Foto: Roland Lundgren
Är du nyfiken på forskning om polisens arbete i utsatta områden? Brå har sökt i databasen med svensk polisforskning, och hittat 20 böcker, artiklar och rapporter om detta ämne. Här sammanställer vi kort vad forskningen säger.
De vanligaste ämnena i forskningen om utsatta områden var bland annat samverkan och kamerabevakning. Ett annat vanligt forskningstema var relationsskapande arbete, vilket flera forskare förespråkade.
För att få till ett bra relationsskapande arbete är det viktigt med långsiktighet och arbetet behöver prioriteras av ledningen. Det är också centralt med poliser som både kan sätta gränser och främja goda samtal, enligt flera forskare.
När det gäller vilken forskning det finns behov av i framtiden vill Brå lyfta fram effektutvärderingar av löpande arbete gällande samverkan och relationsskapande arbete i utsatta områden.
Mer forskning om utsatta områden kan finnas på andra håll, denna översikt bygger enbart på den forskning som finns i Brås samling med svensk polisforskning.
Utsatta områden har ofta en komplex problembild, och forskarna var överens om att polisen därför behöver samverka mycket i dessa områden. De såg också att samverkan kunde vara svår att få till.
Utsatta områden har ofta många och komplexa problem, som exempelvis socialtjänsten, skolan och polisen arbetar med. För bäst effekt behöver dessa aktörer samverka med varandra, menar forskarna. Samverkan med olika aktörer – till exempel olika trossamfund och föreningar – kan också vara ett verktyg för att skapa ett ökat förtroende för polisen. I de aktuella studierna skedde samverkan enligt samma modell – en samverkansmodell som innebär att man arbetar systematiskt och kunskapsbaserat (Alstam och Forkby 2022, Gerell m.fl. 2020, Sonander och Heraclitos 2020).
Det framgår av flera studier att samverkan kan vara svår att få till. Normen att samverka är stark och samverkan kan lätt bli ett mål i sig (Alstam och Forkby 2022, Gerell m.fl. 2020). I en studie om samverkan i ett särskilt utsatt område, såg forskarna att polisen och de andra parterna i samverkan hade svårt att identifiera vad de egentligen skulle samverka om. Ibland det blev för mycket samverkan – parterna samverkade även när de aktuella problemen kanske hade lösts bäst av var och en för sig. I vissa situationer blev det i stället för lite samverkan, som när samverkansgruppen stötte på dödligt våld – och helt lämnade över till polisen, trots att det, enligt forskarna, fanns utrymme att samverka kring exempelvis information och trygghetsfrågor. I sina slutsatser skriver forskarna att grupper, precis som individer, utvecklar vissa färdigheter. Den grupp de studerade hade till exempel färdigheter att samverka om mopedåkning och nedskräpning, men inte om dödligt våld i ett särskilt utsatt område. Vid sådana komplexa problem i utsatta områden är det inte säkert att samverkansmodellen fungerar.
En liknande samverkansmodell användes vid ett gemensamt arbete mot drogförsäljning vid Rinkebys tunnelbanestation i Stockholm (Sonander och Heraclitos 2020). Här var det mycket tack vare denna – att man arbetade systematiskt enligt modellen – som man fick ett gott resultat och drogförsäljningen minskade. En annan viktig framgångsfaktor var att alla parter såg drogförsäljningen som ett prioriterat problem, och tilldelade resurser i form av tid och kompetenta personer.
Studierna visade att kamera- och drönarövervakning kan ge goda resultat om de används i rätt kontext. De ska alltid ses som ett komplement snarare än hela lösningen.
Fyra studier i denna översikt utvärderar olika tekniskt inriktade initiativ för polisarbete i utsatta områden (Ellberg och Gerell 2020, Gerell 2020, Kronkvist m.fl 2019, Pilemalm m.fl. 2020). I detta stycke diskuteras drönarhjälpmedel och kamerabevakning. Studierna om dessa visar lovande resultat, men forskarna trycker också på att hjälpmedlen alltid ska ses som ett komplement, snarare än den enda lösningen. Det är viktigt att alltid göra en noggrann analys innan man använder kamera- eller drönarbevakning. Sådana hjälpmedel kan ge effekt vid vissa typer av brott i en viss kontext, men vara verkningslösa mot andra brottsproblem. Två av studierna visade till exempel att kamerabevakning fick en viss positiv effekt när det gällde våldsbrottsligheten, men ingen effekt på egendomsbrott i de utsatta områdena (Gerell 2020, Kronkvist m.fl. 2019).
Nedan följer en lista på vilka plus och minus studierna pekar mot när det gäller kamera- och drönarövervakning i utsatta områden:
Polisen har ofta hög närvaro i utsatta områden, och genomför kontroller där. Det kan leda till minskat förtroende för polisen om oskyldiga kontrolleras i stor utsträckning. Lågt förtroende kan motverkas genom att polisen arbetar relationsskapande, menar flera forskare.
Polisens höga närvaro och kontroller i utsatta områden är temat för ett flertal studier (Estrada m.fl. 2022, Gerell m.fl. 2020, Lindström 2020, Pettersson 2020, Schclarek Mulinari 2022). De senaste decenniernas narkotikapolitik har bidragit till att polisen kontrollerar allt fler för ringa narkotikabruk, enligt en studie från 2022 (Estrada m.fl. 2022). Unga om bor i utsatta områden kontrolleras i större utsträckning än andra, vilket riskerar att påverka deras syn på rättsväsendet negativt. Bilden bekräftas i en trygghetsundersökning i Järvaområdet i Stockholm (Schclarek Mulinari 2022). Den visar att en stor andel – 74 procent – av männen/pojkarna hade stoppats av polis det senaste året. Det framgick också att förtroendet för polisen var lågt – många kände sig till och med otrygga av polisens närvaro. Studiens forskare menar att problematiken kännetecknas av så kallad ”overpolicing” och ”underpolicing” samtidigt. Polisen är närvarande i utsatta områden och överkontrollerar, overpolicing. Samtidigt pågår underpolicing, eftersom brottsligheten och otryggheten är hög. Vidare hade många i studien högt förtroende för civila organisationer, men forskaren menar att det måste vara polisen och övriga samhället – inte civilsamhället – som säkerställer stöd och trygghet.
Det finns ytterligare ett par studier som tar upp problematiken med polisens kontroller i utsatta områden. Flera nämner att det är viktigt att polisen genomför kontroller på ett respektfullt sätt och berättar varför de gör kontrollen (Gerell 2020, Lindström 2020, Pettersson 2020). Polisen bör lyssna på ungdomar och ta det de säger på allvar – exempelvis när de pratar om upplevelser av rasism – utan att för den sakens skull alltid hålla med dem (Pettersson 2020). Målet är att ha goda samtal – det stärker relationerna mellan polis och unga och kan öka förtroendet för polisen.
Just relationsskapande som ett arbetssätt tas av flera upp som en nyckel till att lyckas med polisarbetet i ett utsatt område (Eriksson 2022, Eriksson och Sundqvist 2022, Gerell 2020, Gerell och Ellberg 2021, Lindström 2020, Pettersson 2020). I utanförskapsområden byggs identiteten hos de boende – främst de unga – ofta upp som ett försvar mot omvärldens negativa bild. Det blir en slags motståndsidentitet och polisen blir en del av det man gör motstånd emot (Eriksson 2022, Lindström 2020). Relationsskapande insatser kan dock bryta detta. Olika forskare utgår från lite olika teorier och arbetssätt, men det som nämns mest i litteraturen är så kallad community policing. Det innebär kortfattat att polisen arbetar för att stärka relationen med lokalsamhället, genom bland annat synlighet, dialog och samverkan (Gerell 2020). Syftet är att få en bättre bild av de boendes behov, och att polisen och de boende ska arbeta tillsammans för ökad trygghet och säkerhet. Insatserna ska få de boende att vilja interagera mer med polisen, och i förlängningen ge tips, vittna och anmäla brott.
Community policing har i internationella utvärderingar ofta visat ge ökad tillit till polisen och stöket i områdena upplevs minska. Däremot finns inte så starkt stöd för att brottsligheten minskar (Gerell 2020). Community policing är också förknippat med vissa problem, som att arbetssättet bygger på att det finns områdespoliser som kan analysera vilka åtgärder som behövs, som arbetar långsiktigt och känner området. Den typen av resurs finns dock långt ifrån i alla lokalpolisområden i Sverige (Riksrevisionen 2020).
Community policing bygger alltså på att polisen och de boende söker en gemensam bild av områdets problem. I en studie i ett utsatt område såg dock forskarna att de boende hade en mer komplex problembild än polisen. De boende såg till exempel de unga med koppling till kriminalitet både som stökiga och som några som faktiskt var ”områdets barn”. Ungdomarna kunde normerna – som att vara artiga mot äldre och veta vad som gällde i området – och var en del av områdets ”vi”. Poliserna däremot, såg dessa unga enbart som ”buset”, några de skulle plocka bort. Forskarna menar att om poliserna skulle få en bättre förståelse för normerna och lägga ner tid och engagemang på att lära känna området, så skulle de kunna bli en del av ”vi”-et och få enklare att arbeta i området.
För en sådan typ av polisarbete krävs en viss sorts poliser, som klarar av att arbeta både gränssättande och relationsskapande (Eriksson 2022, Eriksson och Sundqvist 2022, Gerell 2020). De behöver vara inlyssnande samtidigt som de på ett väl avvägt sätt kan använda sig av tvång i de situationer det behövs. Flera forskare skriver om olika polisstilar, och pekar på vikten av att rätt typ av polis arbetar i utsatta områden (Eriksson 2022, Eriksson och Sundqvist 2022, Gerell 2020). För att uppnå detta – och för att få poliser att vilja arbeta långsiktigt i dessa områden – är det dock viktigt att arbetsgivaren värnar om deras hälsa och välmående (Eriksson 2022, Eriksson och Sundqvist 2022, Gerell 2020, Sundqvist m.fl. 2020). Det är också viktigt att det nationella – och även det mer lokala – ledarskapet, prioriterar det relationsskapande arbetet.
Det finns flera ytterligare teman i forskningen om utsatta områden. Ett av dem handlar om integrationspolisiärt arbete i Borås (Persgården 2020). Studien visar på behovet av att polisen arbetar mot våldsbejakande extremism i utsatta områden. Även här handlar det om att rätt person ska finnas på rätt plats och arbeta långsiktigt och relationsskapande. Samverkan med kommunen är en viktig framgångsfaktor och studien visar att flera brott kunde förhindras tack vare integrationspolisernas arbete.
Denna text belyser översiktligt forskning om polisarbete i utsatta områden. Det är inte en vetenskaplig kunskapsöversikt som på ett metodiskt sätt har gått igenom forskningslitteratur utifrån i förväg uppställda kriterier. Snarare bör den ses som en mindre djupgående översikt. Översikten utgår från 20 publikationer från Brås samling med svensk polisforskning. Brå valde ut publikationerna utifrån att de skulle ha givits ut mellan 2019–2022, handla om polisarbete i utsatta områden, och innehålla information som var användbar för polisen. Mer forskning om utsatta områden kan finnas på andra håll, denna översikt bygger enbart på den forskning som finns i Brås databas med svenska polisforskning.
I instruktionen för Brå ingår att myndigheten ska sammanställa och sprida svensk polisforskning. Syftet är att bidra till ett kunskapsbaserat arbetssätt för Polisen och andra verksamheter inom det kriminalpolitiska området.
Letar du efter forskning om svensk polis? Brå har samlat närmare 700 publikationer om polisforskning i Sverige. Här kan du hitta kunskap om till exempel brottsutredning, brottsförebyggande arbete eller polisen som organisation.
