Logotyp med texten Brå

Webbkarta  |  Press  |  Kontakta oss  |  English

Extremistiskt våld måste motarbetas lokalt

2015-03-17

Daniel Norlander är huvudsekreterare vid sekretariatet för den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism

Daniel Norlander är huvudsekreterare vid sekretariatet för den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism

Extremistiskt våld kanske planeras på nätet, men det drabbar ett lokalt geografiskt område. Därför behövs lokala aktörer för att motarbeta det. Det säger Daniel Norlander, huvudsekreterare åt Mona Sahlin, nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

Nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism har regeringens uppdrag att förbättra samverkan mellan myndigheter, kommuner och organisationer på nationell och lokal nivå.

Uppdraget gäller alla typer av våldsbejakande extremism. Det kan vara höger- eller vänsterextremism. Den kan ha politisk eller religiös bakgrund. Daniel Norlander säger att det är Säkerhetspolisens uppgift att göra bedömningar om utvecklingen av den våldsbejakande extremismen.

− Jag kan dock konstatera att Säkerhetspolisen anser att islamistisk extremism har ökat det senaste året.

Samtidigt, säger han, är det inte något nytt att folk åker från Sverige för att strida i olika konflikter. Det har alltid funnits.

Daniel Norlander anser att förebyggande arbete på lokal nivå är grundläggande.

− Den lokala nivån är väldigt viktig. Våldsbejakande extremism befinner sig ju alltid någonstans, i ett lokalpolisområde, i en stadsdel eller i ett bostadsområde. På nationell nivå förekommer den i liten utsträckning.

Han hoppas därför att alla aktörer engagerar sig för att möta den våldsbejakande och demokratihotande extremismen; lokala brottsförebyggande råd, poliser, socialarbetare, kyrkan, imamer, idrottslärare och civilsamhället.

Börja med kartläggning

Precis som med annan brottslighet måste man börja med en kartläggning, konstaterar Daniel Norlander.

− Först behöver man skapa sig en bild av problemet, och då behöver man ta hjälp av flera olika aktörer. Utifrån den lokala problembilden tar man sedan fram åtgärder.

Han säger att den som vill får gärna höra av sig till nationella samordnaren, så ska de försöka stötta. Längre fram kommer det också att finnas kunskapssammanställningar på nationella samordnarens hemsida.

− Man ska inte heller tveka att ta hjälp av de kommuner som kommit lite längre, polisen eller Säkerhetspolisen. Vi har inte en enskild myndighet som ansvarar för att jobba mot våldsbejakande extremism utan samverkan är viktig.

Kommunerna behöver ta större ansvar

Den nationella samordnarens grupp har under hösten varit ute och besökt flera kommuner. Daniel Norlanders intryck är att de repressiva myndigheterna tar ett stort ansvar och ”är ute på banan”.

− Nu skulle jag vilja se att de mjukare delarna av vårt samhälle tar ett större ansvar. Gärna att kommunerna tog över ledartröjan, säger Daniel Norlander.

Han tror att ett skäl till att många inte riktigt kommit igång när det gäller den våldsbejakande islamismen är att samhället har fått problemen inför ögonen på ett annat sätt än för ett år sedan.

− Problemet är ganska litet numerärt, men problemet kan bli omfattande om man ser till konsekvenserna.

Daniel Norlander konstaterar att på de ställen där man har kommit längst har det lokala samhället ett bra samarbete med både polisen och Säkerhetspolisen. Han framhåller gärna Göteborg som har ”tagit tag i det” på strategisk kommunledningsnivå och försöker samordna alla stadens resurser.

− De jobbar också på en väldigt konkret nivå där man försöker möta problemen och de hemkommande.

Han säger att det är viktigt att de olika aktörerna inte uppfinner hjulet och startar ett eget spår för våldsbejakande extremism utan att de använder sig av de samverkansgrupper som finns, exempelvis lokala brottsförebyggande råd.

Mer kunskap behövs

Många av dem som nationella samordnaren mött säger att de behöver höja sin kunskapsnivå, att de vet för lite.

− Det tror jag är viktigt, säger Daniel Norlander, och menar att de som möter ungdomar eller äldre på väg in i våldsbejakande extremism av något slag är som sensorer. Men vi måste bli bättre på att förstå när någon är på väg in i en radikaliseringsprocess.

Han säger att det hittills varit så att den som är bekymrad för någon har vänt sig till Säkerhetspolisen.

− Men jag skulle önska att det fanns en nivå innan, en första instans att vända sig till innan personen kommit längre in i radikaliseringen.

När det gäller tidiga förebyggande åtgärder anser han att skolan har en viktig funktion i att ta upp frågor om demokrati och hot mot vår demokrati. Här finns många goda exempel, exempelvis Toleransprojektet där Kungälvsmodellen visar på ett sätt att jobba.

Avhopparverksamhet saknas i många fall

När det redan gått för långt finns några avhopparverksamheter.

− När det gäller högerextremism finns flera olika. Och Toleransprojektet kan ju väcka avhoppartankar till liv. När det gäller vänsterextremism och extremistisk islamism finns inte någon ordentlig avhopparverksamhet, vad jag känner till. Vi får se om vi får nya direktiv för att göra något nationellt.  

Vad gör nationella samordnaren nu?

− Vi har i uppdrag att motverka såväl höger- som vänsterextremism. Vi ska arbeta för att kunskapen om våldsbejakande extremism ökar och att förebyggande metoder utvecklas. Men vårt främsta uppdrag är att stärka och stödja lokal samverkan för att förebygga våldbejakande extremism.

Just nu arbetar den nationella samordnaren med tre konkreta saker:

  • En eventuell nationell avhopparverksamhet.
  • Anhörigstöd, där en telefonlinje är en del av det.
  • En nationell kunskapsbas.

Ni var i Storbritannien nyligen?

− Ja, britterna underströk vikten av att jobba brett i det preventiva arbetet. De ansåg också att tydlig styrning genererar mer slagkraftiga åtgärder.

De brittiska erfarenheterna visade på vikten av att följa upp och finkalibrera arbetet mot våldsbejakande extremism kontinuerligt. Långsiktighet var också en nyckelfaktor för framgång, menade de.

− De sa att omfattande informationsinsatser, både on- och offline, skapade förutsättningar för bättre genomslag i arbetet

En annan sak som Daniel Norlander tar med sig är att britterna ansåg att det finns klara fördelar med att ha dedikerade personer som arbetar med frågor rörande våldsbejakande extremism hos respektive aktör.

− Dessa ackumulerar kunskap om frågorna och kan, med rätt mandat, utkräva insatser av andra aktörer. I Storbritannien utgör de regionala samordnarna ett exempel på en sådan funktion.  

Den nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism har redan begärt att få en kontaktperson i varje kommun.


Text: Susanne Eriksson

Tipsa en kompis (öppnas i nytt fönster)