Bötesstraff ägnas relativt lite uppmärksamhet i uppföljningar, analyser och forskning, jämfört med mer ingripande påföljder. Eftersom det är den vanligast förekommande påföljden är det av intresse att följa hur bötesanvändningen ser ut över tid och varför, något som görs i en kortanalys från Brå.
Kortanalysen Användningen av bötesstraff ger en översiktlig bild av användningen av bötesstraff i rättskedjan. Här är några av resultaten från analysen:
Lagföringsbeslut som leder till bötesstraff står för majoriteten av alla reaktioner på brott: 87 procent år 2014. Av alla bötesstraff som utfärdas står ordningsböter för majoriteten, 82 procent. Bötesstraff som utfärdas genom strafföreläggande utgör 10 procent och bötesdomarna 9 procent.
Det övergripande mönstret är att bötesanvändningen ökade från år 2000 till 2010. Därefter har volymerna minskat. Mellan 2000 och 2010 ökade antalet förelägganden om ordningsböter från 272 000 till 339 000. Antalet bötesdomar ökade som mest mellan 2007 och 2010, från 25 300 till 36 000 domar. För strafföreläggandena var ökningen svagare, från knappt 38 900 förelägganden 2004 till drygt 43 000 stycken 2009.
De brottstyper som leder till bötesstraff, oavsett bötesart, är framför allt trafikbrott, ringa narkotikabrott och tillgreppsbrott i form av snatteri. Ser man till vilka faktorer som har störst betydelse för hur utvecklingen sett ut över tid, handlar det till stor del om hur just dessa brottstyper hanteras. Exempelvis har den stora ökningen i antalet trafikböter sin huvudsakliga förklaring i att polisen införde automatiska trafiksäkerhetskameror (ATK) 2006, vilket lett till ett stort antal upptäckta hastighetsöverträdelser som leder till förelägganden om ordningsbot. Detta har också effekter senare i rättkedjan, när fler ärenden slutredovisas till åklagare, och personer som inte godkänt ordningsbot istället får ett bötesstraff utdömt efter domstolsprövning.
Utöver trafikbrotten (brott mot trafikbrottslagen och brott mot trafikförordningen) har polisen också kommit att rikta allt mer uppmärksamhet mot narkotikabrotten. Polisens arbete mot dessa två brottstyper bidrar till ett ökat inflöde av anmälda bötesbrott (ringa brott) i rättskedjan, vilket lett till fler bötesdomar.
Från 2000 och framåt finns en negativ samvariation mellan andelen strafförelägganden och andelen bötesdomar; när den ena ökar, minskar den andra. Regelverket och den praxis som styr åklagarnas val av lagföringstyp vid bötesbrott, bidrar med andra ord till en växelverkan mellan dessa två, och utvecklingen för den ena kan därmed inte förstås utan att också ta hänsyn till den andra.
I analysen har också studerats om reformen En modernare rättegång (EMR), kan förklara att bötesdomarna ökat, både i antal och i andel. Slutsatsen är att möjligheten att döma på handlingarna utan huvudförhandling kan ha medfört att fler åklagare väljer att åtala för bötesbrott istället för att utfärda strafförelägganden.
Slutligen har också en eventuell påverkan från höjda bötesbelopp för både penningböter och dagsböter undersökts, i relation till förändringarna i antalet lagföringsbeslut som lett till böter. Slutsatsen är att höjda bötesbelopp troligen inte har påverkat andelen bötesdomar.
I den här analysen ges en översiktlig bild av användningen av bötesstraff (dags- och penningböter) i rättskedjan. Uppdelningen av böter görs utifrån vilken typ av lagföring som ligger bakom, dvs. antingen 1) föreläggande av ordningsböter, 2) utfärdande av strafföreläggande eller 3) dom med bötespåföljd. Därmed undersöks bötesstraffen också i grova drag utifrån vilken aktör inom rättsväsendet som beslutat om dem (polis, åklagare eller domare). Det som undersöks är omfattningen av bötesanvändningen, hur utvecklingen sett ut över tid (med fokus på perioden från och med år 2000) samt vilka faktorer som kan förklara utvecklingen.