Samtyckeslagens tillämpning och konsekvenser

Sammanfattning

Den 1 juli 2018 ändrades lagstiftningen när det gäller våldtäkt, så att lagen nu bygger på avsaknad av frivillighet i stället för på förekomst av våld, hot eller att målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt situation – den så kallade ”samtyckeslagen”. Samtidigt infördes ett nytt våldtäktsbrott i lagen: oaktsam våldtäkt. Med oaktsam våldtäkt avses att gärningspersonen inte var medveten om att den andra parten inte ville delta, men insåg eller borde ha insett att det fanns en risk för det.

Ändringarna i lagen välkomnades av många som en viktig samhällelig signal, men det fanns också farhågor från främst jurister om att de nya rekvisiten (reglerna) skulle bli svåra att tillämpa. Ett och ett halvt år efter ändringarna gjorde Brå en första uppföljning av hur domstolarna tillämpade dem. Genomgången av samtliga tingsrättsdomar från 2019 som rör våldtäkt mot vuxen kvinna visade enligt Brå att lagändringarna haft effekt i form av en rad åtal och fällande domar för nya typer av handlingar av det slag som lagstiftaren åsyftat. Men studien visade också att det fanns en del gränsdragningsproblem som kan äventyra rättssäkerheten. Dessa problem aktualiserades framförallt i domarna för oaktsam våldtäkt.

Det rörde sig dock om en tidig uppföljning som inte kunde ge någon bild av hur de nya lagreglerna som bygger på frivillighet fungerat över lite längre tid. Därför har Brå nu haft i uppdrag av regeringen att på nytt studera hur reglerna tillämpas.

Den nya studien som presenteras är bredare än den första uppföljningen. Utöver en genomgång av samtliga domar som rör fullbordad våldtäkt mot vuxen, har också ett urval av handlagda anmälningar med tillhörande polisutredningar som rör sådana våldtäkter från 1 juli 2022 till 30 juni 2023 studerats. Det urvalet jämförs med ett motsvarande urval från 2016 (Brå 2019).

Liksom i förra studien har synpunkter inhämtats från poliser, åklagare och försvarare samt ett par frivilligorganisationer. Slutligen har minimistraffet för våldtäkt i Sverige jämförts med straffet i andra europeiska länder med en våldtäktslagstiftning som bygger på avsaknad av frivillighet.

I den här rapporten benämns de handlingar som nu ingår i våldtäkt för ”nya” fall eller ”rena ofrivillighetsfall". Det är alltså de fall där målsäganden inte deltagit frivilligt, men handlingen inte omfattar våld, hot eller utnyttjande av att målsäganden befann sig i en särskilt utsatt situation. De gärningar som definierades som våldtäkt redan före 2018, och införandet av samtyckeslagen, benämns ”gamla” fall, oavsett om gärningarna ägt rum före eller efter lagändringarna.

Kriminalstatistik

Lagändringarna har lett till att både antalet anmälningar och antalet åtal för våldtäkt har ökat jämfört med före lagändringarna 2018. Antalet åtal nästan fördubblades de första åren efter lagändringarna: från 236, år 2017, till 455, år 2020. Även anmälningarna ökade, men där var ökningen mer en fortsättning på en trend som startat redan före lagändringarna. År 2015 var antalet anmälningar knappt 4 000, jämfört med cirka 6 500 år 2021. De senaste åren har antalet anmälningar och åtal stabiliserats på ungefär den nivån. Eftersom antalet åtal ökat mer än antalet anmälningar, har personuppklaringen ökat från 7 procent år 2017 till 11 procent år 2023.

Antalet fällande domar för våldtäkt av normalgraden har legat ganska stabilt på omkring 300 per år sedan år 2019.

Ökningen av anmälningar utgörs helt av ”nya” fall

Genomgången av anmälningarna tyder på en ganska jämn fördelning mellan fall där våldtäkten anges ha skett genom våld eller hot, fall där gärningspersonen ska ha utnyttjat att målsäganden befann sig i en särskilt utsatt situation samt ”nya” fall där brottet uteslutande rör att målsäganden inte deltagit frivilligt i den sexuella handlingen. De står för ungefär en tredjedel var. Omräknat i reella tal innebär det att den ökning av antalet våldtäktsanmälningar som skett sedan lagändringarna 2018 helt består av ”nya” fall. Antalet anmälda våldtäkter som skett genom våld, det vill säga mer ”traditionella” våldtäkter, tycks snarare vara något lägre under den undersökta perioden 1 juli 2022 till 30 juni 2023, än den var 2016.

Bortsett från hur övergreppet gått till finns det många likheter mellan de ”nya” fallen och ”gamla” fall. En tydlig skillnad framträder dock, och det är att parterna är yngre i de ”nya” fallen än i ”gamla” fall. Målsägandens medianålder är 20 år i de ”nya” fallen, jämfört med 24 år i ”gamla” fall. Det innebär att närmare hälften av dem är tonåringar. Den misstänktes medianålder i ”nya” fall är 25 år, jämfört med 31 år i ”gamla” fall.

I närmare hälften av de ”nya” fallen är parterna bekanta, och en ungefär lika stor andel är i en nära relation. Det är sällsynt att den misstänkte är en helt obekant person. Cirka 70 procent av gärningarna avser ett vaginalt eller analt samlag, medan 10 procent avser uteslutande fingrar i vagina eller i anus.

Män anmäler mer sällan när de utsätts för våldtäkt

I den här studien har Brå för första gången även studerat anmälningar om våldtäkt mot män. Sådana anmälningar är dock få. Under 2022/2023 anmäldes 283 våldtäkter mot män, vilket innebär att det är 18 gånger vanligare med anmälningar om våldtäkt mot en kvinna än mot en man. Skillnaderna i utsatthet mellan män och kvinnor är dock påtagligt lägre om man ser till hur många som i Brås nationella surveyundersökning (NTU) anger att de utsatts för en våldtäkt med våld, hot eller utnyttjande av särskilt utsatt situation det senaste året. I NTU för 2023 angav 0,4 procent av männen och 2,2 procent av kvinnorna att de utsatts för ett sådant sexualbrott. Det visar att benägenheten att polisanmäla ett upplevt övergrepp är mycket lägre bland män än bland kvinnor. Det saknas studier om vad det beror på, men ett skäl kan tänkas vara att män har svårare att se sig själva som ett offer för våldtäkt än kvinnor, och även i ännu större utsträckning skulle kunna känna skuld och skam över det som hänt.

De anmälda händelserna skiljer sig också åt mellan män och kvinnor. Det är mindre vanligt att män anmäler att de utsatts för en våldtäkt som uteslutande avser att målsäganden inte deltagit frivilligt, men gärningspersonen inte tagit hänsyn till det. En femtedel av de anmälda fallen har den karaktären, jämfört med närmare en tredjedel av fallen där en kvinna är målsägande. Det är också något mindre vanligt att brottet anges ha skett genom våld. Det som i stället är det vanligaste är att gärningspersonen har utnyttjat att målsäganden befann sig i en särskilt utsatt situation; närmare hälften av anmälningarna avser en sådan situation.

Det faktum att mycket få av de händelser där en man uppfattar att han blivit våldtagen har polisanmälts, innebär också att man bör undvika att tolka de anmälda fallen som en representativ bild av hur våldtäkter mot män ser ut. De anmälda fallen ger snarare en bild av vilka av alla våldtäkter som män valt att anmäla och därmed bli offentliga.

Att den selektionsmekanismen har betydelse för vad som anmäls får stöd av att många av de anmälda fallen karaktäriseras av att målsäganden inte kan anklagas för att på något sätt ha varit delaktig i det som skedde. Det är till exempel påtagligt i form av den stora andelen av fall där målsäganden berättar att han sov när våldtäkten ägde rum. Det är också en mindre andel ”nya” fall när målsäganden är en man jämfört med om målsäganden är en kvinna.

Polisens resurser för att utreda våldtäkter har ökat

En risk när antalet våldtäktsanmälningar ökar totalt sett, så som skett efter lagändringarna, är att polisens resurser att utreda brotten blir alltmer otillräckliga. Brås genomgång visar dock att de utredningsgrupper inom polisen som arbetar med våldtäkt har fått kraftigt ökade resurser de senaste åren. I genomsnitt har regionernas resurser till så kallade BINR-grupper (där förkortningen står för Brott i Nära Relation) ökat med 50–90 procent sedan 2018. I mycket stor utsträckning följer polisen de riktlinjer som finns om vad som ska göras i en utredning om våldtäkt (när åtgärden är relevant och möjlig). Genomgången av polisutredningar – och gruppintervjuer med utredare – talar inte heller för att polisen tar mindre allvarligt på de ”nya” fallen än de ”gamla”. Polisen håller fler förhör per utredning och det genomförs fler alkohol- och drogtester än före lagändringarna. Insatserna är inte färre i utredningar om ”nya” fall än i övriga utredningar.

Polisens insatser har dock inte lett till någon större ökning av andelen anmälningar som personuppklaras. Fortfarande leder runt 90 procent av alla anmälningar inte till något åtal. Andelen ”nya” fall som personuppklaras är något lägre än för ”gamla” fall, eftersom det mer sällan finns bevisning i form av skador eller alkohol- och drogtester som kan visa att målsäganden befann sig i en särskilt utsatt situation.

De utredare inom polisen som deltagit i gruppintervjuer ser överlag positivt på ändringarna i lagen, men menar samtidigt att lagändringarna har ökat deras arbetsbörda markant. Det både eftersom antalet anmälningar ökat, men också för att de ”nya” fallen överlag är svåra att utreda. Det kräver att utredarna har en hög kompetens, bland annat inom förhörsteknik, för att få fram hur målsäganden uttryckt att hon eller han inte ville delta och hur den misstänkte tolkat situationen.

Antalet domar som rör ”nya” fall har fördubblats sedan 2019

De 367 studerade våldtäktsdomarna från 2023 fördelar sig på ungefär samma sätt som anmälningarna när det gäller typ av fall. Dock svarar våldtäkter genom våld för en något högre andel i domarna än i anmälningarna (41 procent jämfört med 33 procent). Det beror på att det oftare finns teknisk bevisning i sådana fall och att chansen för åtal därmed ökar.

Antalet domar för 2023 som rör ”nya” fall var 121, vilket är nästan en fördubbling sedan Brås förra genomgång avseende 2019. Av de ”nya” fallen 2023 avsåg 26 oaktsam våldtäkt och samtliga dessa domar var fällande. Att samtliga var fällande beror på att oaktsam våldtäkt mycket sällan är åklagarnas förstahandsyrkande och att brottet aktualiseras först efter att rätten gjort bedömningen att rekvisiten för förstahandsyrkandet våldtäkt inte är uppfyllda. I 26 fall har rätten då i stället dömt för oaktsam våldtäkt.

När målsäganden i ett ”nytt” fall berättar om vad som hände är det två situationer som är ungefär lika vanliga. I runt hälften av fallen beskriver målsägande att hon upprepade gånger sagt nej och visat att hon inte ville ha sex, men att den tilltalade inte lyssnade och att hon till slut gett upp och legat passiv. I de flesta övriga fallen beskriver målsäganden hur hon reagerat genom att bli helt orörlig. Den passiviteten förklaras av målsäganden ofta som någon form av frysreaktion (”frozen fright”), men det är heller inte ovanligt att avsaknaden av en tydlig reaktion hänger samman med att hon vaknar av att den tilltalade försöker inleda någon form av sexuell handling och att hon inte förmår reagera i det nyvakna tillståndet. I några få fall överrumplas målsäganden av en kortvarig sexuell handling och hinner inte reagera (i dessa fall är målsäganden helt vaken när övergreppet sker).

Andelen fällande domar har ökat i fall med tidigare intim kontakt

I Brås första uppföljning 2019 var det inte mer än drygt hälften av domarna som rörde ”nya” fall som var fällande. Den andelen har ökat kraftigt, till 78 procent. Fällandegraden för ”nya” fall ligger därmed på ungefär samma nivå som för ”gamla” fall. Det innebär att det utvecklats en större enighet mellan åklagare och domstolar om hur de nya lagreglerna om frivillighet ska tolkas och vad som krävs i form av bevisning.

När det gäller domstolarnas tillämpning av de nya reglerna 2023 jämfört med 2019, kan man se vissa förändringar som kan ha bidragit till att andelen fällande domar för ”nya” fall har ökat.

En förändring rör ”nya” fall där parterna haft sex tidigare, men inte samma dag eller kväll. I och för sig är andelen ”nya” fall där parterna haft en intim kontakt före våldtäkten ungefär densamma 2023 som 2019. Men en förändring är att den här typen av fall nu oftare leder till en fällande dom, vilket sällan förekom 2019. År 2023 har andelen fällande domar i sådana fall ökat markant, och är ungefär lika hög som i fall där parterna inte haft intim kontakt tidigare.

En annan förändring rör frågan om hur flera sexuella handlingar efter varandra ska bedömas. Det gäller fall där målsäganden först deltagit frivilligt men efter ett uppehåll inte vill delta mer, och den tilltalade ändå fortsätter. Det fanns inga fall av det slaget som ledde till en fällande dom 2019, medan det finns flera fällande domar 2023 som rör den typen av fall.

Förändringen kan enligt Brås mening tolkas som att domstolarna nu i större utsträckning än inledningsvis har anammat lagens andemening – att kravet på frivillighet i varje enskild sexuell situation är lika starkt oavsett om målsäganden tidigare deltagit frivilligt.

Enbart muntlig bevisning accepteras oftare som tillräckligt för en fällande dom

En ytterligare förändring som kan iakttas är att enbart muntlig bevisning i större utsträckning tycks ses som tillräckligt för en fällande dom. Andelen av alla fällande domar där det enbart finns muntlig bevisning har ökat från 16 procent år 2017, till 28 procent år 2023. I fällande domar för ”nya” fall är det hela 39 procent.

Att muntlig bevisning kan vara tillräckligt för en fällande dom ligger i linje med tidigare avgöranden i Högsta domstolen, men det är först nu som det tycks ha fått ett genomslag i tingsrätterna.

Man kan se en mer konsekvent linje i tingsrätterna 2023 jämfört med både 2017 och 2019, kring vilka omständigheter som ska vara för handen för att muntlig bevisning ska räcka för en fällande dom. Målsäganden ska ha bedömts som både trovärdig och tillförlitlig genom att anmäla det som hänt relativt snart, ha en konkret berättelse om händelsen, vara tydlig med vad hon eller han minns och inte minns och vara konsekvent i sin beskrivning. Målsäganden ska i nära anslutning till händelsen i konkreta ordalag ha berättat för andra vad hon eller han varit med om (polis, sjukvård, vänner eller anhöriga) och beskrivit händelsen på samma sätt i de olika sammanhangen. Slutligen ska hon eller han enligt samlade vittnesmål ha visat tecken på traumatisering efter händelsen. I flera av den här typen av fällande domar är dessutom den tilltalades berättelse tydligt motsägelsefull och inte trovärdig.

Det finns enstaka fällande domar med enbart muntlig bevisning där alla dessa kriterier inte är uppfyllda, men i de flesta fall är de det.

Fortfarande svårt att tillämpa reglerna om oaktsam våldtäkt

I Brås första uppföljning gjorde myndigheten bedömningen att otydligheter kring hur lagen skulle tolkas främst visade sig i de fällande domarna för oaktsam våldtäkt. Den bedömningen kvarstår. Det framstår fortfarande, utifrån domarna från 2023, som mycket svårt att avgöra om gärningspersonens agerande har skett med uppsåt, inklusive så kallat ”likgiltighetsuppsåt”, eller genom grov oaktsamhet. Likgiltighetsuppsåt innebär att gärningspersonen insett att det fanns en risk för en viss följd, men varit likgiltig inför att följden skulle inträffa. Med grov oaktsamhet innebär att gärningspersonen inser eller borde insett risken för en följd, men inte är likgiltig inför att följden inträffar.

Det finns några domar 2023 som framstår som väl motiverade och tycks träffa just sådana fall som lagstiftaren åsyftat. Men i majoriteten av fallen framstår en friande dom eller en dom för våldtäkt som mer rimlig.

En aspekt i sammanhanget är också att andelen av de fällande domarna för oaktsam våldtäkt där det enbart finns muntlig bevisning, är markant högre än i övriga fällande domar. I 12 av de 26 fällande domarna finns endast muntlig bevisning (46 procent). Det förstärker ytterligare osäkerhetsmomenten i domarna som rör oaktsam våldtäkt.

Försvararnas och åklagarnas syn på de nya reglerna

Intervjuerna med åklagare visar, liksom i första uppföljningen, att yrkesgruppen är positiv till lagändringarna. Ingen av de intervjuade har en övervägande negativ uppfattning, utan alla tycker att reglerna fungerar bra. De allra flesta tycker att reglerna är lätta att tillämpa och att de medfört att det är lättare att få en fällande dom.

Den enkät som besvarades av 50 advokater, som varit försvarare i ett våldtäktsmål 2023, gav också ungefär samma resultat som enkäten i den första uppföljningen. De är överlag fortsatt kritiska till de nya lagreglerna; tre av fyra uppfattar till exempel att de medfört att rättssäkerheten försämrats. Flera beskriver också vad de uppfattar att det leder till i praktiken. En av dem utvecklar sitt svar på följande sätt:

Lagen har syftat till att täppa till tidigare luckor. Samtidigt så innebär det att ungdomar som söker tillfälliga sexuella förbindelser riskerar långa straff enkom för att de uppfattar en situation annorlunda än sin tillfälliga partner. Jag är osäker på om det är rätt väg att gå. Det måste finnas utrymme för ungdomar att begå misstag utan att riskera att låsas in i flera år.

Skärpningen av minimistraffet

Trots att de allra flesta remissinstanser avstyrkte förslaget, skärptes den 1 augusti 2022 minimistraffet för våldtäkt av normalgraden från 2 till 3 års fängelse. Det har lett till att den utdömda fängelsetiden för våldtäkt av normalgraden ökat från i genomsnitt 26,5 månader år 2019 till 37 månader år 2023. Genomsnittet för oaktsam våldtäkt var 10 månader.

Frågan om höjningen av minimistraffet togs upp i både intervjuerna med poliser och åklagare, och i enkäten till försvarare. En majoritet av de svarande i samtliga grupper tyckte överlag att straffet inte står i proportion till brottets grovhet. En polisutredare jämförde till exempel med minimistraffet för grov kvinnofridskränkning, som ligger på ett års fängelse.

För att få ett vidare perspektiv på nivån på minimistraffet i Sverige, har Brå försökt jämföra det med straffnivån i andra europeiska länder som har en våldtäktslagstiftning som bygger på avsaknad av frivillighet. En genomgång av lagtexten i 22 europeiska länder med en frivillighetsbaserad lag visar att de flesta har ett lägre minimistraff för våldtäkt än i Sverige. Ett par länder har enligt lagtexten ett högre minimistraff än Sverige, men det innebär inte att straffen i praxis är så höga. Forskare i sex länder har därför fått bedöma vad straffet skulle ha blivit i tre fiktiva fall, som liknar fall som lett till tre års fängelse i Sverige. Svaren tyder på att straffen för rena ofrivillighetsfall i praktiken är avsevärt lägre i dessa länder än i Sverige.

Sammantaget reser Brås studie en hel del frågor kring om minimistraffet för våldtäkt är väl avvägt.