Tjugo års ekobrottsbekämpning sett i backspegeln

Lars Korsell. Foto: Lieselotte van der Meijs

Redaktörer för antologin är forsknings- och utredningsrådet Lars Korsell vid Brå (på bilden) och överåklagare Björn Blomqvist vid Åklagarmyndigheten. Foto: Lieselotte van der Meijs


En ny myndighet för ekobrott, polisiär verksamhet på ”civila” myndigheter och ”civila” arbetssätt hos polis och åklagare. Dåvarande regeringens strategi mot ekobrott år 1995 har satt sina spår. Det vittnar företrädare för olika myndigheter om i en antologi utgiven av Brottsförebyggande rådet, Brå.

– Strategin har i allra högsta grad påverkat svensk ekobrottsbekämpning, menar Lars Korsell, forsknings- och utredningsråd på Brottsförebyggande rådet, Brå och en av redaktörerna för antologin ”19 röster om tjugo års ekobrottsbekämpning. Från 1995 års samlade åtgärder till dagens samverkan”.

Bakgrunden till strategin var att dåvarande regeringen tyckte att det fanns brister inom ekobrottsbekämpningen. Strategin innehöll därför en rad åtgärder och initiativ på området, allt från särskilda medel för forskning till lagstiftning. Bland annat ville regeringen förstärka skattekontrollen, förbättra myndighetsstrukturen, ha myndighetsgemensamma kontrollaktioner och snabbare brottsutredning.

Nu har det gått tjugo år sedan strategin lanserades och Brå har därför bett ett antal personer att reflektera över ekobrottsbekämpningen utifrån 1995 års strategi.

– Det mest uppenbara är ju att det inrättades en ny myndighet enkom för ekobrott, Ekobrottsmyndigheten, konstaterar Lars Korsell.

I antologin vittnar Sten Lindström, före detta polischef vid Ekobrottsmyndigheten, EBM, om hur det var att starta en ny myndighet med både poliser, åklagare och andra specialister: ”För oss som inledde den polisiära verksamheten i EBM/Stockholm innebar de första två åren en ständig tvekamp med Länskriminalen i Stockholm. I varje läge då samarbete efterfrågades av EBM blev svaren dröjande, avvisande, kostnadskrävande och svåra att tillmötesgå”, skriver han.

Nationellt ansvar

Men trots de första årens uppförsbacke har Ekobrottsmyndigheten vunnit mark. I antologin beskriver Eva Håkansson, myndighetens nuvarande generaldirektör, hur EBM utvecklats under de senaste åren. Bland annat har EBM fått ett nationellt ansvar för samtliga brottstyper som myndigheten handlägger.

– Vi har fått ett mer fullödigt mandat nu. Det ser jag som den största förändringen under de här tjugo åren bortsett från när myndigheten instiftades. En annan milstolpe inträffade 2005 då EBM fick i uppdrag att bedriva underrättelseverksamhet. Det innebar att myndigheten kunde arbeta mer med pågående brottslighet och också lagföra personer högre upp i de kriminella strukturerna.

Björn Blomqvist, också redaktör för antologin - och överåklagare på Åklagarmyndigheten, håller med Eva Håkansson. Han tycker att myndigheten har utvecklats positivt, men skulle vilja se mer av allt.

– Man är på rätt väg, men jag tycker inte att man har utnyttjat myndighetens fulla potential än. Vi borde också resonera kring om EBM borde få ett utökat ansvar för välfärdsbrotten.

Minst lika revolutionerande som att Ekobrottsmyndigheten inrättades var att andra myndigheter än polisen började arbeta mer polisiärt:

– Det började lite stillsamt med tullen men utvidgades till Skatteverket. Där bildades skattebrottsenheterna, Skatteverkets egen organisation för att utreda skattebrott. Men även andra myndigheter har närmat sig polisen och arbetar mer polisiärt, exempelvis Försäkringskassan, säger Lars Korsell.

Annette Bergvall, nationellt ansvarig för skattebrottsenheterna på Skatteverket, menar precis som många andra författare i antologin, att det var ett stort steg att man införde skattebrottsenheter.

I sitt bidrag antyder hon dock att det inte alltid är så lätt, att brottsligheten inte alltid organiserar sig lika fint som myndigheterna. När myndigheterna granskar personer under lupp hittar man en massa annat som inte hör till just den egna myndighetens ansvarsområde och då ska olika poliser och åklagare dras in. Det här är ett problem för både skattebrottsenheter och Ekobrottsmyndigheten, skriver hon.

Men det är inte bara ”civila” myndigheter som närmat sig Polisen. Utan utvecklingen har även rört sig i den andra riktningen, menar Lars Korsell. Polisen och rättsväsendet har under de gångna åren närmat sig Försäkringskassan, Skatteverket och Kronofogden och deras arbetsmetoder med bland annat revisorer. I dag tänker Polisen, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten mer på att ”gå på pengarna”.

När det gäller skattekontrollen, som bidrar till att upptäcka brott, så ligger den stora förändringen i hur myndigheten använder sina kontrollresurser, konstaterar Lennart Wittberg, strateg på Skatteverket, i sin del av antologin.

– För tjugo år sedan hade vi fokus på privatpersoners småfel, nu letar vi i stället allvarliga fel hos företag. Det innebär att kontrollverksamheten blivit mer inriktad på brottslighet och att vi upptäcker fler allvarliga brott.

Långa handläggningstider ett problem

Men visst finns det fortfarande problem inom ekobrottsbekämpningen, konstaterar flera av författarna. Fortfarande är det lång handläggningstid för vissa ekobrott, något som var ett av de problem som regeringen ville komma åt redan för tjugo år sedan.

– Framför allt är det utvecklingen av stora komplicerade ärenden som har medfört att de enklare blivit lidande. Ärendena är i sig komplexa, det tar ofta lång tid till huvudförhandlingen som dessutom tenderar att ta allt längre tid. Den ökade fokuseringen på formella invändningar från motparten i den här typen av ärenden, fördröjer processerna ytterligare, säger Eva Håkansson.

Flera av författarna är överens om att en stor utmaning är den brottslighet som inriktar sig på att tömma landets välfärdssystem.

– Vi har tappat bort området lite och haft fokus på att allt ska vara enkelt för medborgarna. Vi är många myndigheter som måste samarbeta för att se till att möjligheterna för kriminella att komma åt pengar minskar, konstaterar Eva Håkansson.

Hoten mot välfärdssystemen varnade Björn Blomqvist för redan 2006, då som ordförande i den delegation som skulle motverka felaktiga utbetalningar i trygghetssystemen.

– Då hade Storbritannien stora problem. Vi lyfte fram att assistansreformen var en ”gökunge” och i riskzonen. Det här handlar inte bara om pengar som går till kriminella utan är en trovärdighets- och demokratifråga.

Han menar att det behövs en rad åtgärder, men att det inte finns någon quickfix.

– Politikerna behöver våga ta i frågan. De kommer bli beskyllda för att ge sig på redan utsatta, men det är precis tvärtom, om de inte gör något faller systemets trovärdighet. Det måste också till bättre kontroller och ett bättre system.

Lars Korsell tycker att ekobrottsbekämpningen har gjort framsteg de senaste tjugo åren. Särskilt när det gäller regelrätt brottsbekämpning, att man utreder brott och lagför gärningspersoner. Men på flera områden tycker han att man borde man satsa mer. Ett av dem är underrättelseområdet.

– Vi måste öka förmågan att upptäcka brott. Vi är väldigt beroende av att konkursförvaltare eller Skatteverket upptäcker brott och flödar in ärenden till rättsväsendet.

Det finns också nya utmaningar för de brottsbekämpande myndigheterna. Inte bara inom ekobrottsområdet, utan generellt. Det är svårt att utreda och lagföra när bevismaterial finns i det så kallade molnet. Digitaliseringen innebär nya utmaningar, konstaterar flera av författarna.

Styrning av samverkan behövs

En annan sak som går som en röd tråd genom antologin är att myndighetssamverkan är en framgångsfaktor. Men att det behövs en nationell överblick och styrning. Eva Håkansson lyfter fram myndighetssamverkan mot grov organiserad brottslighet, som ett lyckat exempel:

– Det har varit framgångsrikt och jag vill gärna se mer av sådant. Jag tror att det är lösningen generellt på flera områden, men det kräver att myndigheterna får ett gemensamt uppdrag av regeringen.

Lars Korsell och Björn Blomqvist ser ett behov av behov av att driva specialiseringen längre och av att öka kompetensen hos de brottsbekämpande myndigheterna.

– De som begår brott är mer specialiserade i dag så det måste även myndigheterna vara. Vi måste rekrytera många fler civila specialister och se till att de har mandat att jobba som utredare. Vi måste också bli bättre på att ta vara på de duktiga poliser som finns.

De anser också att möjligheterna till en bra och effektiv samverkan ökar om möjligheterna till korsvis tjänstgöring på olika myndigheter möjliggörs i större utsträckning. De ser även fördelar i om myndighetspersoner kan tjänstgöra på banker eller i finansbolag.

– Sammanfattningsvis, ett viktigt arv från 1995 års strategi är att specialiserade aktörer ska samarbeta när det främjar underrättelseverksamhet, brottsutredning och att gå på pengarna. Det är då ett plus ett blir tre, säger Lars Korsell och Björn Blomqvist. Susanne Eriksson