Fem frågor till 16-årig flicka som blivit mobbad
- Inte så mycket fysiskt utan mest genom ord och tysta handlingar. Alla i klassen undvek mig i matsalen och på grupparbeten och sådant. Jag fick aldrig vara med på saker som de gjorde på rasterna. Så fort jag sa något började de fnissa och titta på varandra.
Vad gjorde de vuxna?
- Mamma ringde till skolan och pratade med lärarna och med rektorn och så pratade skolan med mobbarna. Men det hjälpte inte. De blev bara extra taskiga efter det. Enda skillnaden var att de mobbade mer i smyg så att lärarna inte skulle märka något. Jag tycker inte att skolan gjorde tillräckligt. De hade inte något program eller så, utan pratade mest med mobbarna och sa åt dem att sluta med det. Jag tror att skolan hade kunnat få stopp på det om de verkligen hade velat.
Vad var det värsta med mobbningen?
- Det var nog att de försökte göra mig helt värdelös. När det var som värst så spelade ingenting, absolut ingenting som jag gjorde, tänkte eller kände, någon roll. Var jag arg så var det fel och försökte jag skratta med så var det också fel. Vad jag än gjorde så var det fel. Mina klasskamrater hade bestämt sig för att det inte var okej att vara den person som jag faktiskt är. I deras ögon hade jag inte något värde alls och det var jättehemskt.
Slutade mobbningen och hur gick det i så fall till?
- Nej den slutade inte. När ingenting blev bättre började jag få ont i magen på kvällarna. Då tyckte både mamma och jag att det var bättre för mig att gå i någon annan skola. Så jag bytte skola på höstterminen i åttan och sen dess har det varit bra. Nu går jag sista terminen i nian och jag trivs jättebra. Ingen har mobbat mig och jag har många kompisar i klassen.
Hur mår du i dag?
- Jag har gått och pratat med en psykolog varje vecka i mer än ett år. Sen har jag gråtit mycket också och jag har hatat mina före detta klasskamrater, det gör jag fortfarande ibland. Jag har också varit jättearg på de vuxna i min gamla skola som inte lyckades stoppa mobbningen. Hur bara kunde de låta den fortsätta? Men i dag mår jag mest bra och på ett sätt har mobbningen gjort mig starkare. Jag vet att mina gamla klasskompisar gjorde allt de kunde för att knäcka mig, men de lyckades inte, trots att de verkligen försökte. Jag har rätt att vara som jag vill och jag är glad över den jag är.
