Dödligt våld och psykisk ohälsa

Vanligast att män faller offer

De nämnda morden ligger närmast det som Brå registrerar som ”vansinnesdåd”. Det som är utmärkande i sådana fall är att de ofta sker utomhus (tre av fyra) men inte sällan i närheten av offrets hem. Den absolut vanligaste våldsmetoden är kniv eller annat vasst föremål och de inblandade är ofta bekanta med varandra på något sätt. Enbart i vart femte fall är offret helt obekant med gärningspersonen. Egentligen tycks det främst handla om ett offer som råkar finnas i närheten, vilket vanligtvis är en bekant.

Att en psykiskt sjuk person angriper och dödar någon som valts ut slumpmässigt utan att det funnits någon tidigare relation mellan dem är med andra ord mycket ovanligt. Det går heller inte att betrakta de mord som nu skett som en del av den större problematiken kring mäns våld mot kvinnor eftersom det i åtta av tio fall som avser ”vansinnesdåd” är en man som dödats av en annan man.

Fyra av tio har haft kontakt med psykiatrin

Information om psykisk ohälsa förekommer bara ibland i polisutredningarna av dödligt våld och är inte heller utförlig. Det är även skillnad när det gäller psykisk ohälsa som en del av motivbilden (något som står i fokus i en polisutredning) och om en gärningsperson kan ha vårdats med anledning av en psykiatrisk diagnos.

I en egen studie har Brå studerat kopplingen mellan dödligt våld och psykisk ohälsa med hjälp av uppgifter från patientregistret om gärningspersonernas kontakter med specialiserad psykiatrisk vård. Resultaten bekräftar det annan forskning visar – att många haft kontakt med psykiatrin. Det är sju gånger vanligare att gärningspersonerna, både kvinnor och män, har haft kontakt med psykiatrin året före brottet, än befolkningen i stort under ett kalenderår.

Fyra av tio gärningspersoner (avser dödligt våld under 2006–2017) hade minst en kontakt med psykiatrin året före brottet. Var sjätte gärningsperson hade vårdats på sjukhus med anledning av mer allvarlig psykisk ohälsa. De psykiatriska diagnoser som är vanligast bland gärningspersonerna är desamma som också är vanligast i befolkningen i stort, men på en genomgående högre nivå. Det rör sig främst om olika beroendetillstånd, ångestproblematik och ADHD. Det som däremot är mest riskhöjande, det vill säga betydligt vanligare än totalt i befolkningen, är främst missbruk av flera droger i kombination, men även personlighetssyndrom och psykossjukdomar.

Att gärningspersonen har haft kontakt med psykiatrin året innan brottet förekommer främst i familjerelaterade fall. Händelser som liknar de tragiska fallen vi sett de senaste månaderna, där en person med akuta psykiska problem dödar ett för honom/henne helt okänt offer, är som sagt mycket ovanliga.

De flesta begår inte våldsdåd

Även om psykiatriska tillstånd är vanligare hos gärningspersoner vid dödligt våld än hos övriga befolkningen, är det ytterst få personer med psykisk ohälsa som begår den här typen av brott. Enligt Brås resultat rör det sig om 20–40 gärningspersoner med diagnostiserad psykisk ohälsa, att jämföra med nära 450 000 personer som vårdats årligen inom psykiatrisk öppen- och/eller slutenvård.

Psykisk ohälsa i sig är alltså inte förklaringen till det dödliga våldet, förutom i enstaka fall. Därför är det viktigt att inte bidra till att stigmatisera personer med psykisk ohälsa genom att framställa dem som farliga.

Förebygga psykisk ohälsa tillsammans med andra riskfaktorer

Med jämna mellanrum uppmärksammas fall där gärningspersonen sökt vård kort före brottet eller uppenbart led av psykisk ohälsa. Då leder ofta den allmänna debatten till förväntningar om att psykiatrin inte bara ska kunna vårda och behandla, utan även kunna förutsäga våldsrisker. Det finns också ett antal mätinstrument för att bedöma risk för våld, och dessa används i varierande grad och med varierande träffsäkerhet inom psykiatrin.

Med tanke på instrumentens bristande tillförlitlighet (SBU 2025, se länk nedan), den stora patientvolymen och det faktum att psykiatrin i första hand har ett vårdande uppdrag är det orimligt att förvänta sig att den även ska identifiera våldsrisker, än mer i de få fall där det rör sig om dödligt våld. Vanligtvis är det lättare att se vad man borde ha gjort först i efterhand.

Självklart ska man granska vad som hänt varje gång det förekommer dödligt våld. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att även om en gärningsperson är psykiskt sjuk finns det många med liknande psykiatrisk problematik, som inte visar några som helst våldstendenser. Utmaningen är då att väga samhällsskydd och den enskildes rättssäkerhet mot varandra innan man vidtar eventuella våldsförebyggande åtgärder. Ett frihetsberövande är ett kraftigt intrång i personlig integritet och får aldrig ske på lösa grunder, exempelvis genom att utgå från vad en person kan tänkas göra i framtiden.

Det finns mycket forskning om orsaksförhållanden gällande risk- och skyddsfaktorer bakom våld, och slutsatsen är att sådana förhållanden är mycket komplexa. Det gäller i synnerhet de få fall av våld med dödlig utgång, där varje enskild händelse är unik på många sätt och antalsmässigt ett undantag. För att förebygga dödligt våld av en psykiskt sjuk person är det därför viktigt att göra större satsningar på att förebygga och behandla psykisk ohälsa i stort. Det kan inte minst gälla bedömningar inom tvångsvården som behandlar patienter med svåra och akuta tillstånd. Åtgärder behöver också särskilt riktas mot patienter där psykisk ohälsa förekommer i kombination med andra kända riskfaktorer, såsom arbetslöshet, tidigare brottsbelastning, pågående separation och andra händelser som kan utlösa en livskris.

• Läs mer i Brå-rapporten Dödligt våld och psykisk ohälsa (2020:7)