Relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden

Sammanfattning

Brå har fått i uppdrag av regeringen att undersöka trygghet och förtroende för rättsväsendet, samt förekomsten av parallella samhällsstrukturer, i socialt utsatta områden. Rapporten utgår från de områden som polisen har identifierat som socialt utsatta. De kännetecknas bland annat av en stor andel boende med låg socioekonomisk status och av inslag av kriminella med en betydande inverkan på lokalsamhället. Undersökningen bygger delvis på en bearbetning av NTU1data för polisens 61 socialt utsatta områden. En trappuppgångsundersökning med boende och intervjuer med bland annat boende, föreningsrepresentanter, kommunanställda och poliser har också genomförts i ett antal särskilt utsatta områden.

Undersökningen påvisar problem i de undersökta områdena som sannolikt är exceptionella i förhållande till andra bostads områden. Öppen narkotikaförsäljning förekommer. Skadegörelse, nedskräpning och allvarliga trafikbrott påverkar boendemiljön, och några av områdena drabbas under perioder av mycket all varlig våldsbrottslighet. Brotts och ordningsproblemen påverkar de boendes trygghet och bild av polisens förmåga negativt. Det f inns tecken på parallella samhällsstrukturer. Resultaten av NTU bearbetningen tyder samtidigt inte på någon generell försämring över tid i polisens 61 områden när det gäller brottsutsatthet och förtroende för rättsväsendet. I intervjuer berättar dock många boende, även de som ser sig som relativt trygga, om påverkan på vardagen. Många kommunicerar också en allmän känsla av att deras områden är bortglömda eller inte hänger samman med andra stadsdelar eller samhället i stort.

Otrygghet till följd av brotts- och ordningsproblem

Boende i socialt utsatta områden är betydligt otryggare än boende i övriga urbana områden. Orsakerna tycks till stor del stå att finna i utbredda brotts och ordningsproblem, vars synlighet gör att de även påverkar boende som inte själva utsätts. Drygt en femtedel av de boende uppger i trappuppgångsstudien att de trivs dåligt i det egna bostadsområdet och omkring 36 procent uppger att de känner sig otrygga vid utevistelse i det egna bostadsområ det en sen kväll.

Majoriteten av kvinnorna som bor i socialt utsatta områden upp ger att de är otrygga. Det är nära dubbelt så många som i övriga urbana områden. En aspekt som utmärker de undersökta områ dena är kvinnors frånvaro i det offentliga rummet. Mycket talar för att mäns dominans av det offentliga rummet kan påverka kvinnors trygghet negativt.

De boende har tillfrågats om de upplever olika brotts och ord ningsproblem i sitt område. Resultaten visar att både allvarlighet, utbreddhet och koncentration av problem påverkar tryggheten negativt. Ju fler problem man upplever, desto större sannolikhet att man anger hög otrygghet. Störst enskild påverkan på angiven otrygghet har svarsalternativen ”gäng som bråkar och stör”, ”buskörning” och ”öppen narkotikaförsäljning”. Intervjuer och fritexter visar också hur enskilda allvarligare händelser, som skjutningar, kan få stor påverkan på många boendes trygghet. De problem som flest boende å andra sidan identifierar är nedskräp ning, buskörning, bilbränder och skadegörelse. Även denna typ av ordningsproblem, som i sig kan framstå som mindre allvar liga, visar sig också kunna ha betydande inverkan på boendes trygghet. Över tid kan de också bidra till sociala processer som utarmar områden, och därigenom producera både grövre brotts lighet och mer otrygghet.

Många av problemen som de boende upplever är associerade med kriminella gäng eller med grupper av unga killar och män – gränsen mellan dem är ofta oklar för övriga boende – som kvälls tid uppehåller sig ute i områdena. De kör bland annat mopeder med fara för boendes liv och hälsa, hindrar folk från att komma fram och beter sig ibland hotfullt. De som är tryggast tycks vara de som är bekanta med killarna som hänger utomhus kvällstid, vet hur man för sig bland dem och vilka situationer man bör undvika. Problem i områdena upplevs ofta som koncentrerade till vissa tider, personer eller situationer. För många boende är ”området”, som det definieras av t.ex. polis, inte den relevanta geografiska enheten. Vardagen utspelar sig snarare på gårdar, gator och torg – vissa otryggare än andra.

Att boende vidtar försiktighetsåtgärder eller förändrar sitt be teende mer generellt framkommer också på olika sätt i mate rialet. Knappt hälften upplever att människor i området påverkas att inte röra sig fritt, eller att de påverkas att inte säga ifrån om någon exempelvis vandaliserar egendom. Även boende som upp ger att de är relativt trygga berättar om anpassningar i vardagen och många betonar vikten av att inte ”lägga sig i”.

Effektivitet viktigast för förtroendet

Andelen som anger att de har förtroende för polis och domstolar är något lägre i socialt utsatta områden än i övriga urbana områ den, cirka 55 procent. Förtroendet för polis och domstolar tycks dock ha ökat mer än i övriga urbana områden, mellan perioderna 2006–2011 och 2012–2017.

Trappuppgångsenkäten ger oss möjlighet att titta närmare på olika faktorer som påverkar förtroendet för polis och rätts väsende. Två resultat sticker ut som särskilt intressanta. För det första visar undersökningen att den enskilt viktigaste faktorn för förtroendet är upplevelsen av att polisen är effektiv, följt av upp levelsen av att polisen är rättvis. Omkring en fjärdedel upplever att polisen är effektiv när det gäller att ta fast inbrottstjuvar, att ingripa mot buskörning respektive att ingripa mot narkotikahan del. I intervjuer och fritextsvar uttrycker många boende frustra tion över att brotts och ordningsproblem inte åtgärdas. Många ser problemen som ett tecken på att samhället övergivit området, och vissa menar att polisen eller det svenska rättsväsendet i stort är för slapphänt.

Ett andra viktigt resultat är att yngre anger lägre förtroende för polisen än äldre – en tydlig kontrast mot samhället i stort. Sär skilt yngre män uppger att de har lågt förtroende. Det är också f ler i denna grupp som anser att polisen inte fattar rättvisa beslut, att polisen inte behandlar dem med respekt och att det är deras skyldighet att göra vad polisen säger åt dem även om de inte förstår, håller med eller gillar hur polisen behandlar dem. I inter vjuer berättar särskilt yngre boende om situationer där oskyldiga stoppas av polis eller påverkas på andra sätt, något som troligtvis bidrar till det lägre förtroendet.

Sammantaget visar resultaten på hur svårt det kan vara för poli sen att bygga förtroende i områdena. Vissa boende ser bristande effektivitet som ett utslag av slapphänthet och önskar hårdare tag mot kriminella. Repressivt arbete riskerar å andra sidan att spilla över på laglydiga boende, särskilt yngre män, vilket skadar deras förtroende för polisen. Polisen har således en svår uppgift att vara effektiv, utan att skada förtroendet hos oskyldiga som upplever att de kontrolleras på felaktiga grunder. Dessutom finns en uppenbar risk att boende tolkar både ineffektivitet och andra problem som ett kvitto på att deras områden är bortglömda eller satta på undantag.

Viljan finns, men rädsla hindrar samarbete

Undersökningens resultat tyder på att många boende egentli gen är motiverade att samarbeta med polisen, men hindras av rädsla för kriminella i områdena. De flesta tror, enligt resulta ten av trappuppgångsstudien, att de skulle ringa polisen om de bevittnade ett personrån eller själva utsattes för misshandel. En betydligt mindre andel uppger att de skulle vittna om det inte var de själva som hade utsatts. Fler kvinnor anger att de skulle ringa polisen i dessa hypotetiska situationer, medan fler män uppger att de skulle ställa upp som vittnen. Att ha förtroende för polis och domstolar ökar generellt sannolikheten att boende kan tänka sig att vittna.

I intervjuer och enkätsvar framgår det tydligt att de boendes rädsla för repressalier är den främsta orsaken till varför de drar sig för att samarbeta med rättsväsendet. Boende beskriver att de är mest ovilliga att samarbeta om de bevittnat ett brott som de misstänker har koppling till de kriminella grupperingarna i områ det. De som uppfattar att skjutningar är ett problem i bostads området tycks vara mindre benägna att vittna. Många uttrycker också oro över att anhöriga ska utsättas. Det finns en utbredd uppfattning att rättsväsendet inte kan skydda vittnen och många önskar att de skulle kunna vittna anonymt. Till detta kommer att det särskilt bland yngre personer tycks finnas oskrivna regler om att man inte ska samarbeta med rättsväsendet.

Kriminella tydligaste exemplet på parallella samhällsstrukturer

Parallella samhällsstrukturer är per definition svåra att belysa. Polisen använder begreppet för att lyfta fram och beskriva en disparat uppsättning problem. I rapporten försöker vi ytterligare belysa och på olika sätt nyansera dessa. Gemensamt för många av de fenomen som fångas upp av termen är att de på något vis är kopplade till grupper som bygger på en kollektiv logik, där gruppens bästa, som det tolkas av tongivande aktörer, väger tyngre än individens rättigheter. Till detta kommer grupper av boende som i mer allmän mening kan uppfattas leva parallellt genom att de står utanför många samhällsfunktioner och säl lan interagerar med människor utanför den egna gruppen eller området. De står utanför i bemärkelsen att de bor i andra hand eller på madrasser, har inte kvalificerat sig för socialförsäkringssystemen, står utanför den reguljära arbetsmarknaden eller sak nar kreditvärdighet. Att många människor står utanför viktiga samhällsfunktioner och att vissa använder alternativa system för svårar rättsväsendets arbete på ett mer diffust eller indirekt sätt.

En stor del av de problem som diskuteras i termer av parallella strukturer är i själva verket kopplade till kriminella grupper. Nära 70 procent av de boende uppger i trappuppgångsstudien att det finns kriminella personer eller grupperingar som har en inverkan på området i något avseende. Flest anger att de påver kar personer i området att inte vittna. Kriminella grupperingar sprider rädsla bland boende genom sitt skrämselkapital. Dessa grupperingar kan ses som parallella strukturer i den meningen att de i hög grad står utanför samhället och löser konflikter utan att involvera rättsväsendet. En del av våldsbrottsligheten i socialt utsatta områden handlar exempelvis om vedergällning.

Betydligt färre, 12 procent av de boende, uppger att grupper som baseras på t.ex. släktskap, gemensam etnicitet eller religion påverkar boende. Intervjuer fångar upp en del exempel på hur dessa grupper använder egna alternativa samhällsfunktioner. Det handlar om exempelvis alternativa sätt att lösa tvister, boende eller försäkringar. Viktigt att understryka är att mycket av detta inte är brottsligt och även kan fylla en viktig funktion för de inblandade i olika hänseenden. Det kan handla om kredit eller sparsystem, eller att det finns rutiner för medling i tvister av olika slag. Alternativa system verkar snabbare och är mer lättillgäng liga än de reguljära.

En risk med denna typ av alternativa lösningar som framkommer i materialet är dock att den svaga parten – ofta en kvinna eller ett barn – kan få sina mänskliga rättigheter åsidosatta, och då står utan möjlighet att överklaga. Det kan till exempel handla om att en kvinna skiljer sig juridiskt sett, men som ändå tvingas förbli gift enligt gruppens regler. Att alternativa system hanterar all varligare brott framstår som ovanligt. Även om dessa alternativa lösningar kan orsaka lidande för individer eller mindre grupper, framstår de dock inte som den stora utmaningen för rättsväsen det. Över tid kan de dock troligen försvåra kontakt med det omgivande samhället. De största effekterna på rättsväsendets arbete tycks i stället främst handla om kriminella strukturer och om effekterna av utanförskap mer allmänt.