Tolka statistiken om brott och brottslingar

Det största problemet när man utifrån kriminalstatistiken ska dra slutsatser om brottsligheten är att inte alla brott som begås finns med i statistiken. Det är bara de som anmäls och hanteras av polis, tull, åklagare och domstol som finns med. Den som läser statistiken är dock oftast intresserad av alla brott som begås i samhället, de faktiska brotten. Om de anmälda sexualbrotten mot barn ökar med 10 procent, vill man veta om det faktiskt begåtts fler sexualbrott mot barn. Ökningen kan ju till exempel bero på att det blivit vanligare att brotten anmäls.

Kan då statistiken över huvud taget användas för att beskriva brottsligheten i samhället? Ja, men det handlar om beskrivningar, inte om exakta bestämningar. Kriminalstatistiken ger indikationer på den faktiska brottsligheten. Indikationerna ger i vissa fall en god bild av verkligheten, ibland en sämre och i vissa fall en oanvändbar bild. Det är därför viktigt att kunna läsa den officiella statistiken på rätt sätt. Det förutsätter kunskap om hur statistiken är uppbyggd. Man bör till exempel vara medveten om skillnaden mellan faktisk och anmäld brottslighet och hur vi i Sverige räknar och kategoriserar brott. Utan sådan kunskap är riskerna för felaktiga tolkningar stora.Det går inte att ställa upp några generella regler för hur statistiken ska läsas. Problemet med att tolka statistiken varierar med vad man vill få ut av den. Att problemen varierar mellan olika brottstyper är känt. Man måste dock också hålla isär om man vill studera:

• brottslighetens nivå (till exempel hur många sexualbrott som begås under ett år)
• brottslighetens utveckling (till exempel om våldsbrott ökar)
• brottslighetens struktur (till exempel om misshandel oftare drabbar män än kvinnor)
• karakteristika för gärningsmännen (till exempel ålder, kön och tidigare brottslig belastning) med mera

Varje frågeställning leder till sina speciella tolkningsproblem.