Sekretess försvårar arbete med sociala insatsgrupper

Polis i samtal med ungdomar på stan.

Polis i samtal med ungdomar på stan. Foto: Anders Jansson.

2012-11-06
Sekretesslagstiftningen lägger hinder i vägen för effektiv samverkan kring unga i riskzonen. Det menar Polisen som har utvärderat försök med sociala insatsgrupper.
Sekretesslagstiftningen lägger hinder i vägen för effektiv samverkan kring unga i riskzon att utveckla en kriminell livsstil. Socialtjänsten tolkar dessutom lagstiftningen olika över landet. Det menar Polisen som har utvärderat försöken med sociala insatsgrupper, en av programpunkterna på årets Råd för framtiden.
– Nyckeln till framgång för oss har varit att anställa socionomer som koordinerat samverkan och även det faktum att vi sitter i samma lokaler som socialtjänsten, säger Bengt-Erik Jansson, gruppchef på Polisen i Södertälje. Där har man drivit en av de pilotverksamheter som har fungerat bra.

5 000 unga i riskzon


Han berättar att de har lagt upp arbetet utifrån tidigare länspolismästaren Carin Götblads utredning som kom 2010. I den framkom att 5 000 unga, framför allt pojkar, befann sig i riskzon för kriminalitet. Hon föreslog bland annat att det skulle inrättas just sociala insatsgrupper för att stärka samverkan mellan polis och socialtjänst.

Götblads utredning låg också till grund för det uppdrag som regeringen gav Rikspolisstyrelsen i mars 2011, att initiera en pilotverksamhet med sociala insatsgrupper för unga som riskerar att bli kriminella. Även ungdomar som behöver stöd och hjälp för att bryta med kriminella nätverk kunde ingå i försöksverksamheten.

Mer struktur i samverkan


Tanken med de sociala insatsgrupperna är att samverkan ska ske mer strukturerat och kring enskilda individer. Socialtjänsten ska leda arbetet och det ska bedrivas inom ramarna för ordinarie verksamheter. Det är alltså inte nya insatser som ska utvecklas utan främst samverkan mellan myndigheterna och andra berörda. För de ungdomar som är aktuella inom sociala insatsgrupper ska allt arbete dokumenteras i en individuell åtgärdsplan där det ska framgå vad samtliga inblandade aktörer bidrar med för den unge.

I Södertälje har arbetet fungerat väldigt bra, och enligt Bengt-Erik Jansson har lotsarna, socionomerna, koordinerat arbetet och sett till att det tagits fram individuella handlingsplaner för varje ungdom och specificerat varje aktörs ansvar.
 
– Men vi började arbetet med att göra en kartläggning där vi identifierade vilka unga vi ville arbeta med. Vi gjorde riskbedömningar och hämtade därefter in deras samtycke till att samarbeta över sekretessgränserna.
 

Lovande resultat


Resultatet är lovande, menar Bengt-Erik Jansson, och berättar att av de 14 unga mellan 15 och 18 år som de arbetat kring är sex "utskrivna" som väl fungerade ungdomar. Även de övriga har skött sig bra och inte begått något värre brott, vad han vet, än att ha åkt moped utan hjälm.
 
– En av killarna hade 26 fall av misshandel bakom sig. Men han har skött sig vad vi kan se. Hans spontana kommentar vid ett möte där tio personer medverkade var att vi verkar bry oss. För många är det ett jobbigt liv att vara kriminell, och kan man bara motivera dem så vill de gärna lämna det kriminella livet bakom sig.
 
För Södertälje har det fungerat bra att samverka trots sekretesslagstiftningen. Men visst står en lättnad av lagstiftningen högt upp på önskelistan.
 
– Vi når ju inte alla nu, säger Bengt-Erik Jansson.
Christina Kiernan, Rikspolisstyrelsen.

Christina Kiernan. Foto: J. Orre, RPS.

Samverkan har utvecklats


Ersta Sköndals högskola har haft i uppdrag att utvärdera hur samverkan utvecklats i pilotprojektet, dock inte hur lyckosamt arbetet varit för de unga.
Utvärderingen visar att samverkan mellan polis och socialtjänst har utvecklats, både i de pilotområden där den före projektet var i det närmaste var obefintlig, och i de områden där samverkan redan var etablerad.

– På vissa ställen, exempelvis Södertälje fungerar det så bra det kan, givet de förutsättningar som finns, säger Christina Kiernan, projektledare på Rikspolisstyrelsen.

Sekretessen största problemet


I Rikspolisstyrelsens uppdrag låg att identifiera vilka problem och hinder som finns för en bra samverkan, och Christina Kiernan konstaterar, liksom i flera liknande undersökningar tidigare, att sekretessen är det enkom största problemet.

– Dels är det ett lagstiftningsproblem, vi måste få möjlighet att bryta sekretessen, dels är det brist på kunskap inom socialtjänsten. Vi har haft tolv pilotområden och lika många skilda tolkningar av sekretessen, var är rättssäkerheten i det? Inom projektet har en förutsättning varit att den unge ska ge sitt samtycke till att polisen, socialtjänsten och andra berörda myndigheter utbyter information. Det är i dag enda sättet att samverka på individnivå.

Det är dock inte tillräckligt, anser Christina Kiernan.

– Vad händer med alla som inte ger sitt samtycke, eller med dem som tar tillbaka samtycket? Det finns många barn vi är oroliga för och som vi skulle vilja hjälpa.
En viktig fråga är om en femtonåring äger sin egen sekretess i förhållande till sina vårdnadshavare. Ett JO-utlåtande och en dom från kammarrätten ligger till grund för den uppfattningen.

Det är inte rimligt, menar Christina Kiernan, och säger att det kan uppstå situationer då föräldrarna samtycker, men den unge säger nej. Ska en så ung person kunna välja bort det stöd och de insatser samhället kan och vill ge?

– Sociala insatsgrupper är ett bra sätt att samverka på, men det kan vara svårt att hitta formerna för att få det att fungera lokalt, konstaterar hon slutligen.

 

Så arbetar sociala insatsgrupper

  • Samverkan sker på individnivå.
  • Samtycke till informationsöverföring mellan berörda myndigheter och aktörer är grundläggande.
  • Verksamheten sker inom respektive myndighets ordinarie verksamhet.
  • För varje ungdom upprättas en individuell åtgärdsplan.
  • I åtgärdsplanen ska det framgå vilka insatser som ska genomföras och vilken aktör som är ansvarig.

Text: Susanne Eriksson