Användningen av brottskoder

Brottsförebyggande rådet (Brå) ansvarar för att producera, förvalta och utveckla Sveriges officiella kriminalsstatistik. I uppdraget ingår att dokumentera och kvalitetsdeklarera produkterna i statistiken. Brå har därför påbörjat en serie kvalitetsstudier som ska bidra till en ökad klarhet över kvaliteten i statistikens grunduppgifter. Den första studien, vilken redogörs för i rapporten, har fokuserat på polisens användning av brottskoder vid registreringen av polisanmälningar.

Resultatet av studien visar att betydligt fler anmälningar än nödvändigt kodas med ”övrigt”-koder. Ungefär 30 procent av de anmälda brotten som ursprungligen givits en ”övrigt”-kod borde istället ha kodats med en annan brottskod, vilket också leder till att många definierade brottstyper i statistiken över anmälda brott är underrapporterade. Även brottskoderna för misshandel i nära relation visade sig ofta felregistrerade. Ungefär vartannat brott som registrerats som misshandel mot man i nära relation var en annan typ av misshandel mot man. För misshandel mot kvinnor var motsvarande siffra ungefär vart fjärde brott.

Den generella felkodningsnivån för samtliga brottskoder skattades till tolv procent. En del brottskoder uppvisade en hög kvalitet som exempelvis skadegörelsebrotten, stöld ur eller från motordrivet fordon och butiksstöld. De hade samtliga låga felkodningsfrekvenser som låg tydligt inom den statistiska felmarginalen. Det innebär att även fast det kan förekomma felkodningar för dessa brottskoder, så sker det så pass sällan att det inte förväntas påverka statistiken nämnvärt.

Den generella felkodningsnivån på tolv procent och den i vissa delar betydligt högre felnivån påverkar användningen och tolkningen av brottsstatistiken. Det gäller förstås särskilt när statistikuppgifter bygger på enskilda brottskoder med hög felfrekvens som till exempel uppgifter om misshandel i nära relation mot kvinna respektive man. Felen har dock mindre betydelse vid användning av statistikuppgifter som bygger på en övergripande kategori av brottskoder, exempelvis uppgifter om misshandel mot kvinnor eller män sammantaget oavsett relation. Bakgrunden till det är att det av uppenbara skäl är lättare att i kodningsmomentet blanda samman exempelvis två typer av misshandel, än att förväxla en misshandel med exempelvis ett stöldbrott. I den här studien har inte felkodningsnivån på mer aggregerad nivå, som många gånger används i analyser av brottsstatistiken, analyserats närmare. Men resultaten indikerar tydligt att felen är betydligt lägre på aggregerad nivå än i statistikuppgifterna som bygger på enskilda brottskoder.

De övergripande resultaten liknar resultaten från den studie Statistiska centralbyrån (SCB) genomförde år 1978 om fel vid kodning av brott. Nivån på felkodningen var i stort sett densamma och problemen återfanns i liknande områden. Därmed finns skäl att anta att felfrekvenserna kan hänföras till generella problem hos brottskodssystemet, som principiellt har varit detsamma sedan dess införande 1965. Förutom skattningen av felkodningens storlek och analys av dess effekter på statistiken över anmälda brott har studien också resulterat i olika utvecklingsförslag. Förbättringar av instruktionerna för kodning av brott föreslås och även införande av nya brottskoder som kan brytas ut från nuvarande ”övrigt”-koder.

För närvarande pågår ett omfattande utvecklingsarbetet inom ramen för Rättsväsendets informationsförsörjning (RIF) med syfte att införa en enhetlig struktur för registreringen av grunduppgifter inom rättsväsendets myndigheter. Det kommer bland annat innebära att brottskoderna på sikt upphör. I rapporten lyfter Brå vikten av att erfarenheterna från problem med dagens system tas tillvara i utvecklingsarbetet i RIF för att kunna säkerställa en så hög kvalitet som möjligt i kriminalstatistiken.

Referensmaterial

Se även rapporten Fel vid kodning av brott (SCB 1978:1) Pdf, 4.8 MB.

Om studien

Varje brottskod representerar en brottstyp, vilket utgör den lägsta aggregeringssnivån i statistiken. Syftet med studien är att göra en skattning i vilken omfattning polisen har registrerat rätt brottskod och vilka konsekvenser felregistreringar får. Resultatet av studien är användbart både för de som vill analysera utvecklingen av statistiken över anmälda brott, uppklarade brott och misstänkta personer och även för de som har ett generellt intresse för felkällor och kvalitet i statistik baserad på registerdata. Resultatet kommer också utgöra ett underlag till arbetet med att förbättra och utveckla kriminalstatistikens innehåll och kvalitet.

Fokus har lagts på kategorier som omfattar så kallade ”övrigt”-koder, det vill säga brottskoder för ej definierade brottstyper, eftersom de allmänt kan antas omfatta en större andel felregistreringar. År 2008 infördes nya brottskoder som skiljer på nära relation och ej i nära relation avseende relationen mellan brottsoffer och förövare för män och kvinnor över 18 år som utsatts för misshandel av bekant inomhus. Ett särskilt utrymme ges i studien för att följa upp kvaliteten i registreringen av dessa brott. Dessutom studeras ett urval av samtliga övriga brottskoder i syfte att ge en totaluppskattning av felregistreringarna i statistiken.

Totalt har ett stratifierat oberoende, slumpmässigt urval av 1 600 polisanmälningar rörande åtta kategorier av brott studerats. Genom att tilllämpa så kallad oberoende kontrollkodning, där flera personer oberoende av varandra fått tilldela brottskoder utifrån uppgifter i polisanmälan om den anmälda händelsen, har en ”korrekt” brottskod tagits fram. Den korrekta brottskoden har sedan jämförts med den initialt registrerade brottskoden hos polisen och utifrån detta har antalet felkodade anmälningar skattats. Även skillnaden mellan det rapporterade antalet brott i de officiella statistiktabellerna och det skattade antalet brott efter oberoende omkodning har skattats, det så kallade nettofelet.