Islamofobiska hatbrott

Brå har på uppdrag av regeringen undersökt och beskrivit den islamofobiska hatbrotts­lighetens karaktär i ett brett perspektiv – vilka brott som ligger bakom, var de äger rum samt mellan vilka. Undersökningen tar också upp de konsekvenser brotten får.

Undersökningens resultat kan inte användas för att skatta islamofobins omfattning.

Undersökningen är gjord på två material:

• ett 50-tal intervjuer med utsatta, representanter för muslimska församlingar, föreningar och organisationer, nyckelpersoner inom rättsväsendet m.fl.
• nästan 500 polisanmälningar, med tillhörande utredningar, som i Brås hatbrottsstatistik identifierats som brott med islamofobiska inslag.

Islamofobiska hatbrott utgörs av brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering men kan även vara samtliga övriga brott som begås med motivet att kränka någon på grund av att de är, eller antas vara eller företräda, muslimer.

Den islamofobiska hatbrottsligheten är inte avgränsad till någon särskild brottstyp, plats eller tid. Brotten är av olika allvarlighetsgrad och det finns en stor variation i både vilka som utsätts och vilka som begår brotten. Många utsätts för brott upprepade gånger.

De vanligaste brottstyperna bland anmälningarna är hot och ofredande (44 % av anmälningarna) följt av hets mot folkgrupp (23 %). Därefter kommer ärekränkning (10 %) och våldsbrott (8 %).

Eftersom mörkertalet är stort går det inte att veta hur väl denna statistik som bygger på anmälningar speglar den faktiska utsattheten. Intervjuerna som Brå gjort visar att muslimer utsätts för brott upprepat utan att polisanmäla dessa, det gäller särskilt för mer lindriga brott.

Hot, ofredanden och våld förekommer ofta på vardagliga platser där människor möts: på allmänna platser, i kollektivtrafiken och i affärer men också på arbetsplatser och i skolor. Andra brott, till exempel hets mot folkgrupp, sker ofta i sociala medier och i kommentarsfält på internet. Moskéer och bönelokaler är också måltavlor för hatbrott – alltifrån hot till skadegörelse och mordbrand.

Ett återkommande svar under intervjuerna är att islamofobi inte har något ansikte, utan brott och kränkningar kan begås av vem som helst. Detta avspeglas också i spridningen i kön och ålder på gärningspersonerna och i relationen mellan de inblandade i anmälningarna. Äldre män förekommer något oftare än andra i materialet.

Eftersom många muslimer inte anmäler brott de utsatts för och det är långt ifrån alltid en gärningsperson kan identifieras är det dock överlag svårt att ge en representativ bild av vilka gärningspersonerna är vid islamofobiska hatbrott.

Resultaten utifrån anmälningarna visar på vissa skillnader avseende platsen för brotten, det är dock små skillnader mellan kvinnor och män avseende vilka typer av brott de utsätts för.

Bland de som intervjuats berättar fler män om utsatthet för olika typer av diskriminering medan kvinnor, som ofta är synligt igenkännbara som muslimer för att de bär slöja, oftare berättar om ”spontana” kränkningar från okända förbipasserande på allmän plats. Anmälningarna ger stöd för detta, men visar också att män oftare utsätts i och kring sitt hem, till exempel av hotfulla grannar, och att fler kvinnor än män anmäler att de utsatts på internet.

Islamofobiska hatbrott kan få konsekvenser både för individen och för samhället. Direkta konsekvenser är chock, rädsla och stressreaktioner. Mer långsiktigt vittnar flera om att de blir deprimerade eller får ångestsymtom. Vissa går omvägar för att undvika särskilda platser, byter eller blir av med sitt jobb eller väljer att flytta.

I ett samhälleligt perspektiv framträder allvarliga konsekvenser i form av att religionsfriheten hotas när muslimer hindras att utöva sin religion eller väljer att dölja sina religiösa identiteter. Ett demokratiunderskott uppstår också när man till exempel inte vågar engagera sig politiskt av rädsla för att bli utsatt och ifrågasatt för att man är muslim.

Intervjupersonerna i studien lyfter även fram betydelsen av andra kränkningar, särbehandling samt fördomsfullt bemötande som de upplever i sin vardag. Det kan handla om att någon spottar i deras riktning, byter plats i kollektivtrafiken när de sätter sig bredvid eller att de inte antas kunna svenska. Många av dessa handlingar utgör inte brott i lagens mening, men får ändå konsekvenser då de bidrar till känslor av utsatthet och utanförskap.

Det har inte ingått i Brås uppdrag att ge förslag på åtgärder. I intervjuerna beskrivs dock de utsattas upplevelse och erfarenhet av kontakter med rättsväsendet och vissa förslag avseende detta lyfts därför fram i rapporten. Det handlar främst om vikten av förtroendeskapande kommunikation som ett korrekt bemötande och återkoppling till utsatta. Brå framhåller kunskapshöjande åtgärder inom polisen samt vikten av att öka anmälningsbenägenheten för att utsatta ska få hjälp och stöd och för att den verkliga omfattningen av islamofobiska hatbrott ska bli känd.