Föräldrastöd mot rasism och främlingsfientlig brottslighet

2007-10-12
Föräldrastöd kan vara ett sätt att förebygga främlingsfientlig brottslighet bland ungdomar.

Föräldrastöd kan vara ett sätt att förebygga främlingsfientlig brottslighet bland ungdomar. Men verksamheten kräver ofta en kartläggning av problemet och samverkan mellan många aktörer. Det framgick på ett seminarium om arbetet med föräldrastödsgrupper i Klippan och i Nora vid konferensen Främlingsfientlig brottslighet.

1995 mördades utbytesstudenten Gerhard Gbeyo på öppen gata i Klippan. För många invånare i Klippan kom händelsen som en chock, inte minst för föräldrarna till de ungdomar som fanns i gänget kring gärningsmännen. Catarina Göransson Malmgren, skolkurator i Klippans kommun, blickade under seminariet tillbaka på dessa händelser. Så här i efterhand kunde hon konstatera att varningsklockorna i kommunen borde ha ringt tidigare.

— Där fanns många tecken. Korsbränning, rasistiskt klotter, rakade huvuden och stålskodda kängor på elever i skolan. Vi såg vad som hände, men vi tolkade det inte rätt.

Efter mordet i Klippan hördes över 700 personer i den påföljande polisutredningen. Man fick på så vis en mycket detaljerad kartläggning av tillståndet i kommunen. Kartläggningen gjorde det möjligt för kommunen att agera utifrån en mycket väl underbygd problembild.

— Utredningen visade att det fanns ett ungdomsgäng i Klippan, nästan bara pojkar i högstadie- och gymnasieålder, med främlingsfientliga åsikter. Man fann i gänget ett intresse för så kallad Vit maktmusik. Man fann en livsstil där öl och anabola steroider förekom och där vapen var ett stort intresse. Man fann också en vilsenhet, sade Catarina Göransson Malmgren.

Oroliga föräldrar

I Klippans kommun hade polis, skola, socialförvaltningen, fritidsförvaltningen redan tidigare etablerat ett väl fungerande samarbete. Den här samverkansgruppen fick nu uppgiften att stödja föräldrarna till ungdomarna i gänget. Polisens kartläggning hade nämligen inte enbart visat på vilsna ungdomar utan också på oroliga och bekymrade föräldrar.

— Föräldrarna ville ha hjälp men de kände också stor skam och skuld. De flesta var mycket bekymrade. Många hade en känsla av ensamhet och var rädda för omgivningens reaktioner, för andra föräldrars förmodade inställning att de främlingsfientliga åsikterna hos ungdomarna måste komma hemifrån. Att det fanns familjer där det odlades främlingsfientlighet vid köksbordet, sade Catarina Göransson Malmgren.

Samverkansgruppen bjöd in föräldrarna till ett första möte i maj 1997. Under startperioden höll man sedan ett möte i månaden på neutral mark, på brandstationen. Många inbjudna föräldrar deltog redan från början och fler anslöt med tiden.På mötena fick föräldrarna möjlighet att byta erfarenheter med varandra. De kunde berätta om vad som hade fungerat bra i den egna familjen, vad som hade varit mindre lyckat och på så sätt lära av varandra. Catarina Göransson Malmgren menade också att föräldrarna genom mötena fick bättre koll på vad ungdomarna höll på med.

— Under gruppmötena skedde informationsutbyte, om fester, demonstrationer, resor, umgänge, kamrater och så vidare. Föräldrarna kunde börja lägga pussel och se ett mönster i vad deras barn planerade att göra, var det var fester och så vidare. Vissa av föräldrarna åkte sedan dit och hämtade hem sina barn.

Gruppen ordnade speciella informationskvällar om hur man hanterar datorn. Där fick föräldrarna till exempel lära sig hur man kan kontrollera vilka hemsidor ungdomarna besöker. Föräldrarna fick också möjlighet att lära sig om Vit maktmusik, tidskrifter, propagandamaterial, nazistmärken och andra symboler.

Arbetsformen sprider sig

Enligt Catarina Göransson Malmgren hade föräldrarna stort stöd av varandra. Under senare delen av 1990-talet blev föräldragruppen också känd utanför kommunen, 1999 fick gruppen Olof Palme-priset. Gruppen utvecklades under åren från en självhjälpsgrupp till en grupp som hjälper andra. Många studiebesök förlades till Klippan.

Lena Andersson-Englund arbetar som diakonissa i Nora kommun och hörde till dem som besökte Klippan. Under hennes föreläsning om arbetet med föräldrastöd i Nora blev likheterna mellan kommunernas erfarenheter tydliga.  Precis som Klippan fick Nora under 1990-talet en stämpel som en hemvist för den svenska rasismen. Precis som i Klippan blev det tydligt för kommunen att man hade ett allvarligt problem att hantera.

I Nora fanns också en tradition av samverkan mellan offentliga aktörer att falla tillbaka på i det fortsatta arbetet. Kommunens välfärdsråd, där bland annat det lokala brottsförebyggande rådet, andra kommunala aktörer samt polis, kyrka och representanter för föreningslivet ingår, arbetade fram en vision för kommunen. På så sätt skapade man en bred förankring och legitimitet för arbetet med en trygg och jämlik livssituation i kommunen. Strategiskt arbetade man med att skapa nätverk för att stärka samarbetet mellan offentliga organ, näringsliv, frivilligorganisationer och andra aktörer.

Från Klippan lärde man sig vikten av kartläggning. Med hjälp av information från skola, polis och socialtjänst genomfördes en kartläggning i syfte att identifiera ungdomar i riskzonen. Med detta som utgångspunkt tog man i nästa steg fram olika åtgärdsprogram.

Även i Nora resulterade kartläggningen i att kommunen startade upp en verksamhet till stöd för föräldrar. I arbetsgruppen ingick socialtjänst, skola, polis men också kyrkan, som kom att spela en viktig roll. Förenligt Lena Andersson-Englund hade kyrkan unika möjligheter att svara upp mot föräldrarnas behov av stöd. Kyrkan var en neutral plats att mötas på och genom kyrkan fanns möjlighet till sekretess och till enskilda samtal. Inom kyrkan fanns också lång erfarenhet av att möta, samtala med och stödja människor i sorg.

Sammanfattningsvis menade Lena Andersson-Englund att det är oerhört viktigt att det finns mandat och legitimitet för stöd till föräldrar om en sådan verksamhet skall bli framgångsrik. Det krävs också engagemang för att hålla ihop arbetet.

Förebygga främlingsfientlighet

Både Catarina Göransson Malmgren och Lena Andersson-Englund fick under seminariet frågan om problemen med nazism, rasism och främlingsfientlighet har minskat i kommunerna efter att man startat upp stödverksamheterna.

Frågan visade sig vara ganska svår att besvara. Ungdomarna man arbetade med på 1990-talet är idag vuxna, en del har flyttat från hemkommunen och man har förlorat kontakten med många av dem. Både Lena Andersson-Englund och Catarina Göransson Malmgren kunde emellertid konstatera att vissa ungdomar hoppade av gängen medan andra blev kvar. Några sitter idag i fängelse.

Två viktiga lärdomar framkom under föreläsningarna. Det är för det första viktigt att kartlägga främlingsfientliga aktiviteter. En sådan kartläggning ger en gemensam bild av situationen från vilken åtgärder kan tas fram. Både Klippan och Nora visar också hur viktigt det är med samverkan mellan olika aktörer. Genom samverkan, där många aktörer bidrar med information, är det möjligt att skapa sig en bättre uppfattning av situationen. Genom samverkan skapas också bredare förankring och med stor sannolikhet också större legitimitet för det fortsatta arbetet.  

Faktaruta:

Föräldragruppen i Klippans råd till andra föräldrar och vuxna som vill arbeta mot främlingsfientlighet:

  • Var uppmärksam på ditt egen uttryckssätt vid matbordet.
  • Reagera tydligt och tidigt. Sätt gränser och ta stötarna.
  • Skaffa kunskap.
  • Avsätt egen tid med sonen/dotter. Försök hitta varandra innan ni förlorar varandra.
  • Gå inte in i fruktlösa debatter men ta varje till fälle till samtal. Tala om konsekvenser, hot/rädslor, värnplikt, jobb.
  • Använd släkt, goda vänner, positiva förebilder.
  • Motarbeta åsikterna/attityderna — älska individen.