Otrygghet och oro för brott

Det är 24 procent av befolkningen 2026 som uppger att de känner sig (ganska eller mycket) otrygga eller som helt avstår från att gå ut sena kvällar på grund av otrygghet, vilket i princip är på samma nivå som 2024 och 2025. I början av perioden (2007–2015) var andelen relativt oförändrad, men ökade påtagligt året därpå. Andelen låg sedan stabil på den högre nivån fram till och med 2021 följt av en minskning. Under hela perioden har andelen otrygga kvinnor varit betydligt större än andelen otrygga män, men utvecklingen över tid har sett likartad ut. Dock noteras 2026 en minskning bland män (från 18 % 2025 till 14 % 2026) medan andelen bland kvinnor är på samma nivå som året innan (32 %).

Bland kvinnor är det de yngre som i störst utsträckning känner sig otrygga, och särskilt kvinnor i åldersgruppen 20–24 år. Av de kvinnor som uppger att de helt avstår från att gå ut på kvällen på grund av otrygghet utgörs dock de största andelarna av kvinnor i de två äldsta åldersgrupperna. Bland män är skillnaderna mellan åldersgrupperna mindre, men störst andel otrygga finns i åldersgrupperna 20–24 år och 25–34 år, medan andelen är minst i den yngsta åldersgruppen (16–19 år).

Andelen otrygga skiljer sig också mellan olika grupper i befolkningen. Exempelvis är andelen betydligt större bland boende i områden med socioekonomiska utmaningar än bland boende i områden med goda socioekonomiska förutsättningar. Andelen otrygga är också större bland boende i flerfamiljshus än bland boende i småhus, liksom bland ensamstående jämfört med sammanboende.

Andelen som känner sig otrygga är större bland personer med funktionsnedsättning än bland personer utan funktionsnedsättning. Det är också en större andel otrygga bland bisexuella och personer med annan sexuell läggning än bland heterosexuella.

Bedrägeri på internet är den brottstyp som störst andel av befolkningen (ganska eller mycket) ofta oroar sig för (37 %). Näst vanligast är att oroa sig för stöld av eller skadegörelse på bil samt bostadsinbrott (17 % vardera). Det är 11 procent som oroar sig för att utsättas för rån och 10 procent som oroar sig för att utsättas för våldtäkt eller andra sexuella angrepp. Minst vanligt är det att oroa sig för att utsättas för misshandel (8 %).

Generellt uppger kvinnor i större utsträckning än män att de ofta oroar sig för att utsättas för brott. Störst skillnad mellan könen syns vid oro för att utsättas för våldtäkt eller andra sexuella angrepp, som kvinnor oroar sig för i betydligt större utsträckning än män. Däremot syns inga eller i princip inga skillnader mellan män och kvinnor i andelen som oroar sig för att utsättas för misshandel eller för stöld av eller skadegörelse på bil.

Oro för att utsättas för misshandel

Det är 8 procent av befolkningen 2026 som uppger att de (ganska eller mycket) ofta oroar sig för att utsättas för misshandel, vilket är ungefär samma nivå som 2025 (9 %). Generellt har andelen minskat successivt efter 2020, och innan dess låg andelen på en relativt stabil nivå. Skillnader mellan kvinnors och mäns oro för att utsättas för misshandel är små, sett till både nivåer och utveckling över tid. Dock har andelen minskat något bland män 2026 jämfört med 2025 (från 9 % till 7 %), medan den i princip är oförändrad bland kvinnor (från 9 % till 8 %).

Oro för att utsättas för misshandel är generellt sett vanligare bland yngre och minst vanligt i de äldsta åldersgrupperna. Bland män är andelen som oroar sig störst i åldersgruppen 25–34 år och minskar ju yngre respektive ju äldre åldersgrupp som studeras. Bland kvinnor är andelen störst i åldersgruppen 20–24 år, men i övrigt syns samma mönster som för män.

Sett till andra grupper i befolkningen är andelen som oroar sig för att utsättas för misshandel bland annat större bland ensamstående än bland sammanboende. Oro för misshandel är även vanligare bland boende i områden med socioekonomiska utmaningar, och andelen som känner oro minskar ju bättre socioekonomiska förutsättningar området har. Vidare oroar sig boende i flerfamiljshus i större utsträckning än boende i småhus.

Att oroa sig för att utsättas för misshandel är vanligare bland personer med en
funktionsnedsättning än bland dem som inte har det. När det gäller sexuell läggning visar resultaten att det är en mindre andel oroliga bland heterosexuella än bland andra. Vidare är andelen oroliga större bland personer som inte har en binär könsidentitet, och den är även större bland personer med transerfarenhet än bland personer utan transerfarenhet.

Oro för att utsättas för våldtäkt eller sexuella angrepp

I NTU 2026 uppger 10 procent av befolkningen att de (ganska eller mycket) ofta oroar sig för att utsättas för våldtäkt eller andra sexuella angrepp. Det är ungefär samma nivå som 2025 (9 %). Andelen har överlag legat på en något lägre nivå sedan 2021 jämfört med i början av mätperioden 2017. Kvinnor oroar sig i betydligt större utsträckning än män (18 % jämfört med 1 % 2026). Andelen bland kvinnor har minskat något efter 2020, medan andelen bland män har varit i princip densamma sedan 2017.

Sett till olika åldersgrupper är andelen som oroar sig för våldtäkt eller sexuella angrepp bland kvinnor betydligt större bland yngre. Störst är den i den näst yngsta åldersgruppen 20–24 år, sedan är andelen mindre ju äldre åldersgrupp som studeras. Även bland män är andelen större bland yngre än bland äldre åldersgrupper, men på betydligt lägre nivåer.

Att oroa sig för våldtäkt eller sexuella angrepp är betydligt vanligare bland svenskfödda med två utrikesfödda föräldrar än bland personer med annan bakgrund. Vidare oroar sig ensamstående i större utsträckning än sammanboende. Det syns även skillnader mellan olika kommungrupper, där andelen som oroar sig är störst i storstäder och storstadsnära kommuner, och mellan olika bostadstyper, där andelen är störst bland boende i flerfamiljshus.

Andelen som känner oro för att utsättas för våldtäkt eller sexuella angrepp är större bland personer med funktionsnedsättning än bland de som inte har det. När det gäller sexuell läggning visar resultaten att andelen som känner oro är betydligt större bland bisexuella än bland andra. Vidare är oron för våldtäkt eller sexuella angrepp vanligare bland personer med en annan könsidentitet än binär och bland personer med transerfarenhet.

Oro för att utsättas för rån

Andelen av befolkningen som 2026 uppger att de (ganska eller mycket) ofta oroar sig för att utsättas för rån är 11 procent. Det är en minskning från 2025 (14 %) och en fortsättning på den minskande trend som synts efter 2020. Kvinnor oroar sig för att utsättas för rån i högre grad än män (13 % respektive 9 % 2026), och så har det sett ut under hela perioden, dock är skillnaderna mindre på senare år.

Bland män är andelen som känner oro för att utsättas för rån störst i åldersgrupperna 20–24 år och 25–34 år, och minskar ju yngre respektive ju äldre åldersgrupp som studeras. Bland kvinnor är andelen störst i åldersgruppen 20–24 år, men i övrigt syns i princip samma mönster som för män.

Andelen som oroar sig för att utsättas för rån skiljer sig också mellan andra grupper i befolkningen. Exempelvis är andelen större bland svenskfödda med båda föräldrarna utrikesfödda än bland personer med annan bakgrund. Oro för rån är även vanligare bland ensamstående än bland sammanboende och det syns skillnader mellan olika bostadstyper, där andelen är störst bland boende i flerfamiljshus. Vidare är det en större andel som känner 0ro bland boende i områden med socioekonomiska utmaningar, och andelen minskar ju bättre socioekonomiska förutsättningar området har.

Oron för att utsättas för rån är vanligare bland personer med funktionsnedsättning än bland personer utan funktionsnedsättning.

Oro för att utsättas för bedrägeri på internet

Det är 37 procent av befolkningen 2026 som (ganska eller mycket) ofta har oroat sig för att utsättas för bedrägeri vid köp av varor eller tjänster på internet eller helt avstår från att göra det på grund av oro, vilket är en liten minskning jämfört med 2025 (39 %. Andelen ökade 2023–2025, och hade dessförinnan legat på en stabil nivå. Utvecklingen har sett liknande ut för båda könen, dock har andelen minskat bland män 2026 jämfört med 2025 (från 36 % till 32 %), medan den är på i princip samma nivå bland kvinnor (från 42 % till 41 %).

Studeras olika åldersgrupper syns samma övergripande mönster bland män och kvinnor 2026; andelen som oroar sig för att utsättas för bedrägeri vid köp av varor eller tjänster på internet är i princip större ju äldre åldersgrupp som studeras fram till och med åldersgruppen 55–64 år, där andelen är störst. Dock är andelen som helt avstår från att handla på internet på grund av oro störst i den äldsta åldersgruppen (75–84 år) bland både män och kvinnor.

Andelen som oroar sig för att utsättas för bedrägeri vid köp av varor eller tjänster på internet är större bland personer med som högst gymnasial utbildning än bland personer med lägre eller högre utbildningsnivå. Dessutom sticker ensamstående utan barn ut, med en mindre andel som oroar sig jämfört med övriga familjetyper. I övrigt är det förhållandevis små skillnader mellan olika grupper i befolkningen.

Andelen som oroar sig för bedrägeri på internet är större bland personer med
funktionsnedsättning än bland personer utan funktionsnedsättning.

Oro för att utsättas för bostadsinbrott

Det är 17 procent av befolkningen 2026 som (ganska eller mycket) ofta oroar sig för att utsättas för bostadsinbrott. Det är en minskning från 2025 (20 %) och en fortsättning på den nedåtgående trend som noterats efter 2020. I början av perioden var andelen relativt oförändrad, men den ökade påtagligt mellan 2012 och 2017. Utvecklingen har varit relativt likartad för män och kvinnor, dock är andelen som oroar sig något större bland kvinnor. Andelen bland män är 15 procent 2026 och andelen bland kvinnor är 19 procent.

Bland män är andelen som ofta känner oro för att utsättas för bostadsinbrott något större i åldrarna 35–64 år och minskar ju yngre respektive ju äldre åldersgrupp som studeras. Ett liknande mönster syns bland kvinnor, förutom att det är i åldersgruppen 35–44 år som andelen oroliga är något större.

Sett till andra grupper i befolkningen oroar sig boende i småhus i större utsträckning för bostadsinbrott än boende i flerfamiljshus, och personer med gymnasial utbildning oroar sig i större utsträckning jämfört med de som har lägre eller högre utbildningsnivå. Utöver det sticker gruppen ensamstående utan barn ut med en mindre andel oroliga än övriga familjetyper.

Personer med funktionsnedsättning oroar sig i större utsträckning för bostadsinbrott än personer utan funktionsnedsättning.

Oro för stöld av eller skadegörelse på bil

I NTU 2026 uppger 17 procent av befolkningen att de (ganska eller mycket) ofta oroar sig för att utsättas för stöld av eller skadegörelse på bil. Det är en minskning jämfört med 2025 (20 %) och en fortsättning på den nedåtgående trend som synts efter 2020. I början av perioden (2007–2013) minskade andelen kraftigt, för att sedan öka fram till och med 2017. Därefter låg andelen på en stabil nivå fram till 2020. Det är 2026 lika vanligt att ofta oroa sig för stöld av eller skadegörelse på bil bland män som bland kvinnor (17 % vardera). Sett till hela perioden har små eller inga skillnader noterats mellan könen.

Andelen som ofta känner oro för stöld av eller skadegörelse på bil är bland män störst i åldersgruppen 25–34 år, och är sedan mindre ju äldre och ju yngre åldersgrupp som studeras. Bland kvinnor är andelen störst i åldersgrupperna 25–34 år samt 55–64 år och inget tydligt mönster framkommer. Minst är andelen i den yngsta åldersgruppen (16–19 år), bland både män och kvinnor.

Det är en större andel som ofta känner oro för stöld av eller skadegörelse på bil bland svenskfödda med båda föräldrarna utrikesfödda och bland utrikesfödda än bland svenskfödda med minst en svenskfödd förälder. Andelen som oroar sig är även större bland boende i områden med socioekonomiska utmaningar än bland boende i övriga områdestyper, liksom bland boende i flerfamiljshus jämfört med boende i småhus. Det syns även en särskilt stor oro bland personer med som högst gymnasial utbildning och bland ensamstående med barn.

Personer med funktionsnedsättning oroar sig för stöld av eller skadegörelse på bil i större utsträckning än personer utan funktionsnedsättning.

I NTU 2026 uppger 22 procent att de (ganska eller mycket) ofta under det senaste året valt en annan väg eller ett annat färdsätt till följd av oro för att utsättas för brott. Det är ungefär samma andel som 2025 (23 %), och den har legat relativt stabilt sedan 2016. I början av perioden (2007–2014) syntes en nedåtgående trend, men den följdes av en tydlig ökning 2015 och 2016. Det är genomgående en betydligt större andel kvinnor än män som uppger att de ofta valt en annan väg eller ett annat färdsätt (30 % respektive 12 % 2026). Utvecklingen över tid är relativt likartad mellan könen, dock har andelen minskat bland män 2026 jämfört med 2025 (från 15 % till 12 %), medan den ligger oförändrad bland kvinnor.

Andelen som ofta valt en annan väg eller ett annat färdsätt 2026 är särskilt stor bland kvinnor i åldersgruppen 20–24 år, och är sedan mindre ju äldre och yngre åldersgrupp som studeras. Liknande mönster syns bland män, men andelen är störst i åldersgruppen 25–34 år.

Att välja en annan väg eller ett annat färdsätt är vanligare bland svenskfödda med båda föräldrarna utrikesfödda, framför allt jämfört med utrikesfödda. Likaså är det vanligare bland ensamstående med barn än bland övriga familjetyper och bland boende i storstäder och storstadsnära kommuner samt i större städer och kommuner nära större städer, jämfört med i mindre städer och landsbygdskommuner.

Det är vanligare bland personer med funktionsnedsättning att ofta ha valt en annan väg eller färdsätt på grund av oro för brott, än bland personer utan funktionsnedsättning. Det är även en större andel bisexuella som gjort det jämfört med heterosexuella och personer med annan sexuell läggning. Andelen är också större bland personer utan transerfarenhet än bland personer med transerfarenhet.

Det är 10 procent av befolkningen 2026 som uppger att de (ganska eller mycket) ofta under det senaste året har avstått från någon aktivitet till följd av oro för att utsättas för brott. Det är en liten minskning sedan 2025 (12 %) och en fortsättning på den successiva minskning som synts efter 2020. I början av perioden var andelen relativt oförändrad fram till en ökning 2016–2020. Utvecklingen har sett relativt likartad ut bland män och kvinnor. Andelen har samtliga år varit större bland kvinnor än bland män. Andelen 2026 är 7 procent bland män och 13 procent bland kvinnor.

Andelen som ofta har avstått från någon aktivitet på grund av oro för brott är störst bland kvinnor i åldersgruppen 20–24 år, och är sedan mindre ju äldre och ju yngre åldersgrupp som studeras. Ett liknande mönster syns bland män, men då är andelen i stället störst bland åldrarna 25–54 år.

Att ha avstått från någon aktivitet på grund av oro för brott är bland annat vanligare bland svenskfödda med båda föräldrarna utrikesfödda, jämfört med personer med annan bakgrund. Andelen är även större bland boende i områden med socioekonomiska utmaningar, och mindre ju bättre socioekonomiska förutsättningar områdena har. Vidare är andelen som oroar sig även större bland boende i flerfamiljshus jämfört med boende i småhus och bland ensamstående med barn jämfört med övriga familjetyper.

Det är vanligare att personer med funktionsnedsättning har avstått någon aktivitet på grund av oro för brott än att personer utan funktionsnedsättning har gjort det.

Det är 21 procent av befolkningen som 2026 uppger att de (ganska eller mycket) ofta har avstått från någon aktivitet på internet eller att de aldrig lägger upp någonting på internet på grund av oro att utsättas för trakasserier eller hot. Andelen har varit relativt oförändrad under hela perioden (2018–2026). Män och kvinnor följer varandra sett till både utvecklingen över tid och nivåer, men 2026 är andelen något större bland kvinnor (22 %) än bland män (20 %).

En jämförelse mellan olika åldersgrupper visar att andelen som avstått från någon aktivitet på internet skiljer sig åt mellan könen. Bland kvinnor är andelen generellt sett större i de äldre åldersgrupperna och mindre i de yngre. Bland män är andelen i stället större i de mittersta åldersgrupperna (35–64 år) och minst i de två yngsta åldersgrupperna (16–24 år). Gemensamt för män och kvinnor är att andelen som helt avstår från att lägga upp något på internet på grund av oro är störst bland de äldsta (75–84 år).

För flera av redovisningsgrupperna syns endast små skillnader i andelen som avstått någon aktivet på internet. Det är dock vanligare bland ensamstående med barn än bland övriga familjetyper. Andelen är även något större bland svenskfödda med två utrikesfödda föräldrar och bland personer med som högst gymnasial utbildning.

Personer med funktionsnedsättning uppger i större utsträckning att de avstått aktivitet på internet på grund av oro för brott än personer utan funktionsnedsättning. Likaså är andelen större bland homosexuella än bland heterosexuella. Andelen är även större bland personer med transerfarenhet.

Andelen i befolkningen som i stor utsträckning oroar sig över brottsligheten i samhället är 45 procent 2026. Det är en tydlig minskning jämfört med 2025 (54 %) och därmed en avvikelse från den tidigare uppåtgående trend som synts sedan 2015. I början av perioden fram till och med 2011 syntes en minskning av andelen oroliga. Utvecklingen över tid har sett likartad ut bland män och kvinnor. Det var från den första mätpunkten 2007 fram till och med 2015 vanligare bland kvinnor än bland män att känna oro. Därefter följde andelarna varandra fram till och med 2023, varefter andelen som oroar sig återigen är större bland kvinnor. Andelen är 48 procent bland kvinnor och 41 procent bland män 2026.

Studeras andelen som i stor utsträckning oroar sig för brottsligheten i samhället utifrån olika åldersgrupper framkommer ett likartat mönster bland män och kvinnor. Andelen är minst i den yngsta åldersgruppen (16–19 år) och generellt större bland äldre åldersgrupper.

I flera av de redovisningsgrupper som redovisas syns endast små skillnader i andelen som oroar sig över brottsligheten i samhället. Det är dock en större andel som oroar sig bland personer med som högst gymnasial utbildning. I övrigt sticker grupperna ensamstående utan barn och utrikesfödda ut med en mindre andel oroliga jämfört med övriga familjetyper och de med en annan bakgrund.

När det gäller redovisningsgruppen sexuell läggning visar NTU 2026 att andelen som oroar sig över brottsligheten i samhället är större bland heterosexuella än bland andra. Vidare är andelen mer än dubbelt så stor bland personer med binär könsidentitet jämfört med personer med en annan könsidentitet och likaså bland personer utan transerfarenhet jämfört med personer som har transerfarenhet.

Det är 69 procent 2026 som tror att antalet brott har ökat (kraftigt eller något) de senaste tre åren. Det är en kraftig minskning jämfört med 2025 (83 %). I början av perioden (2007–2014) syntes en nedåtgående trend, men efter en ökning 2015 var andelen relativt oförändrad fram till en ny ökning 2023. Utvecklingen över tid har sett likartad ut bland män och kvinnor, men andelen som tror att brottsligheten ökat har generellt varit större bland kvinnor än bland män. Andelen har minskat mellan 2025 och 2026 bland både män och kvinnor, men minskningen är större bland män (från 79 % 2025 till 62 % 2026) än bland kvinnor (från 86 % 2025 till 76 % 2026).

Sett till ålder är mönstret likartat bland män och kvinnor 2026, med störst andel som tror att antalet brott har ökat de senaste tre åren bland yngre och äldre.

Det är relativt små skillnader mellan de grupper som redovisas. De grupper som sticker ut, med en mindre andel som tror att antalet brott har ökat, är personer med eftergymnasial utbildning, sammanboende personer med barn samt boende i storstäder och storstadsnära kommuner.

Andelen som tror att antalet brott har ökat är något större bland personer med
funktionsnedsättning än bland personer utan funktionsnedsättning. Vidare är andelen större bland personer med annan sexuell läggning än bland heterosexuella, bisexuella och homosexuella. Andelen är också större bland personer med binär könsidentitet och bland personer utan transerfarenhet.