Vidare visar studier att frihetsberövanden kan få brottsalstrande effekter för de frihetsberövades barn. Under perioder med en växande fängelsepopulation blir det därför nödvändigt för andra samhällsaktörer, som förskolan, skolan, socialtjänsten och de lokala brottsförebyggande aktörerna, att ägna mer resurser åt dessa barn och deras utveckling.

De största brottsreducerande möjligheterna ligger i rättsväsendets rehabiliterande funktion. Väl implementerade, evidensbaserade rehabiliterande insatser inom anstalt, frivård och socialtjänst har potential att minska brottsligheten och därmed antalet brottsutsatta samt att öka tryggheten i samhället. På sikt kan sådana insatser också ge en samhällsekonomisk avkastning i termer av både ökade skatteintäkter och en minskad belastning på olika välfärdssystem.

Enligt forskningen riktar effektiva rehabiliteringsåtgärder sitt fokus på förändring av prokriminella attityder, värderingar och tankesätt genom insatser som är anpassade efter individens riskbild och förutsättningar. För att uppnå effekt krävs att personalen inom kriminalvården och socialtjänsten har rätt utbildning och att insatserna ges i miljöer där personalen har tillräckligt med tid och resurser för att kunna leverera insatserna på ett adekvat sätt.

Också centralt är att verkställigheten utformas på ett sätt som ger dömda lagöverträdare möjligheter att utveckla starkare band till det konventionella samhället genom utbildning, arbete och andra former av umgänge med prosociala personer.

En svår men viktig balansgång

Forskning om individuell brottsprevention visar att om rättsväsendets enda målsättning vore att minska risken för fortsatt kriminalitet skulle det vara rimligt med ett system där samhällets reaktion på brott formulerades utifrån lagöverträdarens risknivå och de insatser som har störst potential att stödja upphörandeprocessen. I ett sådant reaktionssystem skulle straffvärdet för den enskilda kriminella handlingen vara en sekundär utgångspunkt för rättsväsendets val av reaktion.

Samtidigt är rättsväsendets roll i samhället betydligt bredare än så. Vid sidan av individualprevention ska rättsväsendet bland annat straffa, kommunicera ett symboliskt avståndstagande från lagstridiga handlingar och ge upprättelse till brottsoffren. Rättsväsendet har alltså flera olika målsättningar, som ibland kan stå i konflikt med varandra.

Det är osannolikt att det finns något sätt att få dessa olika målsättningar att gå ihop på ett sätt som är optimalt för samtliga samtidigt. Centrala straffrättsliga principer som proportionalitet och ekvivalens medför till exempel att straffmätning och påföljdsval utgår från den kriminella handlingen.

Sammantaget innebär detta att beslutsfattare inom kriminalpolitikens område står inför svåra val när det gäller att bestämma balansen mellan de positiva och negativa effekterna av olika prioriteringar mellan rättsväsendets målsättningar. Inom ramen för de val som görs för att hitta ”rätt balans” kan den här rapporten bidra med ett kunskapsunderlag om olika individualpreventiva aspekter kopplade till påföljdssystemets utformning och repressionsnivå.