Samordnade insatser för klienter med villkorlig frigivning

Brås bedömning

Som framgår inledningsvis är syftet med utvärderingen att bedöma om arbetssättet har inneburit bättre förutsättningar för Kriminal­vården att minska återfall i brott, implementera arbetssättet nationellt och bedriva ett långsiktigt och förbättrat inslussning­sarbete. Begreppet förutsättningar kopplas till de områden som inslussnings­utredningen anger som betydelsefulla i klientarbetet, men även ett urval av centrala mekanismer för samverkan som anges i forskningen.

Eftersom så få klienter har medverkat i inslussnings­programmet och att flera samverkans­aktörer inte har inkluderats är det svårt att dra några långtgående slutsatser av utvärderingen. Däremot kan Brå ge vissa rekommendationer för det fortsatta arbetet.

Det går inte att bedöma om brottsåterfallen minskar

Mot bakgrund av att så få klienter medverkat i inslussningsprogram­met kan Brå inte bedöma i vilken utsträckning arbetssättet har för­utsättningar att minska återfallen i brott. Dessutom har Brå endast haft möjlighet att följa ett fåtal klienter under hela deras villkorliga frigivning. Detta eftersom de flesta lämnade anstalten först hösten 2019 eller våren 2020. Handläggarna är dock övertygade om att så är fallet, vilket är en viktig erfarenhet att lyssna till. Flera av klienterna har haft stabila och uthålliga inslussnings­grupper runt sig, vilket är tydligast i Göteborg som har arbetat med flest klienter.

För att kunna bedöma om brottsåterfallen minskar genom en för­söksverksamhet som denna behöver arbetet också pågå under en längre tid. En implemen­tering av ett nytt arbetssätt brukar i regel ta mellan två och fyra år.

Arbetssättet bör inte implementeras nationellt ännu

Brå anser inte att Kriminalvården är redo att imple­mentera arbetet med inslussningsgrupper nationellt. Detta beror dels på att det inte har prövats i tillräcklig omfattning, dels på att flera delar i arbetssättet fort­farande behöver klargöras.

I det fortsatta arbetet måste ledningen på nationell nivå ta ett större ansvar för att upprätta en tydlig målbild för arbetet, undanröja de samverkans­hinder som har framkommit samt se över eventuella behov av avtal och överens­kommelser mellan aktuella verksam­heter. I det fortsatta arbetet behöver ledningen på nationell nivå även över­väga om det behövs utbildning och/eller metodstödjande åtgärder för att utveckla arbetet effektivt och göra det mer uppföljningsbart.

I Kriminalvårdens slutrapport föreslås att erfaren­heterna från för­söksverksamheten ska omhändertas och spridas vidare genom ett mentorskap. Mentor­skapet innebär att frivårdskontoren i försöks­verksam­heten blir mentorer för minst tre nya frivårdskontor. Detta är ett rimligt sätt att vidare­utveckla arbetet med inslussnings­grupper. Däremot är Brås uppfattning att endast frivården i Göteborg är redo för ett sådant mentorskap, förutsatt att vissa delar i arbetssättet klargörs. Förutom att frivården i Göteborg har mest erfarenhet av klientarbetet finns också lärdomar av att under tiden för försöks­­verksamheten utvidga arbetssättet till ytterligare en stadsdel. De andra två frivårds­kontoren behöver mer praktisk erfarenhet innan de kan gå in som mentorer för andra kommuner.

Arbetssättet indikerar förbättringar och långsiktighet

För att besvara frågan om försöksverksamheten har bidragit till ett förbättrat och långsiktigt inslussnings­arbete krävs mer erfarenhet av samordnade insatser för Kriminalvårdens klienter. Av intervjuer med frivårdsinspektörerna framgår dock att arbetssättet innebär mer tid med klienterna och att samordnade och tidiga insatser skapar en effektivitet i arbetet. Detta borde på sikt innebära ett långsiktigt och förbättrat inslussningsarbete.

Bakgrund till Kriminalvårdens uppdrag

År 2016 tog regeringen initiativ till den så kallade inslussningsutred­ningen, som redovisade sitt arbete året därpå i rapporten Inslussning – en idéskiss. I rapporten ges förslag på hur en så kallad insluss­ningsgrupp kan inrättas för att samordna klienternas insatser mellan frivården och lokala samhällsaktörer på den intagnes hemort.

Inslussningsutredningen kom bland annat till mot bakgrund av två granskningar av Riksrevisionen som visat på omfattande brister i Kriminalvårdens samverkan med andra aktörer. Av granskning­arna framgår bland annat att klienter med missbruk och psykisk ohälsa lätt hamnar mellan stolarna. Insatserna är också alltför få och inte tillräckligt anpassade till klienternas behov. Kompetens, kunskap och kontakter utnyttjas inte maximalt och planering av insatser kan pågå på flera ställen samtidig. Det saknas också strukturer i form av avtal, rutiner och riktlinjer för samverkan vilket bland annat medför att sam­verkan många gånger är personbunden. Riksrevisionen påpekar också att Kriminalvården inte alltid följer upp samverkan systematiskt, vilket gör att ledningen många gånger saknar överblick och underlag.

Inslussningsutredningens rapport (2016) Länk till annan webbplats.