Migration och brott

Migration kan förväntas ha både brottshöjande och brottsreducerande effekter

Det finns ett flertal faktorer som enligt forskare skulle kunna bidra till en effekt av migration på brottsligheten. Dels finns det faktorer som kan leda till en direkt effekt på brottsligheten genom att migranter själva begår fler eller färre brott än befolkningen i övrigt. Dels kan migration få en indirekt effekt på brottsligheten genom att påverka den övriga befolkningens delaktighet i brott.

Inom båda grupperna av faktorer finns det sådana som innebär att migrationen skulle förväntas öka brottsnivåer och sådana som i stället innebär en förväntan om minskad brottslighet till följd av migration. För att skatta migrationens nettoeffekt på brottsligheten behövs kunskap om både de direkta och indirekta effekterna, eftersom de kan ta ut varandra i varierande utsträckning. Det är exempelvis möjligt att migrationen leder till en ökad brottslighet genom direkta effekter men samtidigt en minskad brottslighet i övriga delar av befolkningen.

Studier riktar fokus på tre analysnivåer

Frågan om migrationens betydelse för brottsligheten har huvudsakligen undersökts på tre olika analysnivåer: nationell nivå, områdesnivå och gruppnivå.

• Studier på nationell nivå beskriver antingen hur migrationen samvarierar med brottsutvecklingen i samhället med hjälp av enkla jämförelser av tidsserier över brottsutvecklingen respektive andelen migranter i befolkningen, eller genom att jämföra brottsnivåer mellan länder med högre respektive lägre nivåer av invandring.
• Studier på områdesnivå analyserar kopplingen mellan migration och brott genom att fokusera på variationer i brottsnivån mellan olika geografiska enheter inom samma land, till exempel kommuner eller län.
• Studier på gruppnivå jämför nivåer av delaktighet i brott mellan inrikes- och utrikesfödda personer med utgångspunkt i olika datakällor.

Studier på nationell nivå

Analyser som redovisar enkla tidsseriejämförelser av brottsutvecklingen och utvecklingen av andelen migranter i befolkningen visar att det inte finns något enkelt samband mellan migration och brottsutveckling på nationell nivå. Den övergripande brottsutvecklingen styrs av många olika faktorer, och effekterna av migration är små i jämförelse med den samlade effekten av dessa övriga faktorer, som påverkar brottsligheten hos både utrikesfödda och den större inrikesfödda befolkningen.

Studier som undersöker om brottsnivåer är högre eller lägre i länder som tar emot fler eller färre migranter visar att höginkomstländer har högre nivåer av registrerade egendomsbrott än låginkomstländer, och lägre nivåer av dödligt våld. Studierna visar också att dessa skillnader beror på faktorer kopplade till ländernas ekonomiska och demografiska utveckling och inte på invandringsnivåer. Det saknas ett samband mellan olika länders brottsnivåer och invandringsutvecklingen när man tar hänsyn till skillnader i ländernas demografiska utveckling och BNP per capita. Samtidigt har höginkomstländerna högre nivåer av invandring, eftersom de är de mest attraktiva destinationerna för den internationella migrationen.

Studier på områdesnivå

Studier som analyserar migrationens betydelse för brottslighet på områdesnivå anses vara de som har bäst möjlighet att ge inblickar i frågan om migrationens nettoeffekt på brottsligheten. Dessa är de enda studierna som använder en forskningsdesign som tar hänsyn till både direkta och indirekta effekter av migration, och som också kan ge svar om effekten av migration i ett visst land.

Studier med fokus på områdesnivå visar att migranter ofta tenderar att koncentreras till vissa områden, och att dessa områden i genomsnitt har högre brottsnivåer och kan betraktas som mer kriminogena. Vid kontroll för detta visar studier från USA och Europa en något svårtolkad bild.

I USA är tendensen att studierna visar antingen ingen effekt av migration på brottsligheten eller en svag brottsreducerande effekt.

Det finns metodologiskt starka områdesbaserade studier som undersökt kopplingen mellan migration och brottsnivåer i ett flertal europeiska länder under olika delar av perioden från 1990-talet och framåt. Det är flera europeiska studier som redovisar ett positivt samband mellan migration och en eller flera brottskategorier (ju fler migranter, desto högre brottsnivåer) samtidigt som det också är flera studier som inte hittar någon signifikant effekt, och en del som redovisar en brottsreducerande effekt av migration på brottsligheten.

Vissa skillnader i huvudmönstren i resultaten framgår för studier som analyserar mycket stora inflöden av till exempel asylsökande under en relativt kort period, respektive studier som studerar perioder som inte påverkats av sådana mer extrema migrationsförhållanden.

Stora ”migrationschocker” kopplas ofta till en ökad brottslighet

I flera fall, men inte alltid, visar de metodologiskt starka europeiska studierna som fokuserat på mycket stora migrationsinflöden en brottshöjande effekt för både vålds- och egendomsbrott. De flesta av de här studierna avser migrationsvågen som nådde Europa under mitten av 2010-talet som ett resultat av inbördeskriget i Syrien. En majoritet av studierna har genomförts i Tyskland och visar att migrationens brottshöjande effekt på våldsbrotten bara avsåg brott mot utländska medborgare – antalet offer för våldsbrott med tyskt medborgarskap minskade under åren kring migrationsvågen.

Det finns en del svårtolkade skillnader mellan olika studier, men en rimlig slutsats är att den stora migrationsvågen som nådde Europa i mitten av 2010-talet hade en effekt på brottsligheten i länder med ett stort inflöde av asylsökande i förhållande till ländernas befolkningsmängd. Samtidigt får effektens storlek betraktas som osäker (skattningar varierar mellan olika studier).

De tillgängliga analyser som gjorts av svenska förhållanden under perioden kring 2014–2016 tyder på en effekt på våldsbrottslighet men visar varierande resultat vad gäller en effekt på egendomsbrottsligheten. För Sverige saknas analyser motsvarande de tyska om vilka som drabbades av våldsbrotten.

Resultaten från både de europeiska och svenska analyserna av asylvågen avser bara åren kring själva ”migrationschocken”, och det saknas i dag forskning om migrationsvågens långsiktiga effekter på brottsnivåer. Samtidigt visar andra studier att forskningsresultat om effekten av den här typen av mycket stora migrationsflöden inte kan generaliseras till andra typer av migration eller andra tidsperioder.

Områdesstudier om mindre extrema migrationsförhållanden

Med vissa undantag har de metodologiskt starka europiska studier som fokuserat på mindre extrema migrationsförhållanden visat antingen ingen signifikant effekt av migration på brottsligheten per capita, eller en effekt för egendomsbrott (i båda riktningarna) men inte för våldsbrott.

Det gäller studier från Tyskland, Italien, Spanien, Storbritannien och Norge samt ett par studier som undersökt ett flertal europeiska länder samtidigt under olika delar av perioden mellan sista delen av 1900-talet och andra delen av 2010-talet.

Även här finns en del svårtolkade skillnader mellan olika studier. Till exempel visar analyser från Storbritannien respektive Italien och Spanien skillnader i effekten av migrationen för olika migrantgrupper, som också går i olika riktningar mellan studierna. En studie från Storbritannien visar att migranter från östra Europa hade en brottsreducerande effekt på egendomsbrottsligheten efter EU-utvidgningen 2004, medan en studie om Italien och Spanien från samma period finner att migranter från Europa hade motsatt effekt på egendomsbrottsligheten i dessa länder.

Studien från Storbritannien visade att asylsökande från olika länder i Afrika och Mellanöstern hade en brottshöjande effekt på egendomsbrottsligheten, men ingen effekt på våldsbrottsligheten. Studien om Italien och Spanien finner i stället en negativ effekt på både egendoms- och våldsbrottsligheten av migration från såväl Afrika som Central- och Sydamerika (ju fler migranter från dessa länder, desto färre brott per capita).

Den enda metodologiskt starka studie från Norden, som inte fokuserar på effekten av den stora migrationsvågen under 2014–2015, analyserar migrationens effekter på brottsligheten i Norge under perioden 2007–2016. Efter kontroller för de strukturella förutsättningar som kännetecknar de områden där migranter typiskt sett bosätter sig, visar resultaten en signifikant och negativ effekt av migration på brottsligheten för såväl arbetsmarknadsmigranter som flyktingar (ju större andel migranter i områdesbefolkningen över tid, desto färre brott per capita).

Studier på gruppnivå

Studierna på gruppnivå är mest av beskrivande karaktär, och fokus riktas bara på de möjliga direkta effekter som migration kan få på brottsligheten. De gör därmed inget anspråk på att ge ett underlag för skattningar av migrationens nettoeffekter på brottsligheten i samhället. Det är på den här analysnivån som de flesta nordiska studier om migration och brott har riktat sitt huvudfokus.

Resultaten från forskningen på gruppnivå visar att migranter i Västeuropa och Norden uppvisar en högre genomsnittlig nivå av delaktighet i brott än inrikesfödda personer, medan bilden från till exempel USA är den motsatta.

Nordiska studier som har undersökt variationer i överrepresentation mellan olika grupper av migranter visar en generellt lägre överrepresentation eller en underrepresentation i brott för personer från höginkomstländer och personer som migrerat av arbets- eller utbildningsskäl, och en högre överrepresentation bland personer från låginkomstländer och personer som migrerat som resultat av krig och konflikter i ursprungslandet. Forskning visar också att tillträde till arbetsmarknaden spelar en viktig roll för migranters delaktighet i brott i mottagarlandet.

Studier från såväl Sverige som andra nordiska länder visar också en minskad delaktighet i brott bland både inrikes- och utrikesfödda personer under perioden efter 1990-talet, där minskningen varit större bland de utrikesfödda. Det saknas forskning om vad denna utveckling kan bero på.
Trots dessa minskningar är överrepresentationen fortfarande tydlig, även vid kontroller för skillnader i demografiska faktorer och socioekonomiska förutsättningar mellan inrikes- och utrikesfödda. Och i Sverige har överrepresentationen bland inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar ökat sedan millennieskiftet.