Hedersförtryck

Brå har haft i uppdrag att utvärdera hur väl tillämpningen av den nya brottsbestämmelsen fungerar, och med den här rapporten avrapporteras uppdraget.

Som underlag för studien har vi främst gått igenom samtliga 141 polisanmälningar om hedersförtryck med tillhörande förundersökningar om hedersförtryck fram till och med årsskiftet 2024/2025. När en anmälan kommer in upprättar polisen i princip alltid ett ärende och det är den termen som vi använder i rapporten. Vi har även gått igenom samtliga 87 domar fram till årsskiftet 2025/26, där vi identifierat att åklagaren yrkat på en straffskärpning på grund av hedersmotiv. Slutligen har vi inhämtat synpunkter på både bestämmelsen och på de utsattas behov från olika aktörer. Det har skett genom dels enkäter till åklagare och regionala resurscentra för åtgärder för hedersrelaterat våld och förtryck, dels en gruppintervju med poliser.

Sammanfattningsvis kan sägas att det har funnits stora problem vid tillämpningen av lagen, vilket reser frågor kring om den verkligen bidragit till att förbättra situationen för dem som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck.

Få anmälningar

Enligt kriminalstatistiken anmäldes totalt 254 brott om hedersförtryck under de första tre och ett halvt år sedan bestämmelsen trätt i kraft, det vill säga från den 1 juni 2022 till och med 2025. I förhållande till de studier som gjorts om hur vanligt det är att ungdomar i Sverige varit utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck får det ses som ett litet antal anmälningar. Mörkertalet är alltså stort, vilket kan ha flera förklaringar: att de som utsätts för hedersförtryck kanske inte känner till den nya straffbestämmelsen, att de känner till den men inte vågar eller vill göra en polisanmälan, eller att polisen kan missa att det finns hedersmotiv bakom ett anmält brott.

Två typer av ärenden

Ärendena om hedersförtryck handlar typiskt sett om två typer av situationer. Det ena typfallet, som är det vanligaste, rör en flicka i tonåren som utsätts för hedersförtryck av sin familj (så kallade ”familjefall”). Det andra typfallet rör en kvinna som utsätts för hedersförtryck av sin partner.

Familjefall

I nästan 90 procent av familjefallen är en eller båda av föräldrarna misstänkta som gärningspersoner. I nästan en tredjedel av fallen är även målsägandens bror eller bröder misstänkta för att begått hedersförtryck.

I de fall det finns uppgifter om föräldrarnas födelseland är det vanligaste att de är födda i Syrien, följt av Irak och Afghanistan. Det vanligaste är att målsäganden själv tar kontakt med polisen och gör en anmälan. Men i en femtedel av fallen har målsäganden först berättat om sin situation för någon i skolan, och lika vanligt är det att de berättat om sin situation för någon inom socialtjänsten som sedan gjort en anmälan.

Runt en tredjedel av anmälningar inrymmer uppgifter om upprepad misshandel, men det är bara tio procent av alla anmälningar där målsäganden beskriver flera specifika och daterade tillfällen då hon blivit misshandlad. Det som föranleder en anmälan om hedersförtryck är alltså inte främst att målsäganden utsätts för fysiskt våld, utan en situation där hon eller han är strängt kontrollerad av sina föräldrar och utsätts för omfattande inskränkningar i sin frihet, på ett sätt som inte är åldersadekvat. I de flesta fall handlar det om normer som har att göra med den kvinnliga sexualiteten i vid bemärkelse, till exempel restriktioner när det gäller klädsel, smink och umgänge med pojkar eller män. I bilden ingår ofta också stränga regler när det gäller att träffa vänner efter skolan och kontroll av mobil och sociala medier. Många av de flickor och kvinnor som är målsägande berättar att den stränga kontrollen av deras umgänge och klädsel inleddes när de kom i puberteten.

Att socialtjänsten ser allvarligt på misstankar om att barn utsätts för hedersförtryck syns tydligt i utredningarna. I över 80 procent av de fall där målsäganden är under 18 år har socialtjänsten omhändertagit barnet i samband med anmälan och placerat det i ett familjehem. Det vanligaste är att placeringen görs med tvång enligt LVU; så är fallet vid närmare två av tre placeringar av barn. I övriga fall görs placeringen enligt SoL, vilket innebär att föräldrarna accepterar beslutet att omhänderta barnet.

När målsäganden är 18 år eller äldre är det inte lika vanligt att hon eller han, med bistånd från socialtjänsten, flyttar hemifrån i samband med anmälan. Det har skett i 40 procent av ärendena. I de fallen innebär flytten mindre ofta en placering i familjehem och oftare i andra former av skyddade boenden.

Hedersförtryck mot partner

När det gäller det andra fallet där en kvinna anmäler sin partner för hedersförtryck, så görs anmälan oftast i samband med en förestående eller genomförd separation och hederskontrollen är länkad till en norm inom släkten om att man inte får skilja sig. Mannens misstankar om otrohet eller hans kränkthet, när kvinnan vill lämna honom eller har gjort det, har lett till hot, förtal och misshandel. Hans reaktioner förstärks av en hederskontext, där mannen och släktingar anser att kvinnan har skadat mannens och släktens anseende genom sitt beteende.

I likhet med familjefallen innefattar många av anmälningarna inte några uppgifter från kvinnan om att hon blivit utsatt för misshandel. I endast ett av de anmälda 38 fallen beskriver målsäganden flera specificerade tillfällen då hon blivit misshandlad. Det hon i stället ofta beskriver är att hon utsatts för olaga hot, men det kan också gälla andra typer av brott. Dessa är då av samma eller lägre allvarlighetsgrad än olaga hot, som till exempel ofredande, förtal och olaga integritetsintrång.

Mycket få anmälningar leder till åtal

Av samtliga 141 ärenden om hedersförtryck som ingår i Brås urval var det bara sex som ledde till ett åtal för hedersförtryck. Fyra av dem avsåg familjefall, och två av dem hedersförtryck mot en partner.

Det är i princip tre faktorer som förklarar att så få utredningar om hedersförtryck leder till åtal. Det första är att en stor del av anmälningarna inte tycks uppfylla de objektiva rekvisiten för hedersförtryck, det vill säga inrymmer upprepade brott som ”utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla”. Det andra är att målsäganden ofta inte vill delta i utredningen och efter ett tag tar tillbaka sina anklagelser. Det tredje är att den bevisning som framkommer ofta inte är tillräckligt stark för ett åtal.

När det gäller den första faktorn så inrymmer nästan inga anmälningar upprepade specificerade brott av den allvarlighetsgrad som åklagare och domstolar brukar anse behövs för att kunna döma någon för hedersförtryck (se tidigare avsnitt). En fråga är då varför det som anmäls ändå registreras som hedersförtryck. Ett skäl kan vara att man håller öppet för att flera brott kan uppdagas under utredningens gång eller att man kanske kan yrka på straffskärpning för hedersmotiv när det gäller de enskilda brotten i anmälan.

När det gäller den andra faktorn så framkommer det av förundersökningarna att närmare hälften av målsägandena hoppar av. Det illustrerar vilken svår situation som många av dem hamnar i efter att de anmält till polisen att de utsatts för hedersförtryck av sin familj. Ett vanligt skäl bland unga målsägande, som placerats i familjehem efter anmälan, är att de känner sig ensamma och saknar sin familj. De väljer då att ta tillbaka vad de sagt för att få flytta hem, trots att det är osäkert om förhållandena i familjen förändrats. Men det kan också finnas underförstådda hot från familj och släkt som gör att målsäganden inte längre vill delta i förundersökningen.

De ganska få fall som därefter återstår att driva vidare läggs sedan oftast ner på grund av brist på bevis. Trots att polisen ofta vidtar omfattande utredningsinsatser, främst förhör, är det sällan som bevisningen för vad som skett är tillräcklig. Målsäganden har ofta inte talat med någon utanför familjen om sin situation, och ingen i familjen brukar vilja vittna om vad som skett.

Av de sex fall som gick till åtal var det tre som ledde till en fällande dom för hedersförtryck.

Hälften av åklagarna tror att en polisanmälan försämrar målsägandens situation

En enkät gick ut till alla åklagare som arbetat med någon utredning om hedersförtryck. En majoritet av dem svarade att den nya bestämmelsen kan ha haft en positiv effekt, trots att den inte tillämpats så mycket. De menade att den ger en viktig signal om att samhället inte accepterar hedersrelaterat våld och förtryck. Samtidigt trodde tre av fyra inte att en polisutredning förbättrade situationen för målsägandena, och närmare hälften trodde att utredningen ledde till att målsägandens situation försämrades.

På frågan om det fanns något i utredningsarbetet som skulle kunna förbättras så att fler ärenden ledde till åtal var det vanligaste svaret att arbetet med att säkra bevisning behöver förbättras. Särskilt viktigt är att man arbetar snabbt med utredningen, så att inte målsäganden hinner backa ur innan hon eller han hunnit förhöras och de misstänkta inte får möjlighet att förstöra bevisning.

Tillämpningen av straffskärpningsgrunden

Den kritik som remissinstanserna riktade mot förslaget om en ny straffbestämmelse om hedersförtryck var att hedersmotiv var ett för vagt begrepp för att ingå i en brottsbeskrivning. Eftersom så få fall av hedersförtryck gått till åtal är antalet domar för få för att kunna ge någon säkrare bild av vilka tolkningsproblem som domstolarna har i mål om hedersförtryck. Därför har Brå även gått igenom domar där åklagaren yrkat på straffskärpning på grund av att gärningspersonen haft ett hedersmotiv.

Genomgången visar att när åklagarna anför att straffet ska skärpas på grund av hedersmotiv finns det vanligen stark bevisning för det åtalade brottet; endast sju procent av domarna var friande. Men det var bara i hälften av domarna som rätten ansåg det vara styrkt att det fanns ett hedersmotiv och tillämpade straffskärpningsgrunden. Det visar att det kan vara svårt för domstolarna att förstå som avses med ”heder” i detta sammanhang. Där kan synen skilja sig åt både mellan åklagare och domstolar och mellan olika domstolar. De tolkningsproblem som framträder vid genomgången av domarna är bland annat om den kontroll som föräldrarna utövar mot sina tonårsdöttrar ligger tydligt utanför vad som kan ses som normalt i Sverige, särskilt i fall där flickan eller kvinnan går långt i sin revolt mot normerna i familjen genom sena kväller ute, narkotikabruk med mera. En annan oklarhet är hur mycket släkten behöver vara involverad för att det ska anses finnas ett hedersmotiv. En tredje oklarhet kan uppstå vid brott begått av en partner i samband med en skilsmässa och rör hur man kan avgöra om gärningsmannen styrdes av svartsjuka och kränkthet eller av en önskan att upprätthålla hedern.

Vad behövs för att förbättra de utsattas situation?

Även de regionala samordnare som besvarade Brås enkät uppfattade överlag att en polisutredning inte bidrar till att förbättra målsägandens situation. Det de i stället lyfte fram som det viktigaste i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck var bland annat följande:

• De som är utsatta måste kunna få ett långsiktigt individanpassat stöd som tar hänsyn till de känslor av ensamhet och ambivalens en förändringsprocess kan innebära. Det kräver att det finns ett brett utbud av insatser inom socialtjänsten som möter de utsattas behov av både skydd och livskvalitet.
• Socialtjänsten och andra berörda myndigheter måste arbeta inte bara med dem som utsätts, utan även med dem som utövar förtrycket. Det innebär både generella insatser som att sprida kunskap om vilka lagar som gäller i Sverige och riktade insatser mot till exempel föräldrar med hedersnormer.
• Det krävs också ett bredare långsiktigt samhällsarbete mot de faktorer som kan bidra till att hedersnormer upprätthålls och försvaras. Det är faktorer som segregation, arbetslöshet, fattigdom och rasism.