Våld i ungas parrelationer

Likheter med vuxnas våld, men också särskilda omständigheter för unga

Brås kunskapssammanställning visar att det finns stora likheter i det våld som förekommer i ungas respektive vuxnas parrelationer. Det gäller våldets dynamik, utveckling och process, samt upplevelser av våldet och dess konsekvenser. Den så kallade normaliseringsprocessen och våldscykeln, liksom överlappningen mellan olika former av våld, förekommer bland unga liksom bland vuxna. Det gäller också förekomsten av olika typer av våldsamma relationer och våldsutövare.

Samtidigt finns särskilda omständigheter kopplade till ungdomstiden som har betydelse för ungas, men inte vuxnas, relationsvåld. Det handlar bland annat om att ungdomstiden präglas av viktiga psykosociala förändringar och är en tid av identitetsskapande, intensiv social inlärning, och ökad autonomi i förhållande till föräldrar. Konsekvenserna av våld i en parrelation kan också vara mer skadliga för unga än för vuxna. Våldsutsatthet eller våldsutövande under ungdomstidens kritiska utvecklingsfas påverkar möjligheterna till en framgångsrik övergång till vuxenlivet, vilket i sin tur riskerar att få negativa konsekvenser längre fram i livet.

Hemmet och skolan är viktiga arenor för många unga, åtminstone fram till 20-årsåldern. I båda dessa miljöer finns det vuxna med möjlighet att ingripa, och vuxnas reaktioner på våld har stor betydelse för om våldet upphör eller fortsätter. Även kompisnätverket är särskilt viktigt för ungdomar. Bland annat påverkar vänner vad som anses som acceptabelt beteende i relationer. En ytterligare aspekt är den centrala betydelsen av digitala medier och verktyg för ungas sociala interaktioner. Dessa kan utgöra såväl arenor för psykiskt våld som ett hjälpmedel för övervakning och kontroll av den som utsätts.

Omfattningen av våld i ungas parrelationer

Få studier har belyst ungas våldsutsatthet i parrelationer i Sverige. Ungdomar och särskilt unga vuxna tycks dock utifrån tidigare forskning vara mer utsatta jämfört med äldre vuxna. Den senaste svenska studien om omfattningen av ungas relationsvåld visade att 56 procent av tjejerna utsatts för psykiskt våld via digitala medier och 46 procent för psykiskt våld ansikte-mot-ansikte, av en nuvarande eller tidigare partner. Bland tjejerna hade 20 procent utsatts för fysiskt våld och 44 procent för sexuellt våld. Bland killarna hade 42 procent utsatts för psykiskt våld via digitala medier och 34 procent för psykiskt våld ansikte-mot-ansikte. 13 procent bland killarna hade utsatts för fysiskt våld och 10 procent för sexuellt våld av en nuvarande eller tidigare partner.

Internationell forskning visar på både en hög grad av utsatthet och en hög grad av våldsutövning bland unga, och i vissa studier en högre grad av självrapporterad våldsutövning bland tjejer än bland killar. Samma forskning visar också en överlappning mellan att själv utsättas för våld och att också utöva våld i ungas parrelationer. De internationella studier som jämfört våldsutövning i parrelationer mellan heterosexuella och hbtqi-ungdomar, pekar mot att hbtqi-personer är mer utsatta för relationsvåld än heterosexuella ungdomar.

Skillnader i våldets karaktär, frekvens och konsekvenser, mellan tjejer och killar

Även om tjejer och killar rapporterar likartade nivåer av våldsutövning i en rad studier, visar forskningen att det finns skillnader mellan tjejer och killar när det gäller våldets karaktär, frekvens och konsekvenser. Tjejers våld är ofta lindrigare än killars, och innehåller ett större inslag av verbalt våld, medan killar utövar mer sexuellt våld och mer allvarligt fysiskt våld.

Jämfört med killar får tjejer oftare fysiska skador av våldet, behöver oftare vård, rapporterar mer negativa känslomässiga konsekvenser, mer rädsla för sin partner som en konsekvens av våldet, och mer rädsla att bli allvarligt skadad eller att dödas.

Olika våldsamma relationer och våldsutövare

Internationella forskningsstudier visar att relationsvåld bland unga inte kan betraktas som ett enhetligt fenomen med en gemensam dynamik och karaktär, och inte heller med gemensamma orsaks- eller riskfaktorer för alla typer av våldsutövare och utsatta. Några exempel på aspekter som skiljer sig mellan olika våldsamma relationer och våldsutövare är om våldet är ensidigt eller ömsesidigt inom relationen, om våldsutövningen enbart riktas mot partnern eller även mot andra personer, om våldet är förenat med kontrollerande beteenden, våldets allvarlighetsgrad, om våldet är sporadiskt eller ofta förekommande, eller om våldet kan kopplas till psykiatriska diagnoser, personlighetsstörningar eller andra antisociala beteenden.

Förklaringsmodeller och riskfaktorer

Våld inom parrelationer är ett komplext fenomen. Det finns inte en enda förklaringsmodell eller någon enskild riskfaktor som kan förklara allt våld, bland annat eftersom våldet inte kan ses som ett enhetligt fenomen.

Utifrån ett individualpsykologiskt perspektiv har forskningen pekat på att psykisk ohälsa och sjukdom, antisociala personlighets­störningar och neuropsykiatriska diagnoser har samband med ökad risk för våldsutövning i ungas parrelationer. Det gäller också vissa egenskaper som låg självkontroll och impulsivitet, brist på känslomässig reglering, dåliga kommunikations­färdigheter och aggressiva konflikt­hanterings­stilar. Även andra typer av antisociala beteenden och problem- och riskbeteenden har samband med ungas relationsvålds­utövning, såsom tidigare aggressiva beteenden, sexuella riskbeteenden, och bruk/missbruk av alkohol eller droger. Vissa typer av attityder har också betydelse, såsom accepterande attityder för våld inom relationer och mot tjejer, stereotypa föreställningar om maskulinitet och femininitet och traditionella könsrolls­föreställningar.

Utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv har forskningen visat att det finns ett samband mellan ungas relationsvåld och att ha utsatts för annat våld, försummelse eller övergrepp som barn, liksom att ha bevittnat våld mellan föräldrarna. Andra faktorer som också har samband med våldsutövning i ungas parrelationer är erfarenheter av olika former av bristande föräldraskap, konflikter i familjen och av våld i tidigare parrelationer. Kamratgruppens attityder och beteenden har också visat sig ha betydelse.

Utifrån en mer strukturell utgångspunkt pekar feministiska och genusteoretiska perspektiv på att våld i ungas parrelationer kan förstås som ett uttryck för ojämlika maktrelationer mellan män och kvinnor. Normativa föreställningar om kön, maskulinitet och våld möjliggör och skapar legitimitet för mäns och pojkars våld, särskilt normer som innebär en acceptans för våld mot kvinnor/flickor, föreställningar om mäns sexuella berättigande och en traditionell syn på manligt och kvinnligt.

Det behövs fortfarande mer kunskap om vilka riskfaktorer som väger tyngst, hur de samspelar och vid vilken ålder olika faktorer har störst betydelse. Generellt kan dock konstateras att en ansamling av riskfaktorer på flera olika nivåer runt en ung person ökar risken för våldsutövning i parrelationer.

Förebyggande och stödjande insatser

Utifrån den kunskapssammanställning som Brå gjort om ungas parrelaterade våld, kan några viktiga generella slutsatser dras om det förebyggande och stödjande arbetet. Det är viktigt att insatser omfattar ett helhetsperspektiv och riktas mot orsaker och riskfaktorer bakom våldet på flera nivåer och arenor samtidigt. Förebyggande åtgärder behöver också vara långsiktiga, eftersom enstaka punktinsatser inte kan förväntas ha effekt på våldsbeteenden. Förebyggande insatser behöver komma in tidigt i ungas liv och vara återkommande under ungdomstiden, samt vara anpassade till olika faser i barns och ungas utveckling.

Genom att involvera barn och unga själva i utformandet och implementeringen av insatserna, kan man öka möjligheterna att dessa upplevs som relevanta av de unga, utifrån deras liv och sammanhang. Forskningen pekar vidare på att insatser bör förhålla sig till den variation som finns i ungas parrelaterade våld, liksom till den relativt stora överlappningen mellan att utöva och utsättas för våld, och undvika att ensidigt (re)producera bilden av unga som antingen offer eller förövare.

Forskningen om riskfaktorer för våld i ungas parrelationer lyfter flera grupper som har en förhöjd risk att utsättas för eller utöva relationsvåld, och för dessa grupper är det viktigt med selektiva insatser som fokuserar på dessa riskfaktorer.

Det finns i Sverige idag ett antal breda, universellt inriktade, våldsförebyggande program som vänder sig till unga (främst i skolmiljö). Dessa program kan i vissa fall innehålla delmoment som behandlar parrelaterat våld, men de flesta av programmen är inte utvärderade. Internationellt finns dock ett flertal utvärderade program, framför allt med universell eller selektiv inriktning, som visats ha effekter på såväl ungas kunskaper och attityder som deras våldsbeteenden i just parrelationer. 

Stora kunskapsluckor på området

Det finns ett stort behov av kunskap om omfattningen av ungas relationsvåld i Sverige, både vad gäller utsatthet och våldsutövning samt eventuellt överlappande våld. Prevalensstudier behöver också ta fram kunskap om karaktären på ungas våld, till exempel skillnader mellan allvarlig och lindrig våldsutövning mellan könen och hos hbtqi-personer, samt arenor för våldet. Forskning om dödligt våld specifikt i ungas parrelationer saknas helt i Sverige idag.

Vidare saknas det helt forskning om riskfaktorer bakom ungas våldsutövning och utsatthet i Sverige idag, och det behövs även forskning om skyddande faktorer. Dessutom finns stora behov av kunskap om partnervåld i särskilt sårbara eller utsatta grupper av unga, till exempel studier om omfattning, karaktär, konsekvenser och åtgärdsbehov hos unga hbtqi-personer, unga med funktions­nedsättningar och unga som lever i hederskontext.

Relevanta samhällsaktörer lyfter brister på flera områden

I intervjuundersökningen med relevanta samhällsaktörer framkommer flera områden som i dagsläget präglas av brister i samhällets förmåga att motverka våld i ungas parrelationer. Aktörerna menar att problematiken ofta är osynlig i myndigheters kunskaps­produktion och sätt att organisera verksamheten, samt att kunskapen är låg hos många professionella som arbetar med frågan på strategisk nivå eller som arbetar direkt med barn och unga. Aktörerna beskriver också stora brister i samhällets förmåga att upptäcka såväl utsatthet som våldsutövning hos unga; till exempel är rutinmässiga frågor till unga om våld i deras egna relationer ett eftersatt område.

Även vad gäller samhällets stöd till unga som utsatts för våld i en parrelation pekar aktörerna på brister. Enligt de intervjuade aktörerna är det stöd som erbjuds framförallt koncentrerat till den ideella sektorn, där stödet inte är likvärdigt över landet. Även gällande samhällets möjligheter att skydda de unga som utsätts för allvarligt våld och hot om dödligt våld, pekar aktörerna på brister. Såväl riskbedömningsinstrument som skyddade boenden tycks vara framtagna för vuxna. Aktörerna lyfter också att det kan finnas vissa hinder för att rättsväsendet ska kunna arbeta framgångsrikt för att utreda och åtala brotten i ungas parrelationer; till exempel att arbetet mot våld i nära relation bedrivs med ett huvudsakligt vuxenperspektiv. 

Aktörerna har också lyft fram att det finns särskilda kunskaps- och stödbehov för några grupper av unga som är antingen särskilt utsatta eller särskilt sårbara, eller en kombination av dessa: unga hbtqi-personer, unga som lever i en hederskontext och unga med olika funktions­nedsättningar. 

Unga önskar mer kunskap, bättre upptäckt av våld och förbättrat stöd till utsatta

Såväl intervjupersonerna som deltagarna i idéverkstaden anser att unga behöver mer information om relationsvåld. De beskriver en stor osäkerhet om vad som räknas som våld, var gränsen går mellan sunda och osunda relationer samt var gränsen går till brottsligt beteende. De flesta tror att mer konkret information om olika aspekter av problematiken, liksom en levande diskussion om normer och värderingar kring relationer, sex och samtycke, kan vara förebyggande om det sker med ett utpräglat ungdomsperspektiv, tidigt i ungas liv och kontinuerligt. Flera menar att samhälls­informationen om våld i nära relationer idag har ett vuxenperspektiv som gör att unga inte känner igen sig.

Det framkommer också i Brås studie att de unga som själva utsatts för våld i en parrelation hade önskat att samhället och vuxna i deras omgivning hade haft bättre möjligheter att upptäcka våldet. Ytterst få av de unga utsatta som deltagit i intervjuerna hade berättat om våldet för någon. Många känner i efterhand att vuxenvärlden har svikit dem genom att inte se varnings­signaler och inte våga fråga när de haft misstankar. Samtliga är positiva till att professionella som möter ungdomar rutinmässigt frågar dem om eventuella våldserfarenheter, om det görs på rätt sätt.

De som hade erfarenheter av utsatthet menade också att samhällets stödåtgärder till utsatta behöver förbättras. Det behövs mer lättillgänglig information om vart unga kan vända sig för att få hjälp. Det har också framkommit hur viktigt det är för unga (särskilt under 18 år) att kunna få anonymt stöd, eftersom de tvekar inför risken att föräldrar och andra får veta, innan de unga själva känner sig redo för det.