Näringspenningtvätt: en uppföljning

Lagen om straff för penningtvättsbrott kom till 2014. En nyhet i lagen var bestämmelsen om näringspenningtvätt. Den gjorde det straffbart att hjälpa andra att tvätta pengar som har sitt ursprung i ett brott (så kallade brottsvinster). Näringspenningtvätt skiljer sig från penningtvättsbrott på två sätt. För det första krävs inte något så kallat förbrott, alltså för näringspenningtvätt finns inget krav på att pengarna som tvättas kan knytas till ett annat brott. För det andra räcker det med ett klandervärt risktagande, alltså något som gör att en transaktion eller hantering av kontanter på något sätt sticker ut från hur pengar normalt hanteras.

I de dokument som ligger till grund för näringspenningtvätt, så kallade förarbeten, förklaras inte så ingående vad som menas med ett klandervärt risktagande. Det lämnades upp till domstolarna att bedöma. De här två förutsättningarna gör att de juridiska kraven är lägre för näringspenningtvätt, jämfört med penningtvättsbrott. Samtidigt är rangordningen mellan brotten tydlig: penningtvättsbrott ska användas i första hand och näringspenningtvätt ska användas i sista hand.

Regeringens tanke med att införa bestämmelsen om näringspenningtvätt var att bekämpa ekonomisk och organiserad brottslighet, varför den är en del av det som brukar kallas för tillgångsinriktad brottsbekämpning. Det betyder lite förenklat att myndigheter som bekämpar brott ska ”gå på pengarna”. Brottet har nu funnits i mer än tio år och det är därför relevant att följa upp hur bestämmelsen används i praktiken av rättsvårdande myndigheter.

På kort tid har samhället snabbt förändrats genom den ökade digitaliseringen. Det gäller särskilt den digitaliserade ekonomin, som erbjuder nya möjligheter för den som vill tvätta pengar och underlättar för kriminella att få tillgång till sina brottsvinster. I en alltmer digitaliserad värld kan pengar snabbt flyttas mellan konton, länder och personer. Pengar kan snabbt omvandlas till andra tillgångar såsom kryptovalutor. Samtidigt som pengar i allt högre omfattning tvättas i den digitala ekonomin, fortsätter fysiska kontanter att vara attraktiva för den som vill tvätta pengar.

Sätten att tvätta pengar är alltså i dag betydligt fler än när bestämmelsen om näringspenningtvätt kom till. Därför är det aktuellt att närmare undersöka hur fall av näringspenningtvätt hanteras i olika delar av rättskedjan, det vill säga hur ärenden om näringspenningtvätt hanteras från det att en anmälan om brott gjordes till – som längst – en dom.

För att undersöka detta, kommer projektet bland annat att besvara följande frågor:

• Vilka fall av näringspenningtvätt upptäcks, anmäls och utreds av rättsvårdande myndigheter?
• Hur används bestämmelsen i praktiken av domstolar?
• Vad utmärker de fall som anmäls, utreds och leder till åtal respektive de fall som fastnar någonstans på vägen?
• Vad utmärker de fall som leder till åtal och fällande dom – och vad kännetecknar de fall som leder till en friande dom?
• Vilka erfarenheter har tjänstepersoner på olika myndigheter av att hantera ärenden om näringspenningtvätt – vilka möjligheter och svårigheter ser de i ärenden om näringspenningtvätt? Har till exempel polis och åklagare de verktyg som behövs för att utreda ärenden om näringspenningtvätt som sker genom olika digitala betalningssätt?