Lite översiktligt går det i forskningen att urskilja två typer av kriminella och kriminella karriärer: den som begår ungdomsbrott och slutar självmant och den livsstilskriminella, eller kronikern, som tidigt är mycket brottsaktiv och fortsätter att vara det. Utöver dessa två grupper finns en grupp som debuterar relativt sent kriminellt, som det inte finns så mycket forskning om ännu.– Det är viktigt att känna till vilken typ av person eller grupp man har att göra med för att kunna skräddarsy lämpliga åtgärder, säger Marie Torstensson Levander.
Den första gruppen utgörs av tonåringar som uppger att de begår brott i tonåren. Ofta är de som mest brottsaktiva kring 15-årsåldern. Utmärkande för denna grupp är att de allra flesta med ökande ålder och mognad självmant slutar att begå brott utan några åtgärder från samhället.
Kroniker behöver tidiga insatser
Den andra gruppen utgörs av vad man kan kalla livsstilskriminella eller kroniker. Dessa utgör omkring 1—2 procent av en årskull. Debutåldern för att begå brott sker mycket tidigare än i "ungdomsgruppen", och i 15-årsåldern är det mycket vanligt att kronikerna redan gjort sig skyldiga till många brott och är långt gångna i sina kriminella karriärer. Jämfört med ungdomsgruppen har kronikerna en tyngre problematik. De utmärks ofta av en vacklande moral som inte tillmäter samhällets regler någon stor vikt, dålig impulskontroll, kriminellt umgänge — ofta parat med missbruksproblem och olika typer av neuropsykiatrisk problematik. – I vilken ålder åtgärderna sätts in är avgörande. Kronikergruppen behöver exempelvis insatser i mycket tidig ålder. Ju längre man väntar med åtgärder, desto svårare blir det att påverka dessa personer. I 20-årsåldern kan de vara så inne i sin kriminalitet att de är nästan opåverkbara, säger Marie Torstensson Levander.
För att hjälpa dessa personer handlar det många gånger om att bryta deras missbruk, ändra kognitiva mönster och särskilja dem från kriminella kamrater. Åtgärder som kan vara verkningsfulla för ungdomsgruppen är att öka den sociala kontrollen, så att det blir mer riskabelt att begå brott, eller att få dem att inse konsekvenserna av begå brott.
Råd från forskningen
Det finns enligt Marie Torstensson Levander några punkter som genomgående återkommer i forskningslitteraturen om hur man kan förebygga återfall i brott. Punkterna kan användas för att öka kvaliteten i det återfallsförebyggande arbetet. - Gör en ordentlig problembeskrivning eller diagnosticering. För att utforma effektiva åtgärder behövs en fördjupad kunskap om vilka grupper/karriärmönster åtgärderna är tänkta att verka för.
- Reflektera över hur den valda åtgärden eller programmet är tänkt att fungera. Den typen av "kritiska" frågor leder till att man redan i inledningsskedet på ett bättre sätt kan bedöma om de valda åtgärderna är optimala i förhållande till de problem man vill förebygga.
- Utveckla en handlingsplan. Klara ut vem som gör vad och i vilken ordning insatserna ska ske.
- Allt är inte Nordamerika. Forskningsresultat om återfall i brott kommer ofta från USA. Vad som gäller för USA är inte alltid direkt överförbart på europeiska och svenska förhållanden. För att en åtgärd eller ett program ska bli effektivt behövs kunskap om den omgivning som insatserna ska verka i.
- Gapet mellan forskning och praktik är för stort. Det måste ställas höga kompetenskrav på dem som ska "förändra människor", implementera åtgärder och program.
Marie Torstensson Levander avslutade med ett att citera den engelska kriminologen David Farrington, som sammanfattat forskningsresultaten om återfallsförebyggande arbete i en insiktsfull aforism: "It is never too early and it is never too late" (övers: Det är aldrig för tidigt och det är aldrig för sent).