Holland. Tillsammans mot kvinnovåldet

Något som däremot har lyfts fram på flera sätt i handlingsplanen är behovet av bättre samverkan, både inom och mellan myndigheter och mellan myndigheter och frivilligorganisationer. En rad av åtgärderna har haft denna inriktning, och många projekt med samverkan i fokus har startat.

I Holland drivs flera olika verksamheter som är intressanta i detta sammanhang. Dels för att de ofta har fokus på männen, dels för att de bygger på en mer utvecklad och strukturerad samverkan och koordination mellan olika aktörer än vad vi har i Sverige.
Vi har tittat på tre sådana verksamheter. De två första har fokus på gärningsmännen, den tredje koordinerar insatser för kvinnor som är utsatta för trafficking.

När en man i Sverige ska dömas för våld i nära relation gör frivården en personutredning till rätten för att ge underlag för beslutet om påföljd. I den bedöms om personen har behandlingsbehov som kan motivera en dom till skyddstillsyn och vilka insatser det då kan bli fråga om.

Ibland tar utredaren även kontakt med någon annan vårdgivare. Det vanligaste är dock att mer konkreta kontakter med andra berörda instanser tas av kriminalvården först efter domstolens påföljdsbeslut, då en vårdplan görs.

Holländsk samverkan

— Det är ett tiotal myndigheter och organisationer som samverkar i arbetet, berättar Rozemarijn van Fassen, som arbetar som informatör på Säkerhetshuset i Utrecht. Dessa har tillsammans 54 "arbetsplatser" i huset. En del har anställda som arbetar all sin tid i huset, medan andra har ett rum, men inte är där jämt.

Både rättsväsendet och sociala myndigheter finns representerade i Säkerhetshuset. De som alltid ingår är polis, åklagare och representanter för frivård och fängelse. Någon från mannens hemkommun ingår också alltid (Utrecht är en region där fler kommuner ingår). Därutöver ingår olika vårdinstanser beroende på mannens problem. Det kan röra sig om representanter för missbrukarvård, psykiatrin eller andra sociala instanser.

— Vi var pionjärer när vi startade det här 2005, men andra har följt efter. I dag finns det 45 Säkerhetshus i olika delar av Holland. Nu har vi en expertfunktion och stödjer andra som startar liknande verksamhet, berättar Rozemarijn van Fassen.

Regelbundna möten

— Vi ser en rad vinster med det här arbetssättet. Vi får en helhetssyn på vilka reaktioner som den enskilde mannen bör få, både förebyggande, straffande och behandlande, och kan utbyta viktig information om den enskilde som kan förbättra insatserna. Genom den samlade kunskap som vi bygger upp har vi också blivit ett expertcenter när det gäller att utveckla "integrerade" program, säger Richard Swan, som arbetar vid åklagarmyndigheten.

Men hur är det möjligt att utbyta information mellan myndigheterna om den enskilde mannen? Sätter inte sekretesslagstiftningen hinder i vägen?

— Det är en väldigt vanlig fråga vi får. Men lagstiftningen i Holland gör att det går att komma förbi hindren. Om representanterna för de deltagande myndigheterna arbetar under samma tak och myndigheterna har skrivit ett kontrakt om att arbeta på det här sättet kan man ansöka hos en nationell nämnd om att få utbyta individinformation. Om nämnden uppfattar att frågorna är tillräckligt viktiga och vinsten är tillräckligt stor, då får man tillstånd, säger Richard Swan.

COSA-programmet

— Ju längre tid av isolering från samhälleliga och vardagliga möten desto större är risken att begå sexuella övergrepp, säger Mechtild Höing.

Cirkelmodellen startades i Kanada och utvecklades sedan i England. En cirkel består av den frisläppte sexualbrottsförövaren, kallad medlem, ett antal volontärer samt ett professionellt nätverk som är knutet till cirkeln. Cirklarna hålls varje vecka. Där diskuterar deltagarna och volontärerna risker och medlemmens behov. Cirklarna pågår ungefär ett till ett och ett halvt år. De syftar också till att få medlemmen att ingå i olika sociala aktiviteter.

Kriterier för deltagande

— Det är viktigt att etablera ett bra samarbete mellan de inblandade parterna som polis, kriminalvård och socialtjänst, menar de.

Deltagandet i en cirkel är helt frivilligt men alla sexualbrottslingar kan inte delta. En rad kriterier måste uppfyllas.

— Medlemmen kan ha varit dömd för vilket sexualbrott som helst, till exempel våldtäkt mot barn eller vuxen. Andra kriterier är att personen fått villkorlig frigivning under minst ett år, så att frivården kan ingripa direkt om risken för återfall blir för hög. Medlemmen ska bedömas ha medel till hög risk att återfalla (generellt är risken för återfall bland sexualbrottslingar låg) enligt bland annat riskbedömningsinstrumentet Static-99 och vara i behov av socialt stöd, säger Mechtild Höing.

Hon berättar att medlemmen inte får vara diagnostiserad som psykopat och måste ha insikt om sina brottsgärningar. Medlemmens motivation är också viktig för att förebygga risken för återfall.

Den främsta kritiken mot COSA har kommit från media, som i stället förordar hårdare straff. Däremot har reaktionerna varit positiva inom rättsväsendet och rättspsykiatrin.

Volontärer hjälper till

Volontärerna får handledning av läkare och psykologer.

— Hela idén med volontärerna är att de ska fungera som ett stödjande socialt nätverk. Volontärerna får inte hamna i en terapeutisk roll utan ska erbjuda praktiskt och moraliskt stöd, men även stöd i uppsatta mål för medlemmarnas behandling.

Mechtild Höing menar att sekundär traumatisering av volontärerna kan vara en riskfaktor. I England har man sett att några av volontärerna har varit utsatta för sexuella övergrepp själva. I Holland planerar man att studera positiva och negativa effekter bland volontärerna.

Rekryteringen har skett genom annonser i olika tidningar. Antalet sökande har varit uppåt hundra. Fyra volontärer per medlem har valts ut genom en mycket noggrann uttagningsprocedur. De har fått träning, handledning och säkerhetsinformation under en tvådagarskurs. Kursen har även fungerat som en lämplighetsprövning.

— Volontärerna som vi har rekryterat är starkt motiverade. De fungerar som en länk ut i samhället som i sin tur kan bidra till att förändra dess syn på sexualbrottsförövaren. Samhället har i många fall svikit dessa personer i tidig ålder, och i och med cirklarna finns möjligheten att det tar sitt ansvar igen, säger Metchild Höing.

Ökande problem

Comensha är en organisation som har ansvar för att samordna insatserna för offer för trafficking i Holland. Den är främst finansierad av det holländska justitiedepartementet. Verksamheten har 15 anställda och ligger i Amersfoort.

— Vår viktigaste uppgift är att driva en "Help desk", det vill säga en nationell telefonlinje för alla som arbetar med de här frågorna. Alla poliser som får kontakt med någon som utsatts för trafficking är skyldiga att ringa oss, och på grundval av de samtalen sätter vi samman nationell statistik om kända ärenden. Vi ser också till att kvinnorna som kontaktar polisen får den hjälp de behöver. Det kan handla om att ordna skyddat boende, ekonomisk och juridisk hjälp, men också insatser för fysiska och psykiska problem, säger Tamara va Drielmed, en av de anställda.

Comensha har också en webbsida där man sprider information både till professionella och till offer för trafficking (www.menniskohandel.nl). Där informerar man om till exempel den juridiska proceduren för att som utsatt kunna få uppehållstillstånd och om sociala insatser.

— Vi arbetar också mycket med att bygga upp och stödja lokala och regionala nätverk för personer som arbetar med stöd till offer för trafficking. Syftet med nätverken är att deltagarna kan sätta upp gemensamma mål för sina insatser och enas om hur man bäst samordnar och fördelar uppgifterna. Varje nätverk leds av en heltidsanställd vårdsamordnare (care coordinator). Hittills har vi fått i gång över 15 nätverk, ett i varje region och därtill flera lokala, säger Tamara va Drielmed.

På frågan om vad de ser som det största problemet blir svaret direkt "B9". Det är namnet på den juridiska process som är en förutsättning för att den som utsatts för trafficking ska kunna få sociala insatser och uppehållstillstånd. Det krav som ställs är att kvinnan kontaktar polisen med syfte att göra en polisanmälan mot kopplaren. Då får hon en tre månaders "reflektionsperiod" innan hon slutgiltigt måste bestämma sig.

I samband med den inledande kontakten vänder sig polisen till Comensha, som ser till att kvinnan får den hjälp hon behöver. Fallet blir också registrerat för den nationella statistiken. Om hon beslutar att hålla fast vid att polisanmäla får hon stanna under hela processen, vanligen minst ett år. Men om kvinnan däremot ångrar sig och inte vill/vågar anmäla, då upphör hjälpen och hon blir utvisad.

— Vår uppfattning är att de här reglerna är alldeles för restriktiva och alldeles för inriktade på själva lagföringen, säger Tamara va Drielmed.

— De begränsar starkt våra möjligheter både att få en riktig bild av antalet offer för trafficking och att kunna hjälpa de utsatta. De många kvinnor som inte vågar kontakta polisen får ingen hjälp alls, men kan å andra sidan hålla sig gömda för att inte bli utvisade.
De som kontaktar polisen men sedan inte vågar/vill delta i en rättsprocess får mycket kortvarig hjälp och blir i stället utvisade, medan de som orkar gå igenom hela rättsprocessen blir utvisade när den är klar. Det vi mest önskar oss för framtiden är att möjligheten till uppehållstillstånd utökas.

Text: Stina Holmberg, Amanda Netscher, Katarina Aslanido