Polisens brottsförebyggande arbete i utsatta områden

Förhållanden som påverkar polisens brottsförebyggande arbete

De utsatta områdena kännetecknas av låg socioekonomisk status och stor påverkan från kriminella nätverk. Nätverkens kriminalitet domineras av narkotikahandel och olika former av ekonomisk brottslighet för att både hantera och generera nya brottsvinster. Att barn och unga socialiseras in i de kriminella nätverken direkt i boendemiljön utgör en stor problematik. Det finns även en tystnadskultur i områdena där boende inte vågar eller vill anmäla brott, och i flera områden upplever intervjupersonerna att viss brottslighet accepteras eller tolereras av lokalsamhället. Resultaten från Nationella trygghetsunderökningen (NTU) visar även att boende i utsatta områden är mer otrygga när de vistas ute sent på kvällen i det egna bostadsområdet, jämfört med boende i övriga urbana områden. Dessutom är förtroendet för polisen och för rättsväsendet som helhet lägre.

Polisen gör mycket, men flera delar av arbetet kan bli bättre

Utifrån de förhållanden som kännetecknar utsatta områden är polisens arbete framför allt inriktat på att motverka brottslighet med koppling till kriminella nätverk och nyrekrytering av barn och unga till kriminalitet.

För att förebygga och förhindra de kriminella nätverkens brottslighet arbetar polisen främst med hot spot-patrullering och person- och fordonskontroller. Många poliser i Brås material upplever att polisens utökade kamerabevakning och möjligheten att utfärda preventiva vistelseförbud är bra verktyg i arbetet mot kriminella individer och grupperingar, även om de i viss mån leder till att brottsligheten förflyttas. Polisens arbete mot nyrekrytering av barn och unga utgörs bland annat av insatser riktade till unga som är i direkt riskzon för rekrytering. Det kan till exempel handla om att skriva orosanmälningar till socialtjänsten eller att delta i samverkansforum som sociala insatsgrupper (SIG) och SSPF (skola, socialtjänst, polis och fritidsverksamhet). En del av arbetet går också ut på att bygga relationer med barn och ungdomar i områdena, exempelvis genom att besöka skolor, i syfte att sänka tröskeln för att dela information med polisen.

Hög polisiär närvaro och förtroendeskapande arbete är av stor betydelse för att motverka tystnadskultur och underlätta polisens informationsinhämtning i utsatta områden. Områdespoliserna har ett särskilt uppdrag att arbeta kontakt- och förtroendeskapande, vilket de bland annat gör genom fotpatrullering och besök hos exempelvis lokala näringsidkare och trossamfund. Polisen samarbetar även med kommuner och fastighetsbolag för att identifiera platser som är särskilt brottsutsatta eller upplevs otrygga att vistas på, så att respektive aktör kan sätta in lämpliga åtgärder på de platserna.

Mer utvecklat arbete inom vissa arbetsområden än andra

Polisen har kommit relativt långt i arbetet med den situationella prevention som handlar om att göra platser mindre attraktiva att begå brott på, bland annat genom en tät samverkan med andra aktörer och med stöd av ny lagstiftning, som de preventiva vistelseförbuden och den utökade kamerabevakningen. I de allra flesta lokalpolisområden i studien finns också goda upparbetade samverkansstrukturer för att arbeta med social prevention rörande barn och unga i risk för kriminalitet.

I arbetet mot den dolda brottsligheten finns det däremot större utmaningar. Poliserna beskriver en utbredd ekonomiskt orienterad brottslighet i många av de utsatta områdena, men kompetensen och förmågan att arbeta förebyggande mot problematiken är ofta otillräcklig på lokal nivå. Den typen av brottsproblem kräver också samarbete med andra delar av Polismyndigheten och med andra myndigheter, något som inte alltid fungerar tillräckligt väl.

Det framkommer tydligt i studien att alla delar av det brottsförebyggande arbetet inte prioriteras lika högt, där exempelvis det kontakt- och förtroendeskapande arbetet ofta nedprioriteras om andra uppdrag dyker upp.

Det långsiktiga brottsförebyggande arbetet är inte tillräckligt prioriterat

Områdespoliserna har ett särskilt uppdrag att långsiktigt arbeta kontaktskapande, brottsförebyggande och trygghetsskapande utifrån den lokala problembilden. Den här studien visar dock att områdespoliserna ofta flyttas från sitt grunduppdrag när det uppstår behov i andra delar av polisverksamheten. Det kan handla om att de tas i anspråk för tillfälliga uppdrag, till exempel bevakningsuppdrag på demonstrationer och fotbollsmatcher, eller att de behöver täcka luckor i ingripandeverksamheten. När områdespoliserna inte får arbeta fredat i sitt brottsförebyggande uppdrag finns en risk att förtroendet för polisen minskar och att polisen får en sämre lägesbild över vad som händer i området. Det kan få särskilt allvarliga konsekvenser för polisens förmåga att identifiera barn och unga i riskzon för kriminalitet. Det kan även bli svårare att attrahera och behålla personal inom områdespolisverksamheten när de inte får möjlighet att arbeta som planerat.

Polismyndighetens nya ledningssystem LIO bygger på kortare tidsskalor, vilket riskerar att leda till att det långsiktiga brottsförebyggande perspektivet inte tas om hand. Det blir särskilt problematiskt i lokalpolisområden som inkluderar utsatta områden, där påverkan från kriminella individer och grupperingar ofta leder till att det operativa arbetet blir reaktivt och kortsiktigt.

En annan indikation på att det långsiktiga brottsförebyggande arbetet inte prioriteras är att personal i yttre tjänst lägger allt mer tid på utredningsåtgärder i redan pågående ärenden, det vill säga åtgärder som inte är knutna till ett ingripande. Det kan i vissa fall vara ett effektivt nyttjande av resurserna, men möjligheten att lägga ut utredningsåtgärder på yttre personal riskerar också att ta tid från det planlagda brottsförebyggande arbetet.

Ingripandepolisernas brottsförebyggande kan utvecklas

En fördel med polisens nya ledningssystem är enligt Brås analys att det har satt tydligare ramar för ingripandepolisernas brottsförebyggande arbete. Exempelvis genom att styra vilka prioriterade platser, personer och problembilder som ingripandepoliserna ska arbeta mot mellan att de besvarar larmen. Samtidigt är det tydligt att faktorer som arbetsbelastning, arbetsledning och enskilda polisers intresse för och kunskap om brottsförebyggande arbete påverkar vilka åtgärder som faktiskt utförs. Brå ser därför ett behov av en tydligare arbetsledning inom ingripandeverksamheten, inte minst eftersom många poliser är relativt nya i tjänst. Ett förslag är att i varje turlag utse poliser med ett särskilt ansvar för att planera och koordinera det brottsförebyggande arbetet.

Ett annat sätt att stärka ingripandepolisernas brottsförebyggande förmåga är att utöka samarbetet med områdespolisverksamheten, till exempel genom att ha gemensamma utsättningar och att låta områdespoliser arbetsleda ingripandepoliserna i det brottsförebyggande arbetet. Områdespolisernas särskilda kompetens när det gäller relationsskapande arbete och bemötande är också viktig att sprida till ingripandeverksamheten.

Polismyndigheten behöver följa upp och synliggöra alla delar av det brottsförebyggande arbetet

Poliserna i studien beskriver det som utmanande att följa upp och utvärdera det brottsförebyggande arbetet. Det är dessutom otydligt vem som har det utpekade ansvaret för uppföljning och ofta saknas tydliga strukturer för hur uppföljningen ska gå till. Polisens mest strukturerade form av uppföljning av det brottsförebyggande arbetet görs ofta i samverkan med andra aktörer, till exempel kommun och fastighetsbolag. Det kan exempelvis handla om att följa upp hur man arbetat med åtaganden i samverkansöverenskommelser eller hur enskilda platsbaserade åtgärder fallit ut. Det långsiktiga brottsförebyggande arbete som till stor del går ut på att förebygga barn och ungas involvering i kriminalitet och att bygga relationer med lokalsamhället upplevs däremot svårare att följa upp på ett meningsfullt sätt. Polisen behöver enligt Brå hitta sätt att synliggöra och följa upp även den här typen av arbete, eftersom det annars riskerar att bli nedprioriterat till förmån för annat arbete som snabbare producerar mätbara resultat. Polisens nya systemstöd för planering och uppföljning av planlagt arbete, PGU, kan vara ett led i detta genom att synliggöra vilket arbete som faktiskt genomförs. Samtidigt krävs också att det finns en tydlig struktur för hur dokumentationen i PGU ska omhändertas och att polisledningen faktiskt efterfrågar uppföljningen.

Brås bedömning och rekommendationer

Polisen är bara en av alla aktörer som behöver arbeta för att förebygga brott och öka tryggheten i utsatta områden. Ofta är polisens handlingsutrymme begränsat, och flera av de problem som präglar områdena grundar sig i socioekonomiska förhållanden som skulle kräva omfattande strukturella förändringar för att förbättras. Det handlar både om den fysiska miljön, till exempel fastigheternas utformning och bostädernas upplåtelseformer, och sociala omständigheter, som barns och ungas uppväxtförhållanden.

Samtidigt är polisen en central aktör i arbetet mot kriminell påverkan på lokalsamhällen och för att nå varaktiga förändringar i utsatta områden är det av stor betydelse att polisens brottsförebyggande arbete har ett långsiktigt perspektiv. Brås rapport visar att polisen genomför många brottsförebyggande åtgärder, men resultaten tyder också på att det finns utmaningar när det gäller det långsiktigt strategiska perspektivet. Det kommer bland annat till uttryck i en otillräcklig förmåga att angripa de mer dolda kriminella strukturerna, bristande analyser av brottslighetens bakomliggande orsaker och att resurserna för det brottsförebyggande arbetet tas i anspråk för andra uppgifter. Brå anser därför att det brottsförebyggande arbete som polisen utför, både på egen hand och i samverkan med andra lokala aktörer, tydligare behöver placeras in i en långsiktig strategi med målet att uppnå hållbar förändring i de utsatta områdena.

Rekommendationer

Utifrån rapportens slutsatser lämnar Brå följande rekommendationer till Polismyndigheten:

• Ta stöd av fasmodellen för att säkerställa ett långsiktigt strategiskt arbete i utsatta områden och hitta former för att inkludera ett sådant långsiktigt perspektiv i det nya ledningssystemet LIO.
• Förbättra arbetssituationen för områdespoliserna genom att låta dem arbeta mer fredat i sitt uppdrag och erbjuda fler karriär- och utvecklingsmöjligheter.
• Säkerställ att det finns utpekade personalresurser med uppdrag att arbeta relationsskapande mot barn och ungdomar och att de även ges förutsättningar att arbeta under lovperioder.
• Utveckla samarbetet mellan områdespolisverksamheten och ingripandeverksamheten, exempelvis genom att låta områdespoliserna arbetsleda ingripandepolisernas så kallade BF-bilar och ha fler gemensamma utsättningar.
• Utse ingripandepoliser med ett särskilt ansvar för det brottsförebyggande arbetet, vilket bland annat skulle kunna inkludera att koordinera samarbetet med områdespolisverksamheten.
• Säkerställ att rätt typ av utredningsuppgifter läggs ut på den yttre personalen, för att undvika att uppgifterna tar alltför mycket tid från det brottsförebyggande arbetet. Exempelvis genom att utse förundersökningsledare med särskilt ansvar för att koordinera vilka utredningsuppgifter som ska göras i yttre tjänst.
• Tydliggör strukturen för hur alla delar av det brottsförebyggande arbetet ska dokumenteras och följas upp, företrädesvis med hjälp av det nya systemstödet PGU.