Afrofobiska hatbrott

Oftast verbala påhopp, men även våld är vanligt

Analyser av polisanmälningarna visar att brotten domineras av ärekränkningsbrott och ofredanden. Tillsammans med en tredje närliggande kategori, olaga hot, står dessa mestadels verbala angrepp för cirka sex av tio händelser. N-ordet är vanligt förekommande liksom andra nedsättande tillmälen med anspelning på personens hudfärg eller ursprung.

Stor variation i brottsplats och relation till gärningspersonen

Afrofobiska hatbrott kan ta sig olika uttryck och ske i många olika sammanhang. Den vanligaste brottsplatsen i polisanmälningarna är gator, torg och kollektivtrafik, men även skolor och arbetsplatser förekommer ofta (då många gånger genom upprepade händelser mot samma person). Afrofobiska hatbrott sker även i närheten av hemmet och på internet. Det innebär att det finns få fredade platser där afrosvenskar inte riskerar att utsättas.

Män oftare gärningspersoner, mindre könsskillnader bland utsatta

Medan tre fjärdedelar av gärningspersonerna var män, var skillnaden mellan kvinnors och mäns utsatthet för afrofobiska hatbrott överlag relativt liten enligt anmälningarna. I de flesta brottskategorierna finns något fler män bland målsägandena (6 av 10), med undantag för ärekränkning där andelen kvinnor motsvarar mer än hälften.

Många inblandade är unga

Det finns en hög andel barn och unga bland de utsatta. I synnerhet gäller det vid våldshändelser där närmare fyra av tio målsägande var yngre än 18 år. Den yngsta målsäganden i de granskade anmälningarna var 7 år.

Hatbrotten får konsekvenser för afrosvenskar

Vid brottstillfället beskrivs ofta chockreaktioner, ibland med kvarvarande rädsla att exempelvis lämna hemmet. Många av brotten begås spontant och av främlingar, och bristen på förutsägbarhet kan skapa en ständig stress och beredskap hos vissa. Flera av de afrosvenskar Brå har intervjuat vittnar om det som litteraturen beskriver som minoritetsstress och psykisk ohälsa relaterat till en sammantagen utsatthet för olika uttryck för afrofobi under lång tid.

Brås bedömning är att det finns flera pågående uppdrag och initiativ inom området, men att mer kan göras för att förebygga afrofobiska hatbrott och tillgodose de utsattas rättigheter och stödbehov.

Brå menar att framför allt två ytterligare aspekter behöver få ökad uppmärksamhet i det förebyggande arbetet mot afrofobiska hatbrott:

• Den specifika utsatthet som afrofobiska hatbrott innebär och möjligheten att ge adekvat stöd till utsatta

Det är tydligt att många av åtgärderna och initiativen avseende afrofobiska hatbrott samlas under det bredare arbetet med att motverka rasism. Att afrofobiska hatbrott sker i många olika sammanhang gör dessa breda insatser relevanta och mer riktade åtgärder mot afrofobi till en utmaning. Samtidigt är det viktigt att även fånga upp de specifika förutsättningar och behov som finns hos afrosvenskar för att åtgärderna inte ska missa en utsatt minoritetsgrupp i samhället. Att gruppen svarta svenskar är diversifierad och svåravgränsad ställer samtidigt höga krav på ett medvetet arbete med att säkerställa att det afrosvenska perspektivet inkluderas.

• Den praktiska tillämpningen av kunskapen som produceras och de regelverk som finns

Det finns en relativt stor mängd kunskap om afrosvenskars situation inom olika samhällsområden i Sverige. Rapporten tar inte upp ett nytt problem; däremot synliggör den än en gång att människor i Sverige kan leva under olika livsvillkor baserade på bland annat hudfärg – i det här fallet relaterat till utsatthet för brott. I Sverige finns lagar och regler som ska skydda från en sådan utsatthet. Det finns således ett teoretiskt skydd, men rapporten väcker frågor om hur väl det fungerar i praktiken. Här har samhället ett ansvar för att följa upp den praktiska tillämpningen av existerande regelverk och verktyg, inte minst inom skolan och arbetslivet. En sådan uppföljning behöver även inkludera upplevelserna hos dem som tillhör de grupper som riskerar att utsättas för olika uttryck för rasism, i det här fallet afrosvenskar.