Bostadsinbrott

Antalet bostadsinbrott har minskat kraftigt de senaste åren – mellan 2017 och 2023 i princip halverades de. Fortfarande drabbas dock många människor av inbrott. År 2023 polisanmäldes 10 000 bostadsinbrott, och endast 4 procent klarades upp. De drabbade kan uppleva inbrottet som en kränkning av integriteten, och känna otrygghet i hemmet.

De internationella nätverken har troligen påverkat

Mellan åren 2007 och 2017 ökade antalet anmälda bostadsinbrott i Sverige markant. Brå har undersökt möjliga förklaringar, och en pusselbit tycks vara ökad aktivitet från internationella brottsnätverk från Östeuropa. Det kan i sin tur bero på öppnare gränser mot Öst och ökad arbetslöshet efter finanskrisen 2008.

Efter år 2017 minskade antalet anmälda bostadsinbrott – och runt den tiden skärptes också gränsskyddet i Sverige. Samtidigt tycks antalet lämpliga stöldobjekt i bostäder ha blivit allt färre. Också pandemin, som medförde att folk arbetade mer hemifrån, kan ha bidragit till att bostadsinbrotten minskade. Brås genomgång är dock endast översiktlig, och fler faktorer kan ha påverkat utvecklingen av bostadsinbrotten.

Skillnader mellan villor och lägenheter

Storstadskommuner har generellt flest anmälda inbrott per bostad. Glesbefolkade kommuner har lägst antal. Skillnaderna mellan storstadskommunerna och övriga gäller främst villainbrotten –lägenhetsinbrotten är mer jämnt fördelade över landet. Det finns också skillnader mellan villor och lägenheter i hur inbrotten begås. Villainbrott sker oftast genom att någon bryter upp ett fönster eller en bakdörr, medan lägenheter oftare får intrång via entrédörren. Lägenhetsinbrott begås också oftare med en låg grad av finess än villainbrott.

De flesta bostadsinbrott begås dagtid och brottsoffret är sällan hemma. Det som stjäls är ofta litet och värdefullt.

Två tredjedelar agerade professionellt

För att beskriva vilka som misstänks för bostadsinbrott gjorde Brå en uppdelning i amatörmässiga och professionella gärningspersoner. I en tredjedel av förundersökningarna klassades då gärningspersonerna som tydligt amatörmässiga. De gjorde oftare inbrott i lägenheter, och de hade relativt ofta ett missbruk eller psykisk ohälsa. De kvinnliga misstänkta hamnade oftast i denna grupp.

De mer professionella gärningspersonerna är svårare att ringa in – de åker mindre ofta fast och det finns därför färre uppgifter om dem i Brås material. Det finns dock en grupp som kan beskrivas som tydligt professionell, och i den återfinns troligen de internationella brottsnätverken. Enligt polisen använder de ofta falska identiteter, byter registreringsskyltar och städar undan spår på brottsplatsen.

Det finns troligen också en mellankategori med gärningspersoner, som varken är amatörmässiga eller tillhör de mest expertmässiga. Gränserna är också flytande för vad som är organiserad brottslighet och inte, personer kan exempelvis rekryteras tillfälligt av brottsnätverken.

Polisen skulle kunna göra fler utredningsåtgärder

Enligt polisens interna rekommendationer bör myndigheten alltid skicka ut en polispatrull vid bostadsinbrott, och sedan använda specialutbildad personal för den tekniska undersökningen. Båda de sakerna görs också ofta – en patrull skickades ut i 73 procent av villainbrotten.

I genomsnitt genomför polisen fyra utredningsåtgärder per bostadsinbrott. Brå bedömer dock att det i nästan hälften av förundersökningarna kunde ha gjorts fler åtgärder. Ofta saknas målsägandeförhör och vittnesförhör. Polisregion Stockholm genomför färre utredningsåtgärder än de övriga polisregionerna. Genomgående gör polisen fler åtgärder vid villainbrott jämfört med vid lägenhetsinbrott.

I dag direktavskriver polisen en tredjedel av anmälningarna om bostadsinbrott och andelen har ökat över tid. Det är också rimligt att direktavskriva brott som har små chanser att klaras upp. Allt som anmäls är inte brott – Brå ser att en tredjedel av förundersökningarna troligen inte innehåller bostadsinbrott. Samtidigt är andelen uppklarade ärenden endast fyra procent, och Brå bedömer att polisen ganska ofta kan göra mer. Framför allt kan målsägandeförhör och vittnesförhör genomföras oftare.

Polisen kan förbättra samordning och godsspaning

Det finns framför allt fyra sätt att ta fast en gärningsperson; bar gärning, spår, utpekande och gods. Detta enligt de redovisade förundersökningarna. Polisen tar fast en misstänkt på bar gärning i en tredjedel av ärendena. I 29 procent används spår för att ta fast den misstänkta, vanligtvis DNA. Ofta samlar särskilda lokala brottsplatsundersökare, lokus, in spår. De gör noggranna undersökningar, som kan användas för att upptäcka seriebrottslighet, men som sällan leder till träff i polisens register. Därför skulle det ibland kunna vara effektivare att låta den första polispatrullen göra brottsplatsundersökningen, bedömer Brå. Det gäller särskilt om det inte finns en fungerande brottssamordning, som kan ta tillvara på lokus insamlade spår. En sådan samordning saknas i flera polisregioner – och det gynnar den organiserade brottsligheten när varje fall hanteras lokalt.

I ett av fem ärenden används utpekande för att ta fast gärningspersonen. Fler utpekanden skulle troligen kunna göras om polisen förhörde fler vittnen än i dag. Det finns också en förbättringspotential när det gäller gods. I dag klaras en femtedel av ärendena upp genom att polisen identifierar stöldgods. Ofta upptäcks godset dock i samband med andra ärenden – det bedrivs inte mycket självständig godsspaning inom polisen. Brå bedömer att det behövs bättre it-verktyg och ett mer aktivt arbete med att hitta stöldgods.