Grov fridskränkning mot barn

Ärendenas karaktär

Det är ungefär lika många flickor som pojkar som är målsägare i ärendena. Åldersmässigt dominerar 7–12 åringar; de utgör hälften av målsägarna. En förklaring till att den åldersgruppen dominerar bland målsägarna skulle kunna vara att barn i den åldern är stora nog att kunna formulera för de vuxna i skolan vad de utsätts för hemma, och samtidigt i en ålder då de fortfarande är mycket beroende av sina föräldrar och bundna av deras regler och beteenden. Tonåringar kanske är något friare i sin relation till föräldrarna och kan därmed skydda sig något bättre från att bli utsatta.

När det finns mer än ett barn i familjen är det vanliga att flera av dem ingår i anmälan. I nästan 60 procent av samtliga ärenden är således mer än ett barn målsägare. Det brukar dock variera i vilken grad de olika syskonen är utsatta för våld, våldet tycks sällan riktas mot de allra minsta.

I vart femte ärende framkommer det att även mamman är målsägare i ett parallellt ärende om grov kvinnofridskränkning där barnens pappa är den misstänkte. Den faktiska andelen där barnen berättar att även deras mamma utsätts för våld, är dock högre. Det förekommer i fler fall, men i de fallen tillstår inte mamman det eller har inte velat anmäla det till polisen.

Barnen berättar i skolan som anmäler till socialtjänsten som gör en polisanmälan

De allra flesta polisanmälningar kommer från socialtjänsten (74 procent). De flesta av dessa har aktualiserats genom en orosanmälan från skola eller förskola. Att skolan själv gör en anmälan till polisen är mycket ovanligt. Materialet visar alltså att när ett ärende aktualiseras så är det vanligen för att barnet berättat för en lärare, resursperson eller dylikt i skolan om sin situation hemma, att de blir slagna av en eller bägge föräldrarna.

I nästan alla ärenden är det någon av barnens föräldrar, eller båda, som är misstänkta för brottet. Det vanligaste är att enbart pappan är misstänkt, i nästan 40 procent är detta fallet. Men det är också vanligt att det endast är mamman som är misstänkt (29 procent) eller att båda föräldrarna är misstänkta för brottet (29 procent). I ett par procent av ärendena är det en bror till barnet som är misstänkt.

I hälften av alla fall bor inte barnets föräldrar tillsammans. Att båda föräldrarna bor ihop tillsammans med barnen när anmälan sker är mycket vanligare i familjer där de misstänkta föräldrarna är födda utomlands än i familjer där de är födda i Sverige.

Föräldrarna är oftast födda utomlands

En stor andel, närmare 70 procent, av de misstänkta föräldrarna är födda utomlands. Det innebär att det är drygt fem gånger vanligare att barn som är födda i ett annat land eller har utrikes födda föräldrar är målsägare i en anmälan om upprepat våld och hot i familjen än barn med svensk bakgrund. Resultaten ligger i linje med vad som framkom i Brås studie om polisanmälda fall av barnmisshandel år 2009. Nästan en tredjedel av föräldrarna har kommit till Sverige mindre än fem år tidigare. De länder som flest föräldrar kommer ifrån är Syrien, Iran och Irak.

Misshandel ingår i nästan alla fall

I 95 procent av samtliga anmälningar i urvalet ingår misshandel bland det som målsägaren säger att han eller hon utsatts för. Upprepade lindrigare brott tycks alltså inte räcka för att en anmälan ska kunna klassificeras som grov fridskränkning mot barn. Det vanligaste är att det rör sig om misshandel av normalgraden. Det handlar om till exempel slag med knuten
hand eller slag med tillhygge, som skohorn, skor eller bälte. Vid ringa misshandel berättar målsägaren om att han eller hon fått slag med öppen hand, lätta knuffar, sparkar eller blivit dragen i håret.

Det vanligaste är att det framgår att barnet utsatts för våld vid "flertalet tillfällen"; hälften av barnen uppger det. Men hela 38 procent av barnen beskriver att de regelbundet blir slagna, medan drygt en tiondel säger att det skett vid enstaka tillfällen.

I de ärenden där det finns uppgift om hur länge våldet pågått är mediantiden två år, vilket alltså innebär att en stor del av barnen berättar om en situation med våld som pågått i flera år.

Föräldrarna befinner sig inte sällan i en utsatt situation

Vid kodningen av ärendena framgick att 39 procent av de misstänkta hade psykiska problem, missbruksproblem och/eller sociala problem. Det vanligaste var att de misstänkta hade alkohol- eller narkotikamissbruk. Här bör dock betonas att sådana problem kan förekomma utan att det framkommer i ärendet. Siffrorna får alltså ses som minimiskattningar.

En av fem målsägare med svenskfödda föräldrar
har eller misstänks ha adhd

Forskning visar också att vissa egenskaper hos barnet, till exempel hyperaktivitet, kan förknippas med en ökad risk för att bli utsatt för våld av sina föräldrar. Mot denna bakgrund kodades om det fanns uppgifter i ärendet om att barnet hade eller misstänktes ha adhd. Det visar sig då att närmare 20 procent av barnen med svenskfödda föräldrar hade en adhd-diagnos eller skulle bli utredda för det. Inte sällan hade barnet även andra diagnoser som autismspektrumtillstånd eller
trotssyndrom.

I ärendena beskrivs tydligt vilka svårigheter som det innebär att vara förälder till ett barn med adhd och andra neuropsykiatriska diagnoser. Barnets svårigheter tycks innebära en ökad risk både för att föräldrarna inte alltid klarar att hantera barnet och tillgriper våld och för att de blir polisanmälda för att utsatt barnet för våld trots att utredningen tyder på att så inte varit fallet. Det är dock ovanligt att anmälan leder till åtal.

Nästan vart fjärde barn tog tillbaka sin anklagelse

Det var 23 procent av barnen som tog tillbaka sin anklagelse (12 procent tog helt tillbaka medan 11 procent delvis tog tillbaka vad de sagt). De sade då att det bara var en fantasi och att det som de sagt inte var sant. Utöver detta finns det flera fall där barnen vid förhör försökte förminska det som hänt och säga att det inte var så allvarligt och att det blivit bättre. Den bild som vanligen framträder i dessa ärenden är att barnen känner en stark lojalitet mot föräldrarna och mår dåligt över den boll de satt i rullning. En del var oroliga för att föräldern ska bli ledsen eller hamna i fängelse.

Hälften av barnen placeras i familjehem eller skyddat boende

Av ärendena framgår att socialtjänsten regelmässigt gör en bedömning av barnets behov av skydd. I de flesta fall är familjen inte tidigare känd av socialtjänsten, men det finns också familjer som redan tidigare varit i kontakt med socialtjänsten kring frågor som rör deras barn.

I nära hälften av ärendena (49 procent) ledde skyddsbedömningen till att barnet direkt placerades i ett familjehem eller ett skyddat boende. I ytterligare 6 procent av ärendena behövde inte barnet flytta till familjehem, eftersom den misstänkte häktats eller flyttat (däri ingår att barnet inte längre bodde växelvis hos den misstänkte). De flesta familjehemsplaceringarna var frivilliga placeringar enligt socialtjänstlagen, som alltså hade accepterats av barnets föräldrar – en femtedel av placeringarna gjordes enligt LVU mot föräldrarnas vilja.

Knappt 10 procent av de anmälda brotten bedömdes vara hedersrelaterade

Det är inte helt lätt att definiera om ett ärende är hedersrelaterat, men utifrån Brås bedömning kan knappt 10 procent av brotten i materialet länkas till en hedersproblematik. De flesta av de fallen rörde flickor som var i 13–17-årsåldern när anmälan gjordes. Nästan två tredjedelar av familjerna var relativt nyanlända i Sverige; de hade bott högst fem år i Sverige.

Den hedersrelaterade konflikter som flickorna berättade om handlade mestadels om att de inte fick gå ut och träffa vänner efter skolan och inte umgås med pojkar. Flera berättade också att de hade krav på sig att bära slöja, ha heltäckande kläder och ta ett stort ansvar för hushållet. I ett par fall hotades flickorna av tvångsgifte.

Socialtjänsten har en aktiv roll i hedersrelaterade ärenden

När det gäller ärenden med misstänkt hedersproblematik gör socialtjänsten i de allra flesta fall ett omhändertagande mycket snart efter att de får in en orosanmälan från skolan. I 84 procent av de hedersrelaterade ärendena ser alltså socialtjänsten till att barnet placeras i fosterhem eller skyddat boende. I de flesta övriga fall flyttar målsägaren utan hjälp från socialtjänsten eller så blir den misstänkte häktad. I majoriteten av de fall där socialtjänsten omhändertar barnet och beslutar om placering i fosterhem eller skyddat boende går föräldrarna med på detta.

Andelen barn som får flytta i samband med anmälan är klart högre i hedersärendena än i övriga ärenden – i övriga ärenden placeras 40 procent av barn i familjehem eller skyddat boende. Det tyder på att det finns rutiner inom socialtjänsten när det gäller hedersärenden, som innebär en presumtion för att placera ett barn utanför hemmet så fort man får in en misstanke om hedersförtryck.

Av de anmälda brotten slutredovisades 12 procent som grov fridskränkning

I utredningar om grov fridskränkning mot barn lägger polis och åklagare ofta ner stora resurser. Det görs upprepade förhör med barnen och många vittnesförhör. Trots detta är det svårt att få till stånd ett åtal för grov fridskränkning mot barn. Oftast är huvudproblemet att ingen utanför familjen sett de anmälda våldshändelserna och att familjen inte vill tala om det. Ett annat problem är att barn kan ha svårt att beskriva vad de varit med om och när det skett på ett så konkret sätt att det håller för ett åtal. Det innebär att utredningarna sällan leder till att det anmälda brottet blir slutredovisat; mer än fyra av fem läggs ner (82 procent). Av de utredningar som slutredovisas avser beslutet i vissa fall endast enskilda underbrott och inte grov fridskränkning. Det är 12 procent av de anmälda brotten som slutredovisas som grov fridskränkning (43 fall) och ytterligare 6 procent (23 fall) som slutredovisas som underbrott. Andelen slutredovisade brott är högre bland de äldsta barnen (17 procent) än för yngre barn. Andelen slutredovisade brott är också högre om det är flera målsägare (syskon) i ärendet eller om barnets mamma också är målsägare i en utredning om grov kvinnofridskränkning. Slutligen är andelen slutredovisade ärenden i materialet dubbelt så hög om brottet är hedersrelaterat (25 procent).

Oftast saknas specifika uppgifter om när våldet ägde rum

Av lagtexten framgår inte hur många styrkta gärningar som krävs för grov fridskränkning, annat än att det måste vara mer än en. Det anges heller inte i förarbetena hur preciserade och tidsbestämda gärningarna måste vara. När det gäller grov kvinnofridskränkning har dock en praxis utvecklats som innebär att det måste finnas misstanke om tre detaljerat beskrivna och tidsbestämda gärningar för ett åtal. År 2016 innehöll över 95 procent av åtalen för grov kvinnofridskränkning minst tre specificerade brott, och i runt hälften av åtalen var antalet specifika, daterade brott minst sju (Brå 2019:8 s. 118).

När det gäller barn är dock inte rättsläget lika tydligt. Endast ett fall rörande grov fridskränkning mot barn har prövats i Högsta domstolen. Där anges att det för en fällande dom krävs ”vissa detaljerat beskrivna och tidsbestämda gärningar”. Det kravet skapar dock stora problem vid rättstillämpningen av brottet grov fridskränkning mot barn. Problemet gäller främst kravet på att barnet ska kunna specificera när olika våldshändelser ägde rum. Det strider mot hur barn tänker kring vad de varit med om, särskilt om våldet är en del av deras vardag. Därför är det sällsynt att anmälningarna om grov fridskränkning mot barn innehåller några exakt tidsbestämda gärningar.

Det kan ibland också vara svårt för barnen att detaljerat beskriva enskilda våldshändelser om våldet är en del av deras uppväxtmiljö. De olika händelserna glider in i varandra och de har inte alltid anledning att lägga en specifik händelse på minnet.

Det innebär att det inte skulle bli några åtal alls för grov fridskränkning mot barn om det krävdes att det ingick tre konkreta tidsbestämda fall av misshandel. Detta tycks ha fått betydelse för åklagarnas bedömning av om det går att väcka åtal för grov fridskränkning eller inte – de väcker åtal även i fall där det saknas preciserade uppgifter om när de våldshändelser som ingår i åtalet ska ha ägt rum. Inget av de 43 slutredovisade fallen inrymde tre händelser som var exakt, på dagen, daterade och endast sex fall inrymde två exakt daterade händelser. Sex av de slutredovisade fallen hade en exakt (1) daterad händelse. Totalt fanns det alltså någon exakt daterad våldshändelse i endast 28 procent av de slutredovisade fridskränkningsbrotten.

Det krävs i princip ett ögonvittne för slutredovisning

I hälften av anmälningarna finns ingen som kan eller vill vittna om vad de själva sett av våld mot barnet. Genomgången tyder på att det är svårt att få till stånd en slutredovisning om det inte finns ett ögonvittne (ett så kallat åsyna vittne); ett sådant vittne finns i 90 procent av de slutredovisade fallen. Det tycks alltså oftast inte räcka att barnet på ett trovärdigt och konsekvent sätt berättat för personal inom skolan och socialtjänsten om vad det utsatts för.

I endast en tredjedel av alla domar 2019 fälldes den misstänkte för det brottet

Andelen åtal för grov fridskränkning mot barn, som leder till en fällande dom för det brottet, är låg i jämförelse med genomsnittet för andra brott. En knapp tredjedel av samtliga åtal ledde till en fällande dom i tingsrätt för grov fridskränkning år 2019 (31 procent). Det vanligaste är att rätten anser att kriterierna för grov fridskränkning inte är uppfyllda, men dömer den misstänkte för misshandel (46 procent av domarna). I en knapp fjärdedel av fallen blir domen friande.

Den låga andelen fällande domar kan vara ett tecken på att åklagarna väcker åtal för grov fridskränkning på svagare grunder än annars, eftersom de kan falla tillbaka på möjligheten att det blir en fällande dom för ett underbrott. Men det tyder också på att domstolarna och åklagarna inte är eniga om vad som krävs för en fällande dom för grov fridskränkning mot barn, vare sig när det gäller antalet styrkta gärningar eller vad som krävs för att gärningarna ska ses som styrkta.