Polisens forensiska verksamhet

Den forensiska verksamheten kan delas in i tre grenar: kriminaltekniskt fältarbete, laborativ forensik samt it-forensik. Sett till hela den forensiska verksamheten har antalet anställda ökat med 16 procent mellan 2017 och 2021. Ökningen ligger i linje med Polismyndigheten i stort men är svagare än tillväxten inom utredningsverksamheten. Tillväxten inom den forensiska verksamheten är också lägre än vad Nationellt forensiskt centrum (NFC) själva såg behov av i sin kompetensförsörjningsplan mot 2024.

Störst ökning av produktionen i den laborativa verksamheten

Av forensikens tre verksamhetsgrenar är det den laborativa forensiken, som bedrivs vid NFC, som ökat mest både avseende personal och produktion. Det förklaras dels av ett ökat inflöde när NFC fick ett utökat verksamhetsansvar, dels av insatsen Vilgot som pågick under 2021 och innebar ökade resurser som kunde omhänderta fler undersökningar. De vanligaste undersökningstyperna inom den laborativa verksamheten är dna- och narkotikaundersökningar, som tillsammans utgör drygt tre fjärdedelar av produktionen. Trots den totala resursökningen upplever ungefär hälften av utredningsledarna att den laborativa verksamhetens möjlighet att möta behovet av undersökningar är otillräckligt.

Fler kriminaltekniker medan antalet lokus minskat

Det kriminaltekniska fältarbetet har förstärkts något. Antalet kriminaltekniker, som huvudsakligen arbetar med grova brott, ökade tydligt under perioden. Samtidigt minskade antalet lokala brottsplatsundersökare (lokus) som framför allt används vid mängdbrott. Det kan vara en rimlig utveckling med tanke på det förändrade brottsinflödet, där till exempel allt färre bostadsinbrott anmäls.

Samtidigt går utvecklingen inte att återfinna i något av Polismyndighetens styrdokument vilket tyder på att det skett en oavsiktlig eller outtalad nedprioritering av mängdbrott. Trots att den kriminaltekniska fältverksamheten inte ökat i samma utsträckning som de övriga verksamhetsgrenarna upplever majoriteten av utförarna att de kan möta behovet från utredningsverksamheten. Det kan bero på att det totala antalet ärenden de hanterar har minskat.

Flera tecken på att it-forensiken är underdimensionerad

Den it-forensiska verksamheten har ökat i ungefär samma utsträckning som Polismyndigheten totalt avseende personalresurser. Till antal handlar det om ett tiotal fler tjänster per år mellan 2017 och 2021. Det är ett betydligt lägre utfall än vad NFC bedömt att det fanns ett behov av. Både utredningsledare och it-forensiker anser vidare att kapaciteten i den it-forensiska verksamheten inte räcker till för att hantera den ökade efterfrågan. Under samma tidsperiod som antalet it-forensiker ökat med 17 procent har antalet genomförda undersökningar ökat med 38 procent. Den vanligaste undersökningstypen sett till hela undersökningsperioden är undersökningar av mobil eller datamedia.

Denna typ av undersökningar har dock minskat under perioden och i stället har det blivit vanligare att information enbart extraheras från datalagringsmedia. En utveckling som troligen påverkats av det ökade trycket vilket gör att utredningsledare drar sig för att beställa mer omfattande undersökningar. Att den it-forensiska verksamheten är belastad återspeglas även i att it-forensiker är den funktion där lägst andel, 30 procent, upplever att de hinner med sina arbetsuppgifter. Nio av tio it-forensiker ser också den höga arbetsbelastningen som ett stort hinder för verksamhetens effektivitet.

Antal undersökningar per polisutredning har ökat

Totalt sett ökade den forensiska produktionen. Det genomfördes fler forensiska undersökningar 2021 än 2017. Mellan 2019 och 2021 ökade antalet avslutade undersökningar i samma takt som personalresurserna, vilket tyder på att resursökningen har bidragit till den ökade produktionen. Trots att verksamheten under 2021 totalt sett utför fler undersökningar jämfört med 2017 har antalet polisutredningar med forensisk analys inte ökat. Det framgår i Brås kortanalys (Brå 2022a). Det innebär att utredningsledare skickar in allt fler undersökningar per ärende 2021 jämfört med år 2017.

Handläggningstiderna för laborativa undersökningar ökar

Polisens forensiska verksamhet har tidigare fått kritik för att handläggningstiderna är för långa och Brå har därför valt att även följa upp hur detta utvecklats under den studerade tidsperioden. På grund av bristande kvalitet i det underlag som Brå kunnat ta del av när det gäller handläggningstider för den kriminaltekniska fältverksamheten och it-forensiken inkluderar denna analys endast laborativa undersökningar. Resultatet visar att den genomsnittliga handläggningstiden hos NFC har ökat under hela den studerade tidsperioden och nådde en toppnotering i mitten på 2021.

Den kraftiga ökningen under 2021 kan framför allt härledas till insatsen Vilgot som innebar att nyrekryterade personalresurser tog tag i de många beställningar som kommit in under de föregående åren men sedan blivit liggande. Även om det är positivt att de åtgärdades blev handläggningstiderna långa i dessa ärenden, vilket bidrog till den avvikande toppen för handläggningstider i mitten av 2021. Utvecklingen av handläggningstider har till stor del påverkats av hur snabbt ärenden avseende narkotikabrott hanteras, i och med att de utgör omkring en tredjedel av alla ärenden. Handläggningstiden för denna kategori har tydligt ökat, från att i snitt ta knappt två veckor i början av den studerade tidsperioden till att i snitt ta närmare två månader under år 2021.

Den genomsnittliga handläggningstiden för ärenden avseende grova brott har under hela perioden legat på en högre nivå och varierat mellan två till fyra månader beroende på brottstyp.

Antalet förtursärenden har ökat i och med snabbare lagföring

Antalet undersökningar med förtur har ökat sedan 2017, från 10 till 18 procent. Skälen till förtur kan variera men det gemensamma är att de ska hanteras extra skyndsamt av NFC. Ökningen beror nästan uteslutande på att arbetssättet snabbare lagföring infördes successivt i landet under åren 2018–2021 och att undersökningar som hanteras inom ramen för detta fått en egen förturskategori. Till skillnad från övriga förtursskäl som främst inbegriper grova brott rör snabbare lagföringsärenden till stor del polisinitierade anmälningar av mängdbrott exempelvis narkotikainnehav.

Eftersom undersökningar för snabbare lagföringsärenden kan hanteras relativt snabbt har inkluderingen av dessa förkortat den totala genomsnittliga handläggningstiden för förtursärenden från 67 till 42 dagar under den studerade perioden. Handläggningstiden för övriga förtursskäl har varierat under perioden men inte minskat.

Långa handläggningstider ses som det främsta hindret för en effektiv verksamhet

Långa handläggningstider är det hinder som majoriteten av respondenterna i enkäten, oavsett befattning eller verksamhetsgren, ser som ett stort hinder för en effektiv forensisk verksamhet och utredningsverksamhet. Att handläggningstiderna är långa påverkar inte bara utredningsverksamheten direkt utan även indirekt. Flera utredningsledare uppger att de avstår från att beställa undersökningar för att de tror att handläggningstiden skulle vara för lång och låter funktioner utanför den forensiska verksamheten säkra spår i exempelvis mobiltelefoner även om det innebär en risk för kvaliteten.

Bristande forensisk förståelse inom utredningsverksamheten

Brås enkätresultat pekar på att den forensiska kompetensen inom utredningsverksamheten varierar mellan olika befattningar och typ av spår. Störst är utvecklingsbehovet när det gäller att hitta, hantera och tolka digitala spår. Enkätsvaren tyder också på att utredningsledare inte får detstöd de upplever att de behöver av den forensiska verksamheten, särskilt när det gäller it-forensik.

En god förståelse för vad den forensiska verksamheten kan bistå med är även viktigt för att kunna göra bra beställningar. Tidigare studier har identifierat bristfälliga beställningar som ett hinder för en effektiv verksamhet. Brås studie bekräftar den bilden, samtidigt som utförarna upplever att kvaliteten har förbättrats under de senaste åren. De brister som fortfarande förekommer är huvudsakligen att grundläggande information saknas, såsom ärendenummer, eller att det är otydligt vad som efterfrågas. När beställningarna är bristfälliga tar det tid från utförarna att hitta rätt information som i stället skulle kunna läggas på själva undersökningarna.

Utförarna upplever också att beställarkompetensen mellan olika befattningar varierar, den anses god bland utredningsledare, men sämre bland utredare och ingripandepoliser. Samtidigt är det de sistnämnda som vanligen beställer undersökningar.