Försiktiga kliv framåt

Sedan 2004 erbjuder Kriminalvården behandlingsprogrammet IDAP, Integrated Domestic Abuse Programme, till män som är dömda för partnervåld eller andra former av kontrollerande beteende mot en kvinna i en nära relation.

Programmet är uppdelat i nio avsnitt. I dessa lär sig männen bland annat att känna igen tecken på ilska, att motverka impulser till våld och att erkänna kvinnors rädsla. Männen arbetar främst i grupp och programmet bygger på både feministisk teori och kognitiv behandlingsterapi.

Nyligen presenterades den första svenska utvärderingen av programmet.

— De preliminära resultaten visar en tydlig minskad risk för återfall i brott, alltså minskad risk för att återigen bli dömd, för dem som gått programmet jämfört med kontrollgrupper, säger Martin Grann.

Under 2009 påbörjade 118 personer IDAP i svenska anstalter, varav 85 fullföljde programmet. Inom frivården var det 205 personer som började, varav 137 fullföljde. Den blygsamma omfattningen beror bland annat på att det är svårt att motivera män att gå programmet.

— IDAP når bara en liten del av dem som döms för våld mot kvinnor. Ett av våra mål är att motivera fler att delta. Vi arbetar bland annat med ett kort motivationsprogram för att fånga upp personer som är ambivalenta, säger Martin Grann.

Enligt honom är en viktig lärdom att anstalter som är mer vana vid programverksamhet ofta är bättre på att motivera intagna till att gå med i programmen.

— Därför är det en fördel om vi kan placera klienten direkt på en sådan anstalt, även om det alltid är säkerhetsaspekter som går främst, säger han.

Ändringar sedan starten

— Det kan låta banalt, men vi pratar gärna om att få fungerande vårdkedjor, säger Martin Grann.

Martin Lardén är chef för central samordning i behandlingsfrågor inom Kriminalvården. Han berättar att kriterierna för att erbjudas IDAP är att mannen är dömd för våld i nära relation och att risken för återfall är måttlig eller hög.

— Vi har gjort och ska göra en del förändringar och små justeringar. Vi försöker exempelvis bedriva programmet lite intensivare, med mer motivationsåtgärder och fler sessioner per vecka.

En annan förändring är att Kriminalvården numera accepterar att männen inte har exakt samma syn på brottet som domstolen. Förut har man krävt att de som ska gå programmet inte förnekar brott.

— Men om klienten inte erkänner brottet psykologiskt ens för sig själv är han inte redo för att gå i grupp, säger Martin Lardén, som menar att svaret på den frågan kräver en gedigen utredning före behandling.

En utmaning

— Det finns ett inbyggt motstånd mot att prata om det som har skett. Men det finns alla sorter, de som erkänner och är uppfyllda av skuld och skam, och de som hävdar att de är oskyldiga.

Lars Andersson menar att grundläggande för att programmet ska kunna fungera är att männen ser sitt eget ansvar och vill ändra sig.

— Dessutom kräver anstaltsmiljön att alla arbetar mot samma mål och att det finns morötter. Traditionellt sett är kriminalvården ett bestraffande system. Det är en utmaning för oss att försöka stärka det som är gott hos individen och uppmuntra beteendeförändring i anstalt. Vi försöker bemöta dem med respekt. De har redan en dålig syn på sig själva.

Osäkra resultat

— Men varje tillfälle då män kan komma tillsammans och prata om våld mot kvinnor är positivt. Helt klart händer det saker inom männen då, det har jag själv sett.
Han vill gärna betona att förändringar tar tid.

— Ett program kommer inte förändra en människa radikalt. För många har våldet varit en följeslagare sedan de var små. Det gäller att ha tålamod, det handlar om flera år. Det är viktigt att ge en nyanserad bild av vad vi kan åstadkomma inom kriminalvården på så kort tid.

Som en del av IDAP erbjuds också den utsatta kvinnan så kallad partnerkontakt. Det innebär att kvinnan får en egen kontaktperson under tiden som mannen får behandling inom kriminalvården.

Kriminalvården har utvärderat hur kvinnor som utsatts för partnervåld uppfattar verksamheten med partnerkontakt: "Det här var det bästa som någon kommit på. Man får inblick i hans vård och får veta hur det går. Jättebra." Så säger en av kvinnorna i intervjun om upplevelsen av partnerkontakten.

Nöjda kvinnor

IDAP är ackrediterat. I kriminalvården fanns tidigare en rad olika program som bedrevs i liten skala på någon enstaka anstalt eller i stor skala på flera platser. Problemet har varit att det saknats bevis i forskningen för programmens effektivitet.

Därför har nu Kriminalvården sett över programmen. De ska ha en bevisad effekt på återfall. Ackrediteringen görs av en speciell panel vars uppgift är att utifrån den teoretiska forskning som finns bedöma om programmet är uppbyggt för att ha effekt på klientens återfall, men också för att se om det praktiska genomförandet håller en tillräckligt hög nivå.

Flera andra program

Även ROS bedrivs i begränsad omfattning. Under 2009 startade 167 intagna ROS-programmet individuellt eller i grupp, varav 143 fullföljde. Ytterligare ett femtiotal påbörjade ROS-programmet inom frivården. Undersökningar i Kanada har visat att ROS minskar risken för återfall. Nyligen presenterade Kriminalvården en utvärdering av ROS i Sverige.

— Liksom för IDAP visar de preliminära resultaten en tydlig minskad risk för återfall i brott för dem som gått programmet jämfört med kontrollgrupper, säger Martin Grann.

Ett annat ackrediterat program är VPP, våldspreventivt program. Det har en mer allmän inriktning och går ut på att lära klienterna att hantera våldsimpulser.

— I Kanada har programmet utvärderats med positiva effekter på beteendet i anstalt och försiktigt positiva effekter på återfall, berättar Martin Lardén.

Nyligen påbörjade Kriminalvården en satsning för att kunna erbjuda olika behandlingsprogram på andra språk än svenska.

— Många i anstalt har inte svenska som modersmål. Och bland dem som sitter dömda för våldtäkt är andelen som inte har svenska som modersmål en stor grupp, så det här är viktigt, säger Martin Grann.

Inom Kriminalvården pågår också ett eget utvecklingsarbete med en mer individuellt baserad behandlingsmodell än IDAP.

— Vi har inget färdigt paket. Men det innefattar kognitiva beteendeterapeutiska moment och kommer handla om att man tittar på individuella riskfaktorer, motivationsarbete och vid behov självkontroll. Det ska eventuellt ingå att titta på tidigare traumatiska erfarenheter. Men det är för tidigt att säga om det kommer att bli en metod som används, säger Martin Grann.

Även utanför Kriminalvården pågår metodutveckling. På Karolinska institutet, KI, utvecklas just nu ett interaktivt datorbaserat risksimuleringsprogram för män som dömts för misshandel mot kvinnor. Projektet finansieras av Kriminalvården och Rättsmedicinalverket.

— Simulering är något man använder i många andra länder och inom många olika typer av verksamheter, säger Marianne Kristiansson, adjungerad lektor vid sektionen för rättspsykiatri på KI och verksamhetschef på Rättsmedicinalverket, och berättar att det var så hon kom på idén.

Tillsammans med Uno Fors, verksam både på Stockholms universitet och Karolinska institutet, har hon och hennes medarbetare tagit fram en datorbaserad behandlingsmetod, som hon först prövat på dömda klienter inom rättspsykiatrin.

— Män som har utövat våld mot kvinnor är annorlunda jämfört med den gruppen, de är lite friskare, personlighetsstörda, men inte psykiskt sjuka, säger Marianne Kristiansson.
Vid behandlingstillfällena får klienterna se filmsekvenser med olika risksituationer som leder till en våldsscen. Klienten får skriva ner hur han tänker och känner sig och välja hur han skulle agera. Därefter spelas en ny filmsekvens upp och klienten får då se vilken konsekvens det handlandet får.

Filmsnuttarna visar exempelvis hur en man sitter och väntar på en kvinna som är försenad. Bredvid mannen står en öl.

— Syftet är att medvetandegöra mekanismerna bakom olika beteenden. Många som misshandlar gör det under alkoholpåverkan, säger Marianne Kristiansson.

Hon berättar att valet att använda rörlig film är baserat på forskningsresultat som visar att människor blir mer engagerade och mer känslomässigt berörda när de ser något som är verklighetsnära, visuellt och rörligt.

— Det är inte riktigt samma sak med stillbilder, menar hon.

Metoden fungerar

— Patienterna blir mer aktiva och det uppstår bra diskussioner, något som är svårt att få till utan bilder. Filmen gör allt levande. Min bedömning är att det kan bli ett bra verktyg för att bedöma graden av empati.

Förhoppningen är också att det kan bli ett bra redskap inom kriminalvården.
— Det behövs verktyg. Jag hoppas verkligen att den här metoden tids nog blir en del i Kriminalvårdens behandlingsarbete.

Text: Susanne Eriksson