I denna kunskapsöversikt följs utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten tillsammans med förändringar i kriminalpolitik, brottsutveckling och brottsbekämpning, med avstamp i 1970-talets Sverige.
Ekobrotten har funnits på den kriminalpolitiska agendan sedan 1970-talet och tidvis legat högst upp på samhällets åtgärdslista. Även om organiserad brottslighet under de senaste årtiondena fått större uppmärksamhet, är gränsen mellan ekonomisk och organiserad brottslighet inte enkel att dra, särskilt inte när allt fler gärningspersoner missbrukar aktiebolagsformen i olika kriminella upplägg.
Ekobrottens betydelse och särart i förhållande till traditionell brottslighet illustreras av att det finns en särskild myndighet inom rättsväsendet med denna inriktning: Ekobrottsmyndigheten. Det är ett skäl att ta fram en kunskapsöversikt över detta brottsfenomen och hur brottsutvecklingen sett ut fram till i dag.
Brott som sker inom ramen för en legalt bedriven näringsverksamhet brukar beskrivas som ekonomisk brottslighet, medan organiserad brottslighet traditionellt sett brukar bedrivas utanför sådana legala strukturer.
Under den tid som skildras har dock denna tydliga distinktion mellan ekonomisk och organiserad brottslighet mött ett allt komplexare samhälle. Följden har blivit att aktiebolag ofta blivit nödvändiga redskap eller plattformar för att begå brott med direkt eller indirekt vinning. Den fortsatta skildringen av ekonomisk brottslighet präglas därför av dels aktiebolagens betydelse för gärningspersonerna, för att utnyttja de tillfällen till brott som det moderna samhället ger, dels svårigheten att därmed dra en tydlig gräns mellan ekonomisk och organiserad brottslighet.
När komplexiteten ökar och brottsligheten tränger djupare in i olika system kan gärningspersonerna få ett större behov av rådgivning och annat stöd. Det innebär samtidigt en risk för att myndighetspersoner blir mer intressanta måltavlor för brottsligheten som så kallade insiders.
I grunden är mycket sig likt inom den ekonomiska brottsligheten, men aktörerna visar prov på god anpassningsförmåga. De justerar och anpassar befintliga brottsupplägg i takt med tiden. De drar även nytta av nya brottstillfällen, som uppstår genom samhällsförändringar under de senaste decennierna.
En vanlig uppfattning är att myndigheterna inte anpassar sig lika snabbt som gärningspersonerna, utan alltid ligger steget efter. Ett annat perspektiv är att förändringar, inte minst lagstiftningsreformer, många gånger skapar tillfällen till brott. Det är en sanning som i hög grad påverkar politik, lagstiftning och annan styrning samt brottsbekämpning.
För några generationer sedan var aktier en fråga för få personer och institutioner, och omsättningen på börsen var måttfull. I dag är situationen den motsatta. Följden är att de finansiella brotten – insiderbrott och marknadsmanipulation – samt svindleri fått ökad betydelse.
Det är en tydlig signal om grundläggande samhällsförändringar, vilket speglar vilken brottslighet som anses vara viktig.
Drivkraften för den ekonomiska och organiserade brottsligheten är pengar – och det som kan köpas för pengar – och därmed bör brottsbekämpningen ha samma fokus. Som en följd av denna insikt har perspektivet på ekobrottsligheten vidgats. Det handlar inte enbart om brottsbekämpning utan också att komma över brottsvinsterna. Ekonomiskt inriktade myndigheter såsom Skatteverket, Kronofogden, Försäkringskassan och Finansinspektionen har blivit allt viktigare aktörer på den brottsbekämpande arenan, som inte alltför länge sedan dominerades av polis och åklagare.
En tidig tanke för att förebygga ekobrott var att enbart låta seriösa personer få driva näringsverksamhet. Sedan 1980-talet har man infört eller höjt kraven för att etablera sig i olika näringsverksamheter och yrken. Denna utveckling, med ett vidare nät av krav, tycks ha ägt rum utan någon bestämd plan eller strategi.
För att minska risken för att aktiebolag utnyttjades för oegentligheter höjdes aktiekapitalet 1973 och 1995. Gränsen för lägsta tillåtna aktiekapital har därefter sänkts och sett till penningvärdet rör det sig närmast om en återgång till vad som gällde före 1973. Syftet var att göra aktiebolagsformen mer tillgänglig för företagare och då kom risken för ekobrott i andra hand.
Aktiebolagens revisorer har setts som en viktig kontrollfunktion med ett lagstiftningskrav att anmäla brottsmisstankar. Sedan den 1 november 2010 får mindre aktiebolag välja om de ska ha en revisor eller inte. Syftet var att aktiebolagen så långt som möjligt själva ska avgöra vilka tjänster som de behöver för sin organisation och förvaltning.
Utifrån dessa exempel är det svårt att se en konsekvent linje i centrala delar av lagstiftningen.
När skattebrott kommer på tal handlar det framför allt om svartarbete. Under hela den tid som denna rapport omfattar är det några branscher som ständigt varit i fokus, framför allt bygg och anläggning, städbranschen, yrkestrafiken samt kontantbranscher såsom restauranger och frisörer. Om större möda lades ner på säkrare upphandlingar borde det få stor betydelse för att minska den ekonomiska brottsligheten.
Enligt Skatteverket har det totala skattefelet länge minskat, det vill säga summan av de skatter som inte redovisas till följd av bland annat brott. Samtidigt verkar utvecklingen gå mot en mer förslagen skattebrottslighet. Hur går det ihop? En tolkning kan vara att man på många sätt fått mer ordning och reda i fråga om inkomster och utgifter genom att kontrolluppgifter på individnivå spelar en allt större roll. Sedan pågår en parallell utveckling som går i motsatt riktning.
I den här kunskapsöversikten ger Lars Korsell, forsknings- och utredningsråd på Brottsförebyggande rådet, sin bild av ekobrotten över tid, med avstamp i 1970-talet. Till sin hjälp har han samtalat med en rad experter och tagit del av rapporter och litteratur.
Kunskapsöversikten vänder sig i första hand till brottsbekämpande myndigheter, myndigheter med tillsyns- och kontrollfunktioner, konkursförvaltare, revisorer, säkerhetspersonal inom näringslivet, medier och andra aktörer med ett intresse i frågan. Rapporten kan även användas som introduktion till nyanställda, vid internutbildning och som kurslitteratur.
Kunskapsöversikten har tagits fram i samarbete med Ekobrottsmyndigheten. Följande personer har svarat för manusgranskning och annat stöd: Anna Karin Hansen, chefsåklagare vid Ekobrottsmyndigheten, Stefan Lundberg, brottsförebyggande handläggare vid Nationellt bedrägericentrum, Anna Sjöquist-Högberg, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, Henrik Lundin, strategisk ekorevisor vid Ekobrottsmyndigheten och Madelene Gripenklinga, brottsförebyggande specialist vid Ekobrottsmyndigheten. Rapporten har granskats av professor em. Sven-Åke Lindgren vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet och av professor em. Per Ole Johansen vid Institutt for kriminologi og rettssosiologi vid Oslo universitet.
Författaren står själv för rapportens inriktning och utformning, liksom för de bedömningar och synpunkter som presenteras.
Författare: Lars Korsell
© Brottsförebyggande rådet 2024
ISBN 978-91-88599-61-2
urn:nbn:se:bra-1130