Start
/ Publikationer

Lagförda återfall efter ändrad praxis i narkotikamål

I denna kortanalys undersöks om den nya praxisen för narkotikamål har inverkat på nivåerna vad gäller lagförda återfall.

Denna kortanalys handlar om den praxis-ändring för narkotikamål som tog form under åren 2011–2012 och som inneburit en straffsänkning för vissa narkotikabrott. I analysen undersöks om den nya praxisen har inverkat på nivåerna vad gäller lagförda återfall. Även om kriminalstatistiken endast fångar upp de återfall som upptäckts och lagförts kan eventuella förändringar avseende lagförda återfall vara en indikator på om andelen som återfaller i nya narkotikabrott ändrats till följd av praxisändringen. I kortanalysen jämförs därför andelen som lagförts och återfallit i nya narkotikabrott före, respektive efter praxisändringen. Vidare ges även en beskrivning av påföljds-utvecklingen för narkotikabrott under perioden 2005–2018.

Sammanfattning

Antalet personer som lagförts för grovt narkotikabrott minskade med cirka 39 procent, från i genomsnitt drygt 500 per år före praxisändringen, till i genomsnitt omkring 300 efter praxisändringen. För personer som dömts för narkotikabrott av normalgraden var antalet relativt oförändrat under samma period, vilket kunde förväntas med tanke på att praxisändringen inte syftat till att påverka gränsdragningen mellan ringa narkotikabrott och brott av normalgraden. Den förflyttning från grovt brott till normalgraden som kan antas ha skett får samtidigt endast en marginell effekt på antalet lagförda brott av normalgraden eftersom det totala antalet lagföringar för denna rubriceringsgrad är så mycket större.

En jämförelse mellan 2010 och 2013 visar att den genomsnittliga strafftiden bland personer som dömts till ett fängelsestraff sjönk med cirka 25 procent, från 20 till 15 månader. Den genomsnittliga minskningen var störst bland dem som dömts för brott av normalgraden. En trolig förklaring är att en del av dem som efter praxisändringen dömts för brott av normalgraden, tidigare skulle ha dömts till grovt brott. Om dessa brott även fortsatt hade rubricerats som grova, skulle den genomsnittliga strafftiden för grovt narkotikabrott sannolikt ha minskat mer.

Den andel som återfallit i ett nytt lagfört narkotikabrott av minst normalgraden var cirka 20 procent mindre bland dem som lagförts för narkotikabrott (av minst normalgraden) efter praxisändringen, jämfört med dem som lagfördes före praxisändringen. Delar av minskningen kvarstår även vid kontroll för förändringar i lagförings-populationerna, baserat på faktorerna kön, ålder och antal tidigare lagföringar.

Jämförelser har också gjort avseende lagförda återfall bland personer som lagförts för ringa narkotikabrott, vilket är ett narkotikabrott som inte påverkats av praxisändringen. Även i denna grupp framgår en likartat minskad nivå av lagförda återfall efter praxis-ändringen, vilket indikerar att praxis-ändringen sannolikt inte är en huvudförklaring till förändringar som skett vad gäller lagförda återfall.

Andelen som lagförs för narkotikabrott är betydligt större bland män än bland kvinnor. De förändringar som skett åren före respektive efter praxisändringen har dock varit likartade för män och för kvinnor, vad gäller både påföljder och den minskade andel som återfallit i ett nytt lagfört brott.