Strategiska brott bland ungdomar på 2010-talet

och faktorer av betydelse för att lämna ett kriminellt liv

Strategiska brott är ett begrepp som används för de brott i ungdomars första lagföring som starkast indikerar att de kommer att fortsätta på en högaktivt kriminell bana. Brå har undersökt vilka dessa brott är genom att studera ungdomars debutlagföringar under 2010-talet.

I denna rapport görs också en särskild uppföljning av den mest högaktiva gruppen från en tidigare studie. Rapporten innehåller även en sammanställning av forskningsresultat om faktorer som kan göra det lättare respektive svårare för brottsaktiva personer att sluta begå brott.

Rapporten riktar sig till politiska beslutsfattare, personal inom socialt arbete, rättsväsendets myndigheter, ideella organisationer samt en intresserad allmänhet.

Den här publikationen går att beställa

ISBN: 978-91-88599-45-2
Pris för tryckt rapport 224 SEK inkl. moms

Kundkorg

Summa:
Beställ/Ändra
Grafik som visar att rån är det mest strategiska brottet bland pojkar och våld eller hot mot tjänsteman bland flickor.

Rån det mest strategiska brottet bland pojkar och våld eller hot mot tjänsteman bland flickor – men de strategiska brotten är mindre strategiska

De mest strategiska brotten bland pojkar på 2010-talet var rån, grov stöld och våld eller hot mot tjänsteman. Av pojkar som debutlagfördes för rån eller grov stöld var det 18 procent som lagfördes nio gånger eller fler under uppföljningsperioden.

Bland flickor var våld eller hot mot tjänsteman och narkotikabrott de mest strategiska brotten på 2010-talet. Av de som debutlagfördes för sådana brott var det 21 procent respektive 17 procent som lagfördes fyra gånger eller fler under uppföljningsperioden.

Brå bedömer att de tre rapporterna om strategiska brott visar ett successivt minskande förklaringsvärde – att de strategiska brotten har blivit mindre strategiska. Det verkar som att dagens högaktiva lagöverträdare i större utsträckning är generalister, i den meningen att det är större spridning i vilket brott som utgör huvudbrott i deras
debutlagföring.

Samtidigt står det klart att risken för en högaktiv brottslighet ökar med en tidig brottsdebut och en mer avancerad brottslighet än bland jämnåriga lagöverträdare. Kunskapssammanställningen visar också att barn som tidigt i livet utsätts för riskfaktorer, och saknar skyddsfaktorer, inom flera olika livsområden löper en förhöjd risk att utveckla en kriminell identitet.

Sammanfattning

Brå har två gånger tidigare undersökt vilka brottstyper i ungas första lagföringar som oftast förknippas med en fortsatt brottslighet, så kallade strategiska brott (de tidigare rapporterna hittar du längst ned på sidan). Resultaten från dessa två studier visade bland annat att de brott som kan anses vara strategiska förändras över tid. År 2019 fick Brå i uppdrag av regeringen att genomföra en studie för att åter uppdatera kunskapen om de strategiska brotten. I den här rapporten presenteras resultaten från denna studie. Rapporten redovisar också en kunskaps­samman­ställning, utifrån befintlig forskning, av vilka faktorer som kan underlätta respektive försvåra upphörandeprocessen, det vill säga den process genom vilken lagöverträdare slutar att begå brott.

För att studera de strategiska brotten har Brå använt registerdata över samtliga 15–17-åringar som debutlagfördes 2010–2014. Ungdomarna har följts upp i Brås lagföringsregister till och med 2019. Genom­gången visar att totalt drygt 37 000 ungdomar debutlagfördes 2010–2014 (29 procent var flickor och 71 procent var pojkar). Bland pojkarna lagfördes 6 procent nio gånger eller fler under uppföljnings­perioden. Dessa benämns i studien som högaktiva lagöverträdare. Endast 62 flickor (0,6 procent) lagfördes nio gånger eller fler under uppföljningsperioden, så gränsen för högaktiva lagöverträdare bland flickorna sattes i stället till fyra eller fler lagföringar. Totalt 7 procent av flickorna lagfördes minst fyra gånger under uppföljningsperioden. Bland både flickor och pojkar är andelen högaktiva lagöverträdare större ju yngre personerna är vid debutlagföringen. En särskild analys visar också att många lagföringar är vanligare bland unga som bor i så kallade socialt utsatta områden¹.

¹) Med socialt utsatta områden avses i studien de områden som enligt Polismyndigheten utmärks
av låg socioekonomisk status i kombination med att kriminella har en påverkan på lokalsamhället.

Rån det mest strategiska brottet bland pojkar och våld eller hot mot tjänsteman bland flickor

De tidigare Bråstudierna (se nedan på sidan) har visat att vilka brott som är strategiska kan ändras med tiden. Den här studien visar att de mest strategiska brotten bland pojkar på 2010-talet var rån, grov stöld och våld eller hot mot tjänsteman. Av pojkar som debutlagfördes för rån eller grov stöld var det 18 procent som lagfördes nio gånger eller fler under uppföljningsperioden. Motsvarande för våld eller hot mot tjänste­man var 17 procent. Detta kan jämföras med missbruk av urkund och rattfylleri där 1 respektive 2 procent av de debutlagförda pojkarna lagfördes nio gånger eller fler under uppföljningsperioden.

Bland flickor var våld eller hot mot tjänsteman och narkotikabrott de mest strategiska brotten på 2010-talet. Av de som debutlagfördes för sådana brott var det 21 procent respektive 17 procent som lag- fördes fyra gånger eller fler under uppföljningsperioden. Även bland flickor är missbruk av urkund (1 procent) och rattfylleri (2 procent) de brott där lägst andel debutlagförda lagfördes fyra gånger eller fler under uppföljningsperioden.

I socialt utsatta områden är rån ännu tydligare ett strategiskt brott. Av unga som bor i sådana områden och debutlagfördes för rån var det 22 procent som lagfördes nio gånger eller fler under uppfölj­ningsperioden. Motsvarande andel i övriga landet var 15 procent.²

²) Då socialt utsatta områden är ganska små, och en förhållandevis liten del av befolkningen bor i
sådana områden, har det inte varit möjligt att göra särskilda analyser som är uppdelade efter kön.

Högaktiva lagöverträdare använder i stor utsträckning narkotika

En särskild analys har gjorts av de högaktivas lagförda brottslighet under uppföljningsperioden. Den visar att i stort sett samtliga högaktiva pojkar lagfördes för ringa narkotikabrott och nära hälften för drograttfylleri. Även bland flickor lagfördes majoriteten för ringa narkotikabrott. Det är med andra ord tydligt att många högaktiva lagöverträdare använder narkotika.

Förutom narkotikabrott är olika typer av stöldbrott och våldsbrott vanliga. Även om grövre brott förekommer är mindre allvarliga stöld- och våldsbrott vanligast. Olika trafikbrott är också vanliga, och nära tre fjärdedelar av alla högaktiva pojkar lagfördes för olovlig körning under uppföljningsperioden.

Särskild uppföljning av ungdomarna från den förra studien

Inom ramen för registerstudien har även en uppföljning gjorts av ungdomarna från den förra Bråstudien om strategiska brott (Brå 2011). Uppföljningen visar att de högaktiva lagöverträdarna 2001–2010 i stor utsträckning fortsatte att lagföras för olika brott under den utökade uppföljningsperioden 2011–2018, medan de flesta engångslagöverträdarna 2001–2010 inte hade några fler lagföringar. Detta gäller för både flickor och pojkar.

Ser man till de strategiska brotten i den föregående studien är det främst pojkar som debutlagfördes för rån som lagfördes många gånger under den utökade uppföljningsperioden.

Hög överdödlighet bland högaktiva

Uppföljningen av ungdomarna från den förra studien visar en anmärkningsvärt hög överdödlighet bland de högaktiva lagöverträdarna. Bland pojkarna hade 11 procent avlidit till och med 2018, liksom 10 procent bland flickorna. Det rör sig om män och kvinnor som 2018 skulle ha varit 28–34 år gamla, och den förväntade dödligheten i en normalpopulation i motsvarande ålder under samma tidsperiod är 1 procent bland män och 0,4 procent bland kvinnor. Det innebär en överdödlighet på 25 gånger för högaktiva kvinnor och 11 gånger för högaktiva män.

Brå har också inhämtat uppgifter från Socialstyrelsens dödsorsaksregister för samtliga avlidna högaktiva. Drygt hälften av dem avled av olika typer av förgiftningar och överdoser. Totalt 12 procent begick självmord och en lika stor andel föll offer för dödligt våld. I den resterande fjärdedelen avled merparten i olika sjukdomar eller trafikolyckor.

Inom ramen för uppdraget har Brå också gjort en kunskapssamman­ställning utifrån forskningen om faktorer som kan underlätta respek­tive försvåra upphörandeprocessen, det vill säga processen då brottsaktiva individer slutar att begå brott. Detta forskningsfält är mindre etablerat än kvantitativ behandlingsforskning med fokus på evidens­baserade åtgärder för att minska risken för återfall i brott bland unga lagöverträdare. Upphörandeforskningen är inte heller ett alternativ till behandlingsforskningen, som ska betraktas en utgångs­punkt för valet av specifika evidensbaserade åtgärder och behand­lingsinsatser för unga lagöverträdare. Upphörandeforskningen kan dock bidra med nya perspektiv, begrepp och insikter, som kan komplettera behandlingsforskningen.

Inom detta forskningsfält förekommer begreppen primärt, sekundärt och tertiärt upphörande. Det primära upphörandet innebär att helt enkelt inte begå brott under en period, medan det sekundära även omfattar en förändring i självbilden hos en individ som befinner sig i upphörandeprocessen. Ett tertiärt upphörande blir möjligt först när omgivningen också bekräftar individen som någon som inte begår brott. Studier av primärt upphörande förklarar inte vad som ligger bakom upphörandprocessen, så den här översikten har särskilt fokus på omständigheter som är förknippade med sekundärt och tertiärt upphörande. För att kunskapssammanställningen ska omfatta så aktuell forskning som möjligt har Brå i första hand inkluderat forskning från 2010 och senare.

Olika omständigheter underlättar eller försvårar ett upphörande

Sammanställningen identifierar en rad olika omständigheter som visat sig underlätta för den som vill upphöra med brottslighet. Några exempel är stigande ålder, psykologisk mognad, ett icke-kriminellt umgänge i form av laglydiga kamrater, partnerskap eller föräldraskap och olika typer av prosocialt deltagande (skola, idrottsföreningar, ideellt arbete och liknande).

En annan omständighet är rutinförändrande händelser, såsom att få en anställning eller flytta till en annan stad eller ett annat bostads­område. Rutinförändrande händelser kan också uppfattas som negativa, såsom att bli frihetsberövad genom häktning eller fängelse­straff, att själv bli utsatt för brott, att närstående tar avstånd ifrån en, att man är nära att dö eller att en närstående avlider. Enligt forskningen kan sådana händelser leda till att individer omvärderar sin livssituation och vill ha en förändring.

Det finns också omständigheter som kan försvåra ett upphörande, exempelvis en problematisk skolgång, utanförskap, ett kriminellt umgänge, eget missbruk, psykisk ohälsa och neurologiska sårbar­heter.

Tankemönster som försvårar respektive underlättar ett upphörande

Att upphöra med att begå brott är ett beslut som påverkas av både pådrivande och lockande faktorer, och i litteraturen kallas de för pushes och pulls. Pådrivande faktorer upplevs som negativa och ökar motivationen att lämna den kriminella livsföringen. Lockande faktorer är de positiva aspekterna av att leva ett annorlunda och mer konventionellt liv i framtiden. Båda dessa typer av faktorer kan bidra till att en individ vill lämna ett kriminellt livssammanhang och upphöra med brott.

Brå har i den studerade litteraturen identifierat fyra centrala tanke­mönster som knyter an till beslutet att upphöra med brottslighet. Två tankemönster försvårar upphörandet, misstro och negativ självtillit, och två tankemönster underlättar, hopp och accepterande av ansvar.

Misstro och negativ självtillit är förknippade med skolmisslyckande, psykisk ohälsa, missbruk, faktiskt eller upplevt utanförskap och misstro mot rättsliga och sociala myndigheter. Lagöverträdaren uppfattar sig som misslyckad i det konventionella samhället och känner därmed att hen måste fortsätta sitt kriminella livssamman­hang. Hopp och accepterande av ansvar handlar i stället om att tro på att det går att få ett ickekriminellt livssammanhang, och att ta ansvar för både sina tidigare handlingar och en framtida förändring.

Kunskapen om vilka brott som är strategiska brott var ursprungligen tänkt som ett verktyg för socialtjänsten i sina bedömningar. Brås första studie från 2000 visade att en tredjedel av alla 15–17-åringar som debutlagfördes för biltillgrepp längre fram skulle tillhöra dem som stod för mer än hälften av den lagförda brottsligheten. Biltill­grepp var därför ett strategiskt brott på så sätt att det var strategiskt riktigt att rikta åtgärder mot unga som begått biltillgrepp, om man ville nå dem som riskerade att bli högaktiva lagöverträdare. I dag är i stället rån det mest strategiska brottet bland pojkar, tillsammans med grov stöld. Bland flickor debutlagförs alltför få för rån för att den brottstypen ska gå att inkludera i analysen.

Rån, som är vanligast bland de strategiska brotten, karaktäriseras av att gärningspersonen inte bara stjäl, utan också är beredd att använda våld för att ta andras egendom. Rån är i den meningen ett mer ”avancerat” brott än stöld eftersom vissa unga så tidigt har passerat en känslomässig och/eller moralisk gräns för vad de är beredda att göra. Ett liknande inslag finns även i hot och våld mot tjänsteman, liksom även i grov stöld där ett av rekvisiten är att stölden ska vara särskilt farlig eller hänsynslös.

Vad gäller de strategiska brottens kapacitet att verkligen predicera en högaktiv brottslighet bör man ha i åtanke att det är relativt få som utvecklar en högaktiv kriminell karriär, oavsett debutbrottet. Även bland de unga som debutlagförs för rån är det lika vanligt att man inte lagförs igen som att man blir en högaktiv lagöverträdare.

Narkotikabrott är problematiskt som indikator

Bland flickor är ringa narkotikabrott det näst mest strategiska brottet, och 16 procent av flickorna som debutlagförs för ringa narkotikabrott blir högaktiva lagöverträdare. Samtidigt var det nära hälften av dem (47 procent) som inte lagfördes ytterligare under uppföljningsperioden.

Narkotikabrott, och i synnerhet ringa narkotikabrott i form av eget bruk, är ett renodlat spanings- och ingripandebrott. Det innebär att det i stort sett bara upptäcks genom polisinsatser, och utvecklingen av registrerade narkotikabrott speglar därför rättsväsendets priorite­ringar och inte den faktiska narkotikabrottsligheten i samhället (Brå 2016).

Brås första studie av strategiska brott visade att 32 procent av samtliga 15–17-åringar som debutlagfördes för narkotikabrott kom att tillhöra dem som lagfördes nio gånger eller fler under uppföljnings­perioden. I den andra studien var andelen 11 procent, och i denna studie 6 procent (pojkar och flickor tillsammans, se tabell 10 s. 38). Den första studien följer en kohort födda 1960, vilket innebär att 15–17-åringarna debutlagfördes under andra halvan av 1970-talet. Vid denna tid var inte eget bruk kriminaliserat, så man kan utgå ifrån att de lagfördes för andra och grövre narkotikabrott. Detta förklarar rimligtvis den dramatiska minskningen mellan den första och den andra studien. Skillnaderna mellan den andra studien och denna studie kan bero på att antalet provtagningar nära fyrfaldigades vid misstanke om ringa narkotikabrott i form av eget bruk under 2000-talet. Självdeklarationsundersökningar visar att den ökningen inte speglar en motsvarande ökning i bruket av narkotika, utan var en effekt av förändringar i rättsväsendets prioriteringar (Brå 2016). Registrerade narkotikabrott är därför en problematisk indikator på ungdomars brottslighet, och kanske i synnerhet för flickor. En tredjedel av de ungdomar som i självdeklarationsstudier själva uppger ett narkotikabruk är flickor, men bara en tiondel av de unga som lagförs för narkotikabrott är flickor.

Samtidigt visar analyserna att högaktiva använder narkotika i mycket stor utsträckning. Det gäller även ungdomarna i den föregående studien. Det visar såväl analysen av deras brottslighet som deras överdödlighet i narkotika- och läkemedelsförgiftningar.

De strategiska brotten är mindre strategiska

Brå bedömer att de tre rapporterna om strategiska brott visar ett successivt minskande förklaringsvärde – att de strategiska brotten har blivit mindre strategiska. Det verkar som att dagens högaktiva lagöverträdare i större utsträckning är generalister, i den meningen att det är större spridning i vilket brott som utgör huvudbrott i deras debutlagföring. Samtidigt står det klart att risken för en högaktiv brottslighet ökar med en tidig brottsdebut och en mer avancerad brottslighet än bland jämnåriga lagöverträdare. Kunskapssamman­ställningen visar också att barn som tidigt i livet utsätts för riskfaktorer, och saknar skyddsfaktorer, inom flera olika livsområden löper en förhöjd risk att utveckla en kriminell identitet (Lacourse m. fl. 2003, Brå 2011).

Kriminellt livssammanhang som alternativ till konventionellt ansvar

När ungdomarna debutlagförs är de omyndiga och ses ännu inte som ansvariga personer av samhället, men under den senare hälften av tonåren ställs unga inför allt fler krav på att prestera inom ramarna för ett konventionellt livssammanhang: först i form av konsekvensbärande prestationer och val under skolgången och därefter genom krav på att bli självständiga och självförsörjande vuxna. I den här fasen börjar individer uppfatta vuxna krav på sig själva.

De ungdomar som hamnar i kriminella livssammanhang har enligt forskningslitteraturen svårt att hantera de krav som det konventionella samhället ställer på vuxna individer. Ur ett åtgärdsperspektiv kan det därför vara bra att se det som att dessa ungdomar valt en alternativ väg in i självständighet och försörjning.

Viktigt med stöd som förstärker och upprätthåller motivationen i upphörandeprocessen

Ett viktigt resultat från upphörandeforskningen är att det sällan är en eller ett par centrala händelser som leder till att någon lämnar ett kriminellt livssammanhang. I stället är upphörandet en längre process mot ett konventionellt och icke-kriminellt liv. Kunskapssam­manställningar inom kriminologin visar entydigt att det inte finns en väg in i ett kriminellt livssammanhang, och kunskapssamman­ställningen om upphörandeprocessen visar att det inte heller bara finns en väg ut. Stödinsatserna kan därför behöva anpassas till var i processen en person befinner sig, och sedan revideras eller ersättas när behoven ändras.

En särskilt viktig omständighet i upphörandeprocessen är motivationen till förändring. De som arbetar med vård och stöd till unga lagöverträdare behöver därför uppmärksamma tecken på att den unge börjar omvärdera sin situation. Fokus i arbetet med vård och stöd bör bland annat riktas mot att förstärka de omständigheter som motiverar den unge och stärka hens kapacitet att förverkliga förändringen, samtidigt som man försvagar omständigheter som gör det svårare att upphöra med brottslighet. Det är individuellt vilka omständigheter som är viktiga, beroende på deras livssammanhang. Det är också viktigt att hjälpa de unga att sätta upp individuella och realistiska mål inför framtiden, särskilt eftersom misslyckanden är en försvårande faktor i sig.

Många med en kriminell livsstil börjar upphörandeprocessen i ett läge med social och ekonomisk resursbrist. För dem är det särskilt viktigt att få utbildning, arbete och meningsfulla fritidsaktiviteter, för att utveckla sina egna resurser och få tillgång till sociala resurser. Med dessa resurser kan individen lättare upprätthålla motivationen till förändring och med tiden ersätta brottsligheten med menings­fulla, konventionella, inkomstgivande aktiviteter.

Många råkar ut för återfall och misslyckanden under sin förändring bort från ett kriminellt livssammanhang och mot en konventionell livsföring. För att ungdomar ska behålla hoppet om förändring behöver de stöd för att bearbeta sådana misslyckanden så att de inte bekräftar en redan negativ självbild.

Könsskillnader i stödbehov

Forskning visar att det är i stort sett samma omständigheter som påverkar upphörandeprocessen för båda könen. Olika omständigheter kan dock vara olika viktiga för kvinnor respektive män, vilket innebär att stödinsatserna troligen behöver anpassas till det.

Svensk forskning har också visat att kvinnliga lagöverträdare överlag har en mer problematisk livssituation än manliga, och att de kvinnor som fortsätter att begå brott som vuxna har sämre arbetsmarknads­anknytning, har mindre stabila familjeförhållanden och är mer socialt exkluderade än motsvarande grupp bland män. Stödet under upphörandeprocessen behöver därför också ta hänsyn till könsskillnader i bland annat samhällsnormer, fördelning av föräldraansvar och möjligheter på arbetsmarknaden. Brottslighet skapar dessutom ett större socialt stigma för kvinnor, och därmed har de ofta en ännu besvärligare väg fram till en plats i det konventionella samhället.

Staplar som visar att överdödligheten bland de så kallade högaktiva lagöverträdarna är stor: 25 gånger för kvinnor och 11 gånger för män.

Hög överdödlighet bland högaktiva

Uppföljningen av ungdomarna från den förra studien visar en anmärkningsvärt hög överdödlighet bland de högaktiva lagöverträdarna. Bland pojkarna hade 11 procent avlidit till och med 2018, liksom 10 procent bland flickorna.

Det rör sig om män och kvinnor som 2018 skulle ha varit 28–34 år gamla, och den förväntade dödligheten i en normalpopulation i motsvarande ålder under samma tidsperiod är 1 procent bland män och 0,4 procent bland kvinnor. Det innebär en överdödlighet på 25 gånger för högaktiva kvinnor och 11 gånger för högaktiva män.

Uppgifter från Socialstyrelsens dödsorsaksregister visar att drygt hälften av dem avled av olika typer av förgiftningar och överdoser. Totalt 12 procent begick självmord och en lika stor andel föll offer för dödligt våld. I den resterande fjärdedelen avled merparten i olika sjukdomar eller trafikolyckor.

Andelen högaktiva minskar inom de flesta brottstyper

Ungdomar 15–17 år som debutlagfördes 2010–2014, efter huvudbrottstyp i debutlagföringen och antal lagföringar under uppföljningsperioden 2010–2019, samt motsvarande uppgift för ungdomar med 9 eller fler lagföringar i föregående studie 2011.

Fakta om publikationen

Författare: Olle Westlund och Jonas Öberg

© Brottsförebyggande rådet 2021

ISBN 978-91-88599-45-2

urn:nbn:se:bra-969

Rapport 2021:5