Vilka insatser fungerar när barn och unga begår brott?

Stina Holmberg, forskningsråd på Brottsförebyggande rådet. Foto: Lieselotte van der Meijs

2019-12-06

När det gäller barn och unga som begår brott, vilka svårigheter respektive framgångsfaktorer kan identifieras inom forskningen gällande detta område? Det finns tyvärr inga ’mirakelkurer’ som fungerar när enskilda barn och unga börjar begå brott, säger Stina Holmberg, forskningsråd på Brå.

Vilka insatser som behövs är beroende på det enskilda barnets svårigheter och behov. Om barnet har begått ett enstaka brott och inte har andra problem kan det vara tillräckligt att barnet och dess föräldrar har ett samtal med socialtjänsten. Om barnet har börjat komma in i mer upprepad och allvarlig kriminalitet är mer omfattande insatser motiverade. I första hand handlar det då om insatser från socialtjänsten – oavsett om det sker inom ramen för en påföljd eller inte. Det kan då handla om behandlingsprogram för barnet och stöd till föräldrarna.

Oavsett vilken preventionsnivå det brottsförebyggande arbetet sker på bör man så långt möjligt utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet när man planerar insatser.

- Stina Holmberg

Den forskning som finns, bland annat från den amerikanske forskaren Mark Lipsey, visar att sådana program bör vara strukturerade och inriktade på kognitiva färdigheter – inte löst utformade terapeutiska samtal. För att ha effekt bör dessa program heller inte ha allt för låg intensitet. När Lipsey gjorde en omfattande metaanalys om effekter av behandlingsprogram för unga konstaterade han att det som utmärkte de mest effektiva programmen var att:

De hade en tydlig terapeutisk idé med hög intensitet i insatsen
De som tillämpade programmet strikt följde manualen
De riktade sig mot unga med hög risk för fortsatt kriminalitet

Generellt sett är mötet i den terapeutiska situationen viktigare än vilken miljö behandlingen sker i eller exakt vilka komponenter som ingår i programmet. Det är viktigare att det uppstår en relation mellan behandlare och ungdom än om behandlingen sker i öppenvård eller på institution.

Stina lyfter också fram att så kallade ’multimodala’ program, där flera olika typer av insatser ingår, ofta ger bättre resultat än program som bara inrymmer en typ av insats. Särskilt brukar man då peka på betydelsen av att involvera föräldrar och ge dem stöd.

Inget stöd för att orossamtal fungerar

En vanlig tidigt förebyggande insats för barn som börjat begå brott är så kallade orossamtal (kallas ibland allvars/bekymringssamtal), där polis och socialtjänst har ett första orossamtal med ett barn och dess vårdnadshavare när barnet har begått en brottslig handling och samtalet ska helst ske inom 48 timmar.

Orossamtal är från början en norsk metod som utvecklades i mitten på 1990-talet och den används också nationellt i Danmark. I Sverige används den i ett antal kommuner, men på lite olika sätt enligt en översikt som gjorts vid Malmö universitet. Vanligt är att det aktuella barnet ska vara misstänkt för ett brott, men i några kommuner används orossamtal redan vid annan oro, exempelvis om barnet börjat skolka. Arbetssättet orossamtal är utvärderat i Danmark, Norge och även i Sverige.

Dessa utvärderingar fokuserar ofta på återfallsfrekvensen för de barn och ungdomar som fått insatsen. Slutsatsen i genomgången av dessa studier som gjorts vid Malmö Universitet (ej publicerad), är att det inte finns något vetenskapligt stöd för att orossamtal har önskvärd effekt, det vill säga att förebygga brott. Det överensstämmer med Stina Holmbergs uppfattning. Utifrån den forskning som finns är det särskilt tidiga insatser från polisen – förhör eller samtal – som hon är skeptisk till. Som framgått ovan är det bra att socialtjänsten träffar barnet och familjen för ett orossamtal och då också kan erbjuda stöd om familjen önskar det.

De studier som gjorts visar att vårdnadshavare och de som håller samtalen har en positiv upplevelse av dessa och i vissa fall även barnen. När det gäller polisens deltagande visar dock flera internationella studier att tidiga polisreaktioner snarare kan öka risken för återfall i brott och avhopp från skolan (Liberman m fl 2014; Kirk m fl 2012).

I Brås rapport Brott begångna av barn (2014) redogjordes för studier som visar på att unga som gripits av polis återfaller i brott i högre grad och fullföljer skolgången i lägre grad än jämnåriga som begått samma brott men inte gripits av polis. Trots detta tror ofta både polis och socialsekreterare att polisförhör har en brottsförebyggande effekt på så sätt att de förebygger återfall. Forskning visar också att ingripanden som innebär stark kontroll och tvång riskerar att påverka den unges utveckling negativt. Detta förklaras av att reaktionen förstärker den unges uppfattning om sig själv som avvikare, vilket ökar risken för ett fortsatt negativt beteende. Särskilt för unga som upplever att de har begränsade livschanser kan kontakten med polisen få negativa konsekvenser, enligt forskningen.

Viktigt att utvärdera

Det är alltså inte helt enkelt att besvara frågan om vad om är verksamt när vi vill förebygga att barn och ungdomar begår brott. Det är vanligare att forskning kommer fram till vad som inte fungerar än vad som är verksamt menar Stina Holmberg.

– Det skulle behövas långt fler effektutvärderingar av olika insatser för gruppen barn och unga som begår brott. Ett problem är att nästan alla utvärderingar av behandlingsinsatser är gjorda i USA och inte i Sverige. Det innebär att vi inte kan vara säkra på att det som visat effekter i USA också fungerar här. Därför är det viktigt att vi kan göra fler studier i Sverige och bygga upp kunskap som baseras på erfarenheter härifrån.

Ett problem i det sammanhanget är dock att socialtjänsten är uppdelad på 290 kommuner och de flesta kommuner är för små för att själva ha underlag (och resurser) för att vetenskapligt utvärdera en insats. Det krävs då ett samarbete över kommungränserna för att få till stånd ett tillräckligt klientunderlag för en utvärdering.

– Oavsett vilken preventionsnivå det brottsförebyggande arbetet sker på bör man så långt möjligt utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet när man planerar insatser, säger Stina Holmberg. Man bör också på lokal nivå bygga upp rutiner för att systematiskt följa upp effekterna av insatserna och om möjligt utvärdera dem.

Stina Holmberg har arbetat på Brå sedan 2001 och har titulerats forskningsråd sedan 2017. Hon är docent i kriminologi och arbetade tiden före Brå på Socialstyrelsen. Källa vid sidan av Stina Holmberg: Manne Gerell Malmö Universitet

Referenser

Kirk, David S,& Sampson, Robert J (2012). Juvenile arrests and collateral educational damage in the transition to adulthood. Sociology of education, 86, 36-62.

Liberman, Akiva M., Kirk, David S & Kim, Kideus (2014). Labeling effects of first juvenile arrests: secondary deviance and secondary sanctioning. Criminology, 52, 345-370

Lipsey, Mark W (2002): Meta-Analysis and Program Outcome Evaluation. Socialvetenskaplig tidskrift; Vol 9 Nr 2-3 (2002), 1104-1420

Pedersen, ML. (2013). Kortlagning og evaluering af polities brug af bekymringssamtaler – og breve.