Mörkertal och dold brottslighet

Det största problemet när man utifrån brottsstatistiken ska dra slutsatser om den verkliga brottsligheten är att långt ifrån alla brott kommer med i statistiken. Dagligen begås en stor mängd brott som aldrig kommer till rättsväsendets kännedom, och för många brottstyper är den faktiska brottsligheten därför betydligt mer omfattande än vad som framgår av den officiella statistiken.

Det finns en dold brottslighet vid sidan av den anmälda brottsligheten. Den dolda brottslighetens storlek är okänd och varierar mellan olika brottstyper, men antas för vissa brott vara så pass omfattande att man faktiskt kan jämföra med toppen på ett isberg. Relationen mellan det faktiska antalet brott och antalet anmälda brott kallas för mörkertalet.

Förändringar i samhället påverkar mörkertalet

Mörkertalet är inte konstant. Den kan öka eller minska över tid, och den varierar dessutom mellan olika typer av brott vilket ofta gör det svårt att exakt beskriva brottslighetens struktur. Däremot har mörkertalet en mindre betydelse när man tittar på om brottsligheten ökar eller minskar under en tidsperiod av några år. I sådana fall speglar den anmälda brottslighetens utveckling den faktiska utvecklingen relativt väl, oavsett hur stort eller litet mörkertalet är.

Mörkertalet kan påverkas av allt från förändrade attityder till brott i samhället, ändrade försäkringsregler eller prioriteringar hos rättväsendet och andra myndigheter. Exempelvis kan en strängare syn på barnmisshandel i samhället leda till att fler händelser där barn far illa uppmärksammas och anmäls till polisen, utan att det faktiska antalet barnmisshandelsbrott har ökat.

Vissa typer av brott anmäls mer sällan

Avgörande för hur stor del av brottsligheten som anmäls och därmed kommer med i statistiken över anmälda brott är dels möjligheten att upptäcka brottet, dels viljan att anmäla brottet till polisen, den så kallade anmälningsbenägenheten. I vilken utsträckning brott upptäcks och polisanmäls varierar dock kraftigt mellan olika typer av brott.

I tolkningen av statistiken brukar man för enkelhetens skull dela upp brotten i tre kategorier:

  • Offerbrott med interaktion (misshandel, sexualbrott m.m.)
  • Offerbrott utan interaktion
  • Spanings- och ingripandebrott (initiativbrott)

Grövre våld anmäls oftare

Brott som exempelvis misshandel, olaga hot och sexualbrott riktas direkt mot brottsoffret, som dessutom konfronteras med gärningspersonen.  Men även rån, som juridiskt sett klassificeras som ett tillgreppsbrott, indelas under denna kategori. Vid denna typ av händelser har brottets allvarlighetsgrad stor betydelse för om en anmälan görs eller inte. Grövre hot och våld, våld som ger fysiska skador eller brott där vapen förekommer anmäls i högre utsträckning är mindre allvarliga och bagatellartade händelser.

Vid offerbrott med interaktion spelar även den sociala relationen mellan offer och gärningsperson en stor roll för anmälningsbenägenheten. Allmänt gäller att våld och hot mellan obekanta anmäls oftare än brott där de inblandade känner varandra eller är familjemedlemmar. Detta innebär till exempel att våldsbrott inom familjen blir underrepresenterade i brottsstatistiken, medan så kallat gatuvåld kan antas vara bättre representerat.

För denna typ av brott har också individens uppfattning av en vålds- eller hotsituation som brottslig betydelse för om händelsen anmäls eller inte. Det är möjligt att våld som sker som en del av ett yrkesutövande eller i skolan inte uppfattas som brott i samma utsträckning som våld som utövas i andra sammanhang. Det innebär att brottsstatistiken antagligen beskriver utvecklingen av det grövre våldet mellan obekanta ganska väl, medan statistiken är en mer osäker indikator på utvecklingen av familjevåld eller lindrigare våld och hot.

Stor förlust anmäls oftare

Till kategorin offerbrott utan interaktion hör förmögenhetsbrott av olika slag, exempelvis stöld, inbrott och skadegörelse, men även i viss mån bedrägeri. Benämningen kommer av att det vid denna typ av brottslighet är ovanligt att offer och gärningsperson konfronteras. När det gäller förmögenhetsbrott styrs anmälningsbenägenheten i hög grad av storleken på den ekonomiska skadan.

Generellt gäller att man oftare anmäler förlust av  större värden än stölder och skadegörelse där den ekonomiska förlusten är mindre. Här spelar försäkringsbolagens regler en stor roll. Vid egendomsbrott, exempelvis bilstöld och allvarligare stöldbrott, där försäkringsbolagen oftast kräver en polisanmälan, kan den polisanmälda brottsligheten antas spegla den faktiska brottsligheten relativt bra, medan statistiken sannolikt är en sämre indikator vid andra typer av brott, exempelvis bedrägeri och skadegörelse.

Myndigheternas arbete påverkar mörkertalet

Brott som oftast anmäls och registreras som ett resultat av polisens och andra aktörers arbetsinsatser, brukar kallas  spaningsbrott. Anmälningsstatistiken är ett mycket dåligt mått på den faktiska brottslighetens storlek för den här sortens brott eftersom antalet brott som kommer till rättsväsendets kännedom hänger samman med spaningsinsatser från polis och andra tillsynsmyndigheter. Det kan exempelvis handla om att skattemyndigheten gör en satsning mot en viss typ av bedrägerier, eller att kommuner och länsstyrelser fokuserar sina inspektioner på en viss typ av miljöbrott.

Mörkertalet antas generellt sett vara mycket högt för denna kategori av brott, som bland annat omfattar narkotikabrott, trafikbrott, ekonomiska brott och miljöbrott. Butiksstölder, där risken för att ett brott ska upptäckas och anmälas hänger samman med detaljhandelns insatser för att upptäcka snatterier och andra stölder i butikerna, är ytterligare ett exempel i denna kategori. Skadegörelse mot lokaltrafik och kommun liksom bedrägerier som anmäls av försäkringskassa, brukar också betraktas som en typ av spaningsbrott, eftersom mängden sådana brott som kommer till rättsväsendets
kännedom i hög grad styrs av myndigheters eller andra aktörers prioriteringar
och insatser.

Sidan senast uppdaterad: 2017-10-31

Publikationer