
Skadegörelsebrott och särskilt klotter är troligen ett utpräglat ungdomsbrott.
De vanligaste skadegörelsebrotten är klotter och skadegörelse mot motorfordon, som tillsammans står för mer än hälften av den polisanmälda skadegörelsen. Desto ovanligare är det med skadegörelse genom brand som står för någon enstaka procent av anmälningarna.
De flesta fall av skadegörelse anmäls inte till polisen, vilket gör det svårt att utifrån statistiken avgöra skadegörelsens egentliga omfattning. Att fler brott polisanmäls innebär inte alltid att den faktiska brottsligheten ökar. Det finns tecken på att samhället har intagit en strängare hållning när det gäller skadegörelse och att anmälningsbenägenheten därför har ökat. Ett exempel på detta är den stora ökningen 2007, som till en del beror på att lokaltrafiken i Stockholms län under samma år började fotografera och anmäla allt klotter till polisen. Foton av klotter används i dag i större utsträckning än tidigare som bevismaterial i domstolarna.
Undersökningar ger delvis ett annat perspektiv än kriminalstatistiken. Bland annat uppger de tillfrågade i SCB:s levnadsundersökning att de inte upplever skadegörelse som ett ökande problem i det egna bostadsområdet. I Brå:s skolundersökning är det färre elever som i dag uppger att de deltagit i skadegörelse än för tio år sedan.
Skadegörelsebrott är, tillsammans med olika former av stöldbrott, en av de brottskategorier som har den lägsta uppklaringsprocenten. Av de skadegörelsebrott som anmäldes 2010 klarades fyra procent upp genom så kallad personuppklaring, det vill säga att en person kunde bindas till brottet. Under 2010 lagfördes omkring 3 200 personer för skadegörelsebrott som huvudbrott. De flesta fick böter eller strafföreläggande.
