Kriminalstatistiken belyser hanteringen av brott

2018-06-20

Brå ansvarar för Sveriges officiella kriminalsstatistik, som regleras i lag och som bygger på uppgifter som Brå samlar in från övriga myndigheter i rättsväsendet. Vad är då syftet med denna statistik? Vilka frågor ska den besvara, och vad har vi för nytta av den?

Stina Söderman, statistiker på Brå.

Stina Söderman. Foto: Pernille Tofte

– Syftet med kriminalstatistiken är framför allt att belysa rättsväsendets hantering av brott, säger Stina Söderman, statistiker på Brås enhet för rättsstatistik. Den är viktig som underlag för politiska beslut, liksom för uppföljning och styrning av rättsväsendets verksamheter. Den används också till utredningar och till forskning, och som information till allmänheten.

Kriminalstatistiken är reglerad i lag¹) och kan ge svar på hur många anmälda brott som avskrivs direkt, förundersöknings­begränsas eller avslutas genom lagföringsbeslut, hur många personer som misstänks och lagförs, vilka påföljder som döms ut i domstol, hur många som tas in i anstalt och hur många som återfaller i nya brott.

Uppgifterna publiceras i form av olika produkter, med fokus på olika skeden i brottmåls­processen, till exempel anmälda brott, handlagda brott, misstänkta personer eller lagförda personer. Det är Brå som ansvarar för Sveriges officiella kriminalsstatistik.

Anmälda brott

Statistiken över anmälda brott innehåller alla händelser som har anmälts som brott (även de som senare visar sig ha varit något annat än ett brott), eftersom huvudsyftet med den statistiken är att beskriva hur många anmälningar polisen hanterar. Det gäller dock att tolka siffrorna med viss försiktighet, att vara medveten om både hur brotten räknas i statistiken och hur andra faktorer påverkar siffrorna.

– Det är viktigt att tänka på hur rättsväsendet räknar brott – nämligen som ett nytt brott för varje enskild lagöverträdelse. Om någon anmäler att den blivit misshandlad en gång i veckan under ett års tid, syns det alltså i statistiken som 52 separata brott, säger Stina Söderman.

Dessutom kan förändringar i lagstiftningen påverka statistiken, som när våldtäkts­begreppet utvidgades (2005) och det därefter i statistiken syntes en plötslig ökning av antalet anmälda våldtäkter, parallellt med en motsvarande minskning av antalet anmälda fall av sexuellt utnyttjande.

Brottskoder

Brottstyp, plats, datum, personer och misstankegrad är exempel på information som registreras i datasystemen. Dessa data klassificeras efter brottskoder, ett system som bygger på lagstiftningen men också, i viss mån, innehåller annan information om brottet. Brottskoder tas fram av Brå i samarbete med rättsväsendet och revideras minst en gång per år .

– För att antalet brottskoder ska hållas på en rimlig nivå, kan man inte ha olika koder för varje detalj, såsom information om enstaka stöldobjekt, säger Stina Söderman. Brottsmotiv och tillvägagångssätt är också information som inte framgår av brottskoderna, även om den finns i själva anmälan, i text. För specifika forskningsprojekt – som när Brå forskar om hatbrott eller hedersbrott – kodas och klassificeras sådana textuppgifter som är relevanta för projektet, men i löpande statistik finns det inte med.

Skilda system förs samman

– Uppgifterna till kriminalstatistiken samlas in från rättsväsendets olika system, alltså de it-system som används i myndigheternas dagliga arbete, säger Stina Söderman. De här systemen är främst avsedda för dokumentation som är relevant för de olika etapperna i en brottsutredning – registrering av brottsanmälan, förundersökningar, beslutsfattande – men används alltså också som källa till den officiella kriminalstatistiken.

I dagsläget går det inte att följa ett brott genom hela rättskedjan, från anmälan till lagföring. Det beror bland annat på att en del brott inte handläggs samma år som de anmälts, eller att brottet kommit att rubriceras om under utredningens gång.

När ärenden överlämnas från polis till åklagare, som då fortsätter utredningen och kan registrera nya brott i samma utredning, syns de nya brotten inte alltid i polisens system, och redovisas därmed inte heller i deras statistik.

– Polis och åklagare kan främst ta fram statistik över det som registrerats i deras egna system. Brå hämtar däremot in uppgifter från samtliga system, och har därmed möjlighet att sammanställa en helhetsbild som de övriga myndigheterna saknar, förklarar Stina Söderman.

Internationella jämförelser inte möjliga

När det gäller säkerhet och trygghet har Sverige ofta lyfts som ett föredöme internationellt, men på senare tid har en annan bild målats upp. Är det ens möjligt att göra jämförelser med andra länder?

– Det är nästan omöjligt att jämföra brottsstatistik mellan olika länder, säger Stina Söderman. Det finns inte någon internationellt standardiserad metod för att redovisa brottsstatistik, och olika länders metoder skiljer sig därför mycket åt.

Det är exempelvis stor skillnad på hur länderna mäter antalet anmälda brott. I Sverige räknas alla händelser som överhuvudtaget polisanmälts, medan andra länder räknar endast de händelser där en misstänkt person identifierats. I Sverige räknas också varje händelse i ett seriebrott som ett enskilt brott; i vissa andra länder räknas hela seriebrottet som just ett brott.

– Lagstiftningen skiljer sig även från land till land, vilket också påverkar utfallet, fortsätter Stina Söderman. Det innebär att något som är brottsligt i Sverige inte behöver vara det i ett annat land, och vice versa. Dessutom finns det skillnader i toleransen mot brott – vad som uppfattas som brottsligt och i vilken mån det anmäls. En hög anmälningsbenägenhet kan också tyda på en spridd medvetenhet om vad man har för rättigheter och att man faktiskt vågar gå till polisen och anmäla ett brott, vilket inte är självklart i alla länder.

Skillnad mellan faktisk brottslighet och kriminalstatistik

Generellt är det bara en del av de brott som begås som kommer med i statistiken, medan andra aldrig anmäls, av olika anledningar. Vad gäller narkotikabrott och trafikbrott är det endast en liten del av brottsligheten som framgår av statistiken, eftersom den främst visar de brott som upptäckts tack vare polisens kontroll- och spaningsarbete. Statistiken över dessa brottstyper speglar alltså polisens insatser och prioriteringar, snarare än den faktiska brottsligheten.

Vad gäller dödligt våld är det i stället ofta så att den faktiska brottsligheten överskattas i statistiken. Av de omkring 300 fall som anmäls varje år visar det sig efter utredning att ungefär två tredjedelar inte beror på dödligt våld, utan är naturliga dödsfall, olyckor eller självmord.

Sett till brottsligheten överlag, oavsett brottstyp, är det som sagt inte alla begångna brott som polisanmäls, och anmälningsbenägenheten varierar mellan olika brottstyper.

Sanna Wallin, utredare på Brå.

Sanna Wallin. Foto: L. van der Meijs

– Stöldbrott anmäls i högre utsträckning än till exempel misshandel, vilket delvis beror på att det oftast krävs en polisanmälan för att man ska få ersättning från sitt försäkringsbolag, säger Sanna Wallin, utredare på Brås enhet för statistiska undersökningar.

Anmälningsbenägenheten beror också på relationen till gärnings­personen, framför allt när det gäller misshandel och sexualbrott, som ofta begås av en närstående eller bekant. När gärningspersonen finns i bekantskapskretsen brukar det snarare dämpa anmälningsbenägenheten, så för dessa brottstyper är mörkertalet stort.

Skillnad mellan kriminalstatistik och statistiska undersökningar

För att få grepp om det så kallade mörkertalet, det vill säga skillnaden mellan dold och synlig brottslighet, använder man exempelvis statistiska undersökningar, som bygger på enkäter och intervjuer. Huvudsyftet med sådana brottsofferundersökningar är att kunna studera brotts­utvecklingen över tid, för att följa upp de kriminalpolitiska målen att minska människors otrygghet och utsatthet för brott.

– Dessa undersökningar riktas till ett urval av befolkningen som tillfrågas om de varit utsatta för brott under en viss period. Undersökningarna innehåller ofta också frågor om trygghet, vilket ger en kompletterande bild av brottsligheten, utifrån en annan vinkel. De är ett sätt att komma närmare den faktiska brottsligheten och få en bättre kunskap om mörkertalet, säger Sanna Wallin.

Dessutom får man kunskap om omständigheter kring brott och offrets relation till gärningspersonen, men framför allt kan man följa brottsutvecklingen över tid, eftersom dessa undersökningar upprepas regelbundet. En begränsning med brottsofferundersökningar är att de ofta inte når de mest utsatta grupperna, såsom tunga missbrukare och hårt kriminellt belastade personer.

Nationella trygghetsundersökningen (NTU)

Den största undersökningen av detta slag är Nationella trygghetsundersökningen (NTU), som Brå genomför årligen sedan 2006, på uppdrag av regeringen. Genom telefonintervjuer med 20 000 personer tillfrågas ett urval av befolkningen (i åldern 16–79 år) om bland annat utsatthet för brott.

– Resultaten visar att det är fler som utsätts för brott än vad brottsstatistiken visar, berättar Sanna Wallin. I NTU frågar vi också om otrygghet och oro för brott, förtroende för rättsväsendet och erfarenheter av eventuella kontakter med rättsväsendet.

Frågorna är inriktade på de brott som är särskilt allvarliga eller som drabbar särskilt många. Det är dels sådana brott som drabbar hela hushåll, såsom cykelstölder, stölder ur eller från fordon, bilstölder och bostadsinbrott, dels brott som drabbar enskilda personer, såsom bedrägerier, personrån, hot, sexualbrott, misshandel och trakasserier. Däremot berörs inte brott som drabbar staten eller allmänheten generellt.

Viktigt när man tolkar statistik

Såväl Stina Söderman som Sanna Wallin understryker vikten av att ha den aktuella statistik­produktens syfte, innehåll och ändamål klara för sig, innan man tar del av den och försöker tolka den. Det gäller också att beakta de inre och yttre faktorer som kan ha inverkat på uppgifterna.

– Ta reda på vilka källor som använts. Handlar det om polisanmälda brott, eller är det resultat från en undersökning? Om det är en undersökning ska det framgå vilken population som undersökts, för att man ska kunna bedöma om resultaten kan generaliseras, förtydligar Sanna Wallin.

– Kriminalstatistiken består av uppgifter om nivåer, utveckling och mönster, men den förklarar inte varför det ser ut på ett visst sätt. För att svara på det behöver statistiken alltid analyseras och tolkas tillsammans med annan information, påpekar Stina Söderman.

¹) Lagen (2001:99) och förordningen (2001:100) om den officiella statistiken.